Högt politiskt pris för att stoppa högerextremismen i Europa – och segern är inte vunnen

Runtom i Europa jublas det i dessa dagar över att det förväntade mardrömsåret 2017 inte blir verklighet. Farhågorna för valframgångar för högerextremister infrias inte, och stödet för högerpopulisterna har i stället backat i flera länder. Men priset för att stoppa högerpopulismen har varit mycket högt – taggtråd och ID-kontroller för att stoppa flyktingar som flyr från krig och förföljelse, ökning av främlingsfientliga attacker och politiska beslut om skärpta regler för migranter.

Och segern över högerextremismen är inte säkrad. Europas politiker har fortfarande inte visat att de är förmögna att undanröja de grundläggande problemen – samhällen som ger möjligheter för utbildning, arbete och välstånd för alla medborgare.

Segrarna över högerpopulismen radas upp – presidentvalet i Österrike i december där FPÖ:s kandidat förlorade, bakslaget för islamfientlige Geert Wilders i parlamentsvalet i Nederländerna i mars, Marine Le Pens förlust i franska presidentvalet i maj, invandringsfientliga UKIP:s nära nog eliminering i brittiska parlamentsvalet, bakslaget för Grillos populistparti i de italienska regionvalen, högerpopulistiska Sannfinländarnas splittring, och invandringsfientliga AfD:s opinionsras inför tyska förbundsdagsvalet i höst.

Det viktigaste skälen till att farhågorna inte infriats går lätt att hitta i det politiska kaos som uppstått i Storbritannien efter Brexitomröstningen i fjol somras och i USA efter Donald Trumps valseger i november. Många väljare insåg vikten av ett fungerande europeiskt samarbete.

De etablerade partierna har samtidigt desperat och ibland framgångsrikt försökt motverka väljarflykten.

  • I Österrike har regeringspartierna Socialdemokraterna och kristdemokratiska ÖVP gjort en helomvändning och säger nej till EU:s flyktingpolitik. Trots det har FPÖ fortsatt stöd av en fjärdedel av väljarna inför höstens förbundsdagsval, och båda regeringspartierna är inriktade på att bilda en koalitionsregering med högerpopulisterna. Just nu ligger en ÖVP-FPÖ-regering närmast till.
  • I Nederländerna har partierna för fjärde gången misslyckats med att komma överens om en koalitionsregering, eftersom premiärminister Mark Ruttes högerliberala VVD och kristdemokraterna i valrörelsen gjorde långtgående löften om skärpt migrationspolitik för att konkurrera om invandringsfientliga röster med Geert Wilders’ parti.
  • I Frankrike var presidentvalet på väg att bli en envig mellan högerextrema Marine Le Pen och högerpartiet Republikanernas Francois Fillon, som hade en stor ledning över övriga kandidater tills satirtidningen Le Canard Enchainé i slutet av januari avslöjade att Fillon ägnat sig åt bedrägerier genom att ända sedan 1990-talet ha anställt sin fru och sina barn på skattebetalarnas bekostnad. I stället för Fillon som utlovat skärpt invandringspolitik, motstånd mot könsneutrala äktenskap, avskaffade sanktioner mot Ryssland och motstånd mot fördjupat EU-samarbete kunde EU-positive mittenpolitikern Emmanuel Macron rycka fram som huvudmotståndaren till högerextremismen när även vänstern splittrades. Marine Le Pen fick dock stöd av drygt en tredjedel av väljarna i presidentvalets avgörande omgång, och även om många av hennes väljare inte deltar i parlamentsvalen lever hotet från högerextremismen vidare i avvaktan på vad Macron kan åstadkomma utifrån sina vallöften.
  • I Storbritannien har premiärminister Theresa May övertagit invandringsfientliga UIKP:s politiska program med löften om att genomföra en Brexit med möjlighet att stänga gränserna och hotet om att helt avbryta alla förbindelser med EU trots att all ekonomisk expertis säger att det kommer att leda till svåra ekonomiska försämringar för brittiska folket. Och Labour bytte fot och lovade genomföra Brexit för att vinna UKIP-väljare i parlamentsvalet.

Flyktingar som stoppats i Libyens ”koncentrationsläger” eller i flyktinglägren på de grekiska öarna betalar ett mycket högt pris för de etablerade europeiska partiernas försök att stoppa väljarflykten till de högerextrema. Men det gör också Europas trovärdighet som garant för mänskliga rättigheter och demokratiska grundvärden, särskilt som EU-ledarna visar upp sin oförmåga att agera mot urholkning av de demokratiska fri- och rättigheterna i medlemsländer som Ungern och Polen.

Grogrunden för högerpopulismens frammarsch i Europa är lätt att finna i de växande sociala skiljelinjerna i globaliseringens kölvatten, när det minskade inflytandet för samhället och politikerna gjorde att motkrafterna mot de snabbt växande klyftorna minskade. Allt framstod i bjärt neonljus när finanskrisen slog till 2008, då bankerna och finanskapitalet räddades med skattepengar medan löntagarna fick betala med sänkta reallöner och offentliga åtstramningar som lever kvar än i dag.

I Sverige fick de sjuka, arbetslösa och funktionshindrade betala mest när finansminister Anders Borg genomförde sina jobbskattereformer och samtidigt räddade bankerna. De sjuka, arbetslösa och funktionshindrade betalar även i statsminister Stefan Löfvens Sverige mer i skatt än andra grupper.

På olika sätt i Europas länder har människor klassats ut, hamnat i getton, inte getts en rättmätig chans till utbildning och arbete.

Högerpopulismen ser olika ut runt om i Europa, och de demokratiska partierna verkar famla om hur de ska bemöta den.

Men de ekonomiska siffrorna har nu vänt uppåt i samtliga EU-länder. Det ger de demokratiska partierna en chans att på allvar förändra samhället i en riktning som drar undan grogrunden för de högerextrema. Med en politik som återskapar grunden för samhällen där alla kan få samma chans till utbildning och arbete, där nyanlända och funktionshindrade får full möjlighet att delta i samhället, där sjuka och arbetslösa inte straffas.

Runtom i Europa har snabbt väckts förhoppningar om att EU-arbetet nu kan sätta fart igen, och planerna på fördjupat samarbete på en rad områden plockas fram ur byrålådorna. Men än så länge bygger stödet från EU:s medborgare på oron för följderna av Brexit och Donald Trump. För att EU ska kunna överleva med medborgerligt stöd på lång sikt krävs en union som levererar de grundläggande löftena om ökat välstånd och frihet för alla sina 500 miljoner deltagare.