Vänstern i sönderfall i franska valet – men klasskampen inte död och väntar nu Macron

President Emmanuel Macrons segertåg fortsätter mot rekordmajoritet i parlamentsvalet, Socialistpartiets presidentkandidat och partiledare utslagna och vänstern i sönderfall. Det talas om ett historiskt skifte och ett slut på den politiska höger-vänsterkonflikten.

Men det är för tidigt att utropa klasskampens död i Frankrike. Den väntar på Macron när han nu ska försöka genomföra alla de reformer som tre presidenter före honom misslyckats med.

French President Emmanuel Macron (L) meets with CGT labour union leader Philippe Martinez at the Elysee Palace in Paris, France, May 23, 2017. REUTERS/Michel Euler/Pool

Det franska valsystemet är konstruerat av presidenter för att ge presidenten största möjliga makt. Parlamentsvalet ligger numera omedelbart efter presidentvalet för att den nyvalda presidenten med hjälp av valvinden ska kunna vinna ett starkt stöd i Nationalförsamlingen.

Francois Hollande fick en stark majoritetskoalition med 315 platser bakom sig 2012, trots en mycket liten majoritet i presidentvalet. Nicolas Sarkozy likaså 2007. Många väljare, särskilt de som inte röstat på segraren, tycker det räcker med att rösta i presidentvalet. Valdeltagandet har sjunkit i snabb takt i de senaste parlamentsvalen. Den trenden med mindre än 50 procents valdeltagande gör att Macrons nya parti nu går mot en storseger.

Det är förvisso en historisk bedrift som Emmanuel Macron gjort, att på ett år skapa en ny segrande politisk rörelse vid sidan av de stora politiska partierna. Även om de politiska partierna är betydligt mer lösa sammanslutningar i Frankrike än i till exempel Sverige, och särskilt högerns organisationer genomgått stora omvandlingar under de gångna decennierna.

Macron har också lyfts till skyarna av fransk och internationell media efter presidentvalet, där skådespel som Macrons handskakning med Donald Trump och tuffa uttalanden mot rysk propagandamedia stående vid sidan av Vladimir Putin framställt honom som en världspolitisk gigant.

Men det räcker inte med mediaglorifiering och en majoritet av ivriga ja-röstare bakom sig i Nationalförsamlingen för att bli framgångsrik president i dagens Frankrike. Granskningarna av internationella organ som OECD räknar upp långa listor av reformer som borde ha genomförts för länge sedan för att landet ska hänga med i utvecklingen.

Offentliga utgifterna ligger skyhögt över omvärlden, ekonomiska tillväxten ligger rekordlågt jämfört med omvärlden, produktivitetsutvecklingen ligger långt efter omvärlden, arbetsmarknadsreformerna och arbetsmarknadsutbildningen har inte hängt med omvärlden.

Macrons företrädare Chirac, Sarkozy och Hollande hade samtliga mer eller mindre ambitiösa planer att sätta igång detta reformarbete. Emmanuel Macron deltog även i det arbetet som näringsminister under Francois Hollandes presidentskap.

Men Macrons reformplaner då blev bara en halvmesyr, S-regeringen tvingades backa när de mötte den där dödförklarade Klasskampen.

Den politiska eliten, oavsett partikulör, har inte lyckats förklara för väljarna varför reformerna behöver genomföras. Politikerna har inte lagt fram planer som tagit hänsyn till den verklighet som väljarna upplever.

Reallönerna har fortfarande inte kommit upp till nivån före finanskrisen 2008, visar OECD-rapporten. Arbetslösheten har legat på tvåsiffriga nivåer ända tills helt nyligen. Mer än i de flesta andra länder är det samhällselitens barn som har störst möjlighet att få bra välbetalda jobb.

De fackliga organisationerna har betydligt lägre anslutningsgrad än i Sverige, men löntagarnas protestvilja när facken säger nej till regeringarnas planer är betydligt större på grund av medborgarnas stora misstro till att politikerna verkligen vill genomföra planer som kommer att leda till ökat välstånd för dem och deras barn.

De fackliga organisationerna har redan varnat president Macron för hans planer på att snabbt genomdriva stora arbetsmarknadsreformer med hjälp av presidentdekret.

CGT-ledaren Philippe Martinez, som ledde protesterna mot president Hollandes reformförsök, sade också efter sitt första möte med Macron att tidsplanerna ändrats.

– Det kommer att bli problem om president Macron regerar med dekret, har Force Ouvrieres ledare Jean-Claude Mailly sagt.

Emmanuel Macron behöver visa att hans reformplaner verkligen kan gynna de flesta medborgare. Enligt opinionsmätningar stödjer än så länge inte mer än knapp hälften, 49 procent, av väljarna de arbetsmarknadsreformer han presenterat. Planerna på att minska antalet anställda i offentliga sektorn med 120 000 personer har också fått de offentliganställdas fack att börja mobilisera.

Hur det går för president Macron att hantera klasskampen på hemmaplan avgör också hans möjligheter att lyckas bli en inflytelserik aktör internationellt och kunna genomdriva de reformplaner han har för EU och för eurosamarbetet.

About

Journalist more than 45 years, mostly politics and economy. Now free lance journalist mainly on social media.

Categories: Europa