Segrande politiskt block efter Europas super-valår blev…inget

Ett intensivt valår för Europa närmar sig sitt slut. Populister/nationalister har förlorat.
Men vem vann egentligen?

Traditionellt handlar valanalyser i Europa om huruvida socialister eller konservativa har väljarnas gunst för tillfället.
Men efter ett år med dramatiska val över Europa går ingen sådan linje att urskilja.
Partier och ideologier är ute.
I år går väljarna helt och hållet på person.

Super-valåret inleddes som bekant med brexit. Den 23 juni 2016 röstade britterna för att lämna EU.
Det var populisternas julafton.
Nigel Farage firade triumfer och ingen var mer tillfredsställande än när han fick vara med på sin kompis Donald Trumps segertåg i USA.

Nu skulle kommande val i Europa fälla traditionella partier som dominobrickor och rader av EU-länder skulle följa britterna i spåren.
Men inte föll några dominobrickor inte.

I december 2016 skulle Österrike välja ny president.
Antingen en ung, dynamisk främlingsfientlig högernationalist eller en judisk-ättad andragenerationsinvandare och intellektuell EU-vän.
Österrikarna valde med god marginal europavännen Alexander Van der Bellen.
En miljöpartist.

I mars 2017 var det ändå givet, ansåg internationella media, att högerextremisten Geert Wilders skulle vinna regeringsmakten över Nederländerna.
Valet kom att handla mest om Geert Wilders men med resultatet att han blev frånvald.
Holländarna fördelade istället makten mellan en mängd partier – alla de traditionella och några till – som tre månader inte lyckats sy ihop en regering.

I maj 2017 var det främlingsfientliga Marine Le Pen som ansågs ha chans att bli Frankrikes nästa president.
Hon led nederlag.
Det var Emmanuel Macron som fransmännen bestämde sig för.
Att fransmännen valde person och inte parti är givet eftersom Macron inte kom från något parti utan var i färd med att skapa sin egen politiska rörelse.

Det är uppenbart att det brittiska valet den 8 juni också handlade om person.
Premiärminister Theresa May glömde partiets namn på valaffischerna och drämde istället till med ”Team Theresa May”.
I alla intervjuer propsade hon på att valet handlade om hon eller labours Jeremy Corbyn var bäst lämpad att leda förhandlingarna med EU.

Så när valutgången innebar att Theresa May tappat ett försprång i folkopinionen på över 20 procentenheter, och att väljarna varken gett henne eller oppositionen egen majoritet i parlamentet, så kan det läsas som att väljarna sa nej just till Theresa May, snarare än att de längtade efter att bli styrda av tories i fem år till.

I slutet av september är det Tyskland som går till val.
Det valet står inte heller mellan socialister eller konservativa..
Det står för eller emot förbundskansler Angela Merkel.
(Alla opinionsmätningar säger att det vinner hon. lätt.)

Finland blev i helgen ännu ett exempel på hur det handlar om person i politiken numera.
Statsminister Juha Sipilä meddelade att han tänkte inte fortsätta regera med Sanningsfinländarna om deras nya partiledare – den främlingsfientlige Halla-Aho –  skulle ingå i regeringen som företrädare för det partiet.
20 av 37 sanningsfinländska riksdagsmän hoppade då av sitt parti och bildade ett nytt, utan Halla-Aho.

Så vem vann super-valåret? Socialister, konservativa, miljöpartister eller liberala?
Valresultaten går i alla tänkbara riktningar, höger här, vänster där, grön eller alla på en gång

Det enda återkommande resultatet tycks vara att väljarna går på person,.
Och den personen ska i alla fall inte vara en främlingsfientlig nationalist.

 

About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU