Theresa Mays valfiasko ännu ett nederlag för anti-EU-populismen – åtstramningspolitiken och sänkta reallöner straffade sig

Theresa May begärde ett mandat av väljarna att genomföra anti-EU-populisterna UKIP:s politik med ”Hård Brexit” och kanske ett totalt brott med EU. Men i likhet med övriga val i Europa visade sig de brittiska väljarna mer EU-positiva än väntat.

Unga väljare som inte röstade i Brexitomröstningen i fjol gick nu till valurnorna, arbetare och pensionärer som röstat för brexit såg nu att resultatet blir ännu värre åtstramningspolitik.

När premiärminister Theresa May utlyste nyvalet pekade opinionssiffrorna på en utökad majoritet för konservativa Tories till uppåt 150 mandat. Labourpartiet var djupt splittrat sedan vänsterfalangen tagit över och partiledaren Jeremy Corbyn som partiledare hade katastrofala förtroendesiffror. Men resultatet blev i stället att Tories förlorade sin majoritet, och nu tvingas försöka regera vidare som minoritetsregering.

Det segertåg som Theresa May väntat sig som den enda stabila ledaren när de flesta väljare accepterat att brexit måste genomföras blev i stället ett val om välfärd och om May skulle få de nära nog diktatoriska befogenheter hon begärde inför förhandlingarna med EU.

Britterna tillhör de som drabbades hårdast av den djupa finanskrisen, och reallönerna ligger fortfarande lägre än för tio år sedan. Tidigast på 2020-talet räknar regeringens expertmyndigheter att lönerna är tillbaka på nivån de hade före finanskrisen. När så Tories presenterade ett valmanifest som utlovade ytterligare nedskärningar i offentliga sektorn, med ”demensskatten” där sjuka skulle bli av med sina hus som betalning för vård, tog inrikespolitiken över i valet.

Terrorattentaten i Manchester och London, som flera bedömare trodde skulle gynna den konservativa regeringen, blev i stället en debatt om varför Theresa May som inrikesminister gjort sig av med så många poliser.

Labourledningens valstrategi att ta strid för förbättrad välfärd, med satsningar på utbildning och vård, i stället för att diskutera brexit, överbryggade splittringen i partiet och fick fart på valarbetet. Labour ökade från 31 till 41 procent, ett historiskt lyft.

Anti-EU-partiet UKIP som fick 13 procent i parlamentsvalet 2015 rasade nu till 2 procent.

Trots stigande opinionssiffror och framgångsrika framträdanden i valdebatter för Jeremy Corbyn förutspådde de flesta opinionsinstitut och politiska experter en klar seger för Theresa May. Allra värst blev det för Sveriges Television som minuterna innan vallokalerna stängde lutade sig mot ett höger-vänsterpar i London och en expert i Stockholm som samtliga var säkra på en storseger för May, i enlighet med de idiotförklaringar de gjort av Corbyn veckorna innan.

Men ett par opinionsinstitut, YouGov och Survation, lyckades fånga upp omsvängningen bland väljarna och den höjda röstviljan bland unga väljare och vågade lita på sina data. Deras sista mätningar låg nära valresultatet.

Valresultatet tvingar Tories att göra upp med andra partier för att få ihop en parlamentsmajoritet. Närmast står nordirländska unionistpartiet DUP, vars främsta krav är en brexituppgörelse med EU som innebär en fortsatt öppen gräns mellan Irland och Nordirland.

Flera torypolitiker, inte bara EU-förespråkaren Kenneth Clarke, krävde under valnatten att Theresa May ska ge upp planerna på en ”Hård Brexit” och hoten om ett totalt brott med EU och i stället sträcka ut en hand till Labour för en kompromiss om brexitlinjen.

För att kunna regera vidare kommer Theresa May därför att tvingas byta brexitlinje, och gå in för en mer Mjuk Brexit.

Men i regeringen finns i dag ingen förberedelse för en sådan brexitförhandling. Mays ansvariga ministrar, som David Davis och Boris Johnson, har samtliga låst in sig i en position där Storbritannien lämnar både EU:s inre marknad och tullunion.

Valresultatet slår rakt in i regeringen där sex ministrar mist sin parlamentsplatser – kabinettsministern Ben Gummer, som skrev valmanifestet, budgetministern Jane Ellison, bostadsministern Gavin Bartwell, kulturministern Rob Wilson, biståndsministern James Wharton och hälsoministern Nicola Blackwood.

Theresa May gjorde ett historiskt misstag med att utlysa nyvalet. Det har skett flera gånger tidigare, 1970 och -74 i Storbritannien, då premiärministrar utlyste val utanför den normala mandatperioden. Likaså 1997 i Frankrike då konservative presidenten Jacques Chirac upplöste Nationalförsamlingen för att få se en socialistisk majoritet efter nyvalet.

Väljarna blir uppenbarligen misstänksamma över vad de politiska makthavarna är ute efter att ställa till med när de kräver utökade befogenheter.

De brittiska väljarna har tydligt visat att de misstänker att Theresa May var på väg att förstöra landets relationer med övriga Europa, och gav henne en läxa.

Men valet visar också att många skotska väljare är oroliga för politiska äventyrligheter. Det regerande SNP, som utlovat en ny folkomröstning om självständighet, backade från 50 till 36,9 procent. Den regionala Toryledaren Ruth Davidson som kampanjat på att Skottland ska stanna i UK, samtidigt som hon gått emot en del av regeringens åtstramningsförslag har fått kraftigt ökad stöd.

Theresa May kommer att ha stora problem att samla en stark brexitlinje med det här valresultatet. Flera torypolitiker har valts på löften till UKIP att stå upp för en ”Hård Brexit”-linje, medan de partier hon måste göra upp med för att få ihop en parlamentsmajoritet kräver en helt annan linje.

Men även Labour har fortsatta problem, och verkar inte ha några ambitioner att försöka ta över regeringsmakten. Det här är tredje valet i rad som Labour förlorar. Efter de åtstramningar och ökade klyftor som drabbat stora delar av britterna sedan finanskrisen borde förutsättningarna för en labourseger varit idealiska.

About

Journalist more than 45 years, mostly politics and economy. Now free lance journalist mainly on social media.

Categories: Brexit