Visegrads problem med solidaritet – om öst-och-västklyftan i EU

Ungern och Polen gillar inte solidaritet som övriga EU uppfattar den.
De ogillar kostnaden för solidaritet, inför klimatproblem, eurokriser och i flyktingfrågor.

Visegrad
 är deras vapen för att ändra EU till något mindre solidariskt.
Men det kräver förstås att kvartetten i Visegrad är solidarisk sinsemellan.

Klyftan i EU mellan öst och väst som det ofta talas om, är en klyfta som Ungerns Victor Orban och Polens bakom-kulisserna-ledare Jaroslaw Kaczynski gärna spelar upp i sina egna syften att driva EU mot en lösare samordning.
Nationalstaterna ska ensamma ha inflytande.
De gemensamma EU-institutioner vars roll det är att försvara ett överordnat europeiskt intresse, ska försvagas.

Brexit-folkomröstningen välkomnades därför av båda länders regeringar, 
Vinden hade vänt, nu hade deras tänkande fått övertaget.
Bratislava-toppmötet mellan EU 27, utan Storbritannien, var tänkt att bli deras triumf.

Ungern, Polen, Tjeckien och Slovakien möttes i förväg för att hamra ut den nya riktning som EU-samarbetet nu måste ta.
Orban talade föraktfullt om hur EU-byråkraterna inte skulle klara att ta fram ett mötesdokument (informella toppmöten tar inga slutsatser).
Istället skulle de andra minsann få Visegrad-dokumentet.
Där ingick förslag på hur makt ska förflyttas från Bryssel till nationalstaten.
Begreppet ”flexibel solidaritet” skulle gälla i flyktingfrågan.
(Orban anser att hans stängsel utgör säkerhet för Europa och därmed har han fullgjort sin flyktingsolidaritet mot övriga EU-länder.)

Men det gick inte som de hade tänkt sig.
Slovakiska ordförandeskapet kunde visserligen tjata fram ett slutdokument men ”Bratislava-förklaringen” sade rätt mycket motsatsen av Visegrad.
Orban lämnade toppmötet utan sin förväntade triumf, högst irriterad.

Ett skäl till att det slutade så,var att Visegrad-solidariteten inte höll.
Tjeckien och Slovakien hyser liksom Ungern och Polen många nationalister och EU-skeptiker i den politiska ledningen men de identifierade rätt snabbt sitt viktigaste nationella intresse som att hålla sig väl med Tyskland.
Angela Merkel – som önskade visa upp ett sammanhållet EU i Bratislava – hjälpte tjeckerna till den slutsatsen genom att smickra dem med besök för att överlägga om toppmötet i förväg.

Slovakiens ledare hade ytterligare ett avvikande intresse, att demonstrera för sina väljare hur duktiga de är på en internationell scen,
De ville hellre ha ett dokument kallat ”Bratislava” förestavat av Merkel och godkänt av alla, än ingen dokument alls.

Att Orban efter mötet kallade Bratislava ett misslyckat toppmöte, retade Visegradlandet Slovakiens president tillräckligt för att han offentligt skulle gå ut efteråt och säga om Victor Orban att:
”…vissa politiker är ofömögna att säga ett gott ord om gemenskapen, ser bara till sina egna politiska intressen och drar sig inte ens för att förenkla och överdriva…”

Inte ens ”illiberala” Polen ställde upp hela vägen utan även premiärminister Beata Szydlo kallade efter mötet Bratislava-slutsatserna – åh, så avvikande från Visegrad-slutsatserna – för tillfredsställande för Polen.

Tills vidare måste vi nog ge betyget ”listigast politiker av dem alla” till Angela Merkel snarare än Victor Orban.

”…