Jomen det blir ett europeiskt säkerhetsråd

Svenska politiker kommer få tugga i sig något de ogillar: En ny och helt europeisk samordning för europeiskt försvar där USA inte får ingå.
Det går inte att undvika längre.

Sieps-seminariet New World Order – Implications for Europe bjöd på europeiska forskare från Belgien, Frankrike, Nederländerna, Norge, Sverige och USA vilka alla ägnar sig i någon form åt vad någon kallade ”The World Disorder.”

Ur beskrivningarna av de många, grava och varierade hoten mot Europa låg en underliggande övertygelse att Europa måste kunna klara sig själv.
Det militära behövde knappast ens sägas, Nato betraktas fortsatt som ett helt nödvändigt militärt ben.
Ingen verkade dock anse att Nato på långa vägar skulle räcka – utom möjligen försvarsminister Pål Jonson som inledde seminariet tillsammans med EUs försvarskommissionär Andrius Kubilius.

För paneldeltagarna blev då den stora frågan, den som följer av att Europa ytterst bara har sig självt:
Hur ska Europa organisera sig?

Först, eftersom ingen längre litar på att USA kommer hjälpa oss vid en militär attack, måste Europa planera för att klara attacker som om USA inte skulle komma.
Men därefter, militära ingripanden kan bara ske efter att det har tagits ett politiskt beslut – vem ska ta det?

En annan fråga som bara européerna själva kan svara på:
Måste Ryssland tillfogas ett strategiskt nederlag för att vi ska känna oss säkra – eller räcker det med att de slutar skjuta i Ukraina?

Kommissionär Kubilius tog upp Ursula von der Leyens förslag om att skapa ett Europeiskt säkerhetsråd. Namnet fann han mindre viktigt men funktionen ser han som helt nödvändig.
Försvarsminister Pål Jonson skruvade på sig här, begärde ordet och utnyttjade tiden till att lovorda samarbetet med Finland och Norden som Nato gjort möjligt, underströk att de många miljarder som avsatts till nationella försvar inte är ”Europas pengar” utan medlemsstaternas pengar” och ville prata om regelförenklingar för företag, offentlig upphandling samt kunde inte EU-kommissionen skriva bättre förslag?

Men Nato förblir grundbulten i svensk planering.
”Nato är så klart den huvudsakliga garanten men EU kan stötta,” sa Jonson.
Vilket är precis vad statsminister Ulf Kristersson sa i december 2025:
”EU:s roll är komplementär. Den ersätter varken nationellt försvar eller Natos kollektiva förpliktelser.”

Sedan dess har förstås läget skiftat till att ingen längre är säker på att USA kommer hjälpa oss vid en militär attack. Bland forskarna var snarare attityden att det vore tjänstefel av europeiska regeringar att inte planera för ett säkerhetsläge där USA inte kommer.

Svenska politiker tycks inte diskutera Von der Leyens förslag från den 16 september om ett europeiskt säkerhetsråd.
Under hösten har EU-nämnden sammanträtt med såväl försvarsministern som utrikesministern, statsministern och statssekreterare Christian Danielsson. Vid samtliga tillfällen har försvar varit ett samtalsämne utan att någon har nämnt förslaget.

I den europeiska debatten bubblar ämnet däremot upp som en toppfråga. I slutet av oktober valde den norske och den finländske statsministern att tillsammans ringa upp Vladimir Putin, uppmuntrade därtill av Trumps man Steve Witkoff (enligt Stubb). Det gjorde flera europeiska regeringschefer arga – för att de två självutnämnda kontaktpersonerna inte stämt av med övriga européer om, när, hur och vad som skulle sägas i Europas namn.

Vid flera tillfällen tidigare under Ukraina-kriget har européerna stört sig på att Ukrainas öde diskuteras mellan Ryssland och USA utan att Europa fått delta trots att det handlar om krig i Europa, mot Europa.
Men vilken europé som i så fall borde tränga sig med i Trump-gängets möten, har ledarna aldrig kunnat enas om.

Italiens premiärminister Giorgia Meloni har i alla fall tröttnat grundligt på detta. Hon har i ett öppet brev krävt att stats-och regeringscheferna tar den diskussionen på EU-toppmötet i veckan (annars menat att ägnas åt AI).
”Vi måste besluta en gång för alla vilka som sitter vid förhandlingsbordet för Europas räkning,” skriver hon (och tillägger att hon inte söker uppdraget).

Meloni tar upp annat än enbart det kritiserade telefonsamtalet till Putin när hon säger att ”det ena initiativet följer det andra.” T ex tar Tyskland och Frankrike ofta på sig att samråda i europeiska försvarsfrågor med Storbritannien utan att höra med någon av de andra medlemsländerna före eller efter.

Var det nu inte nog med USAs senaste försök att pressa Ukraina vid ett kommande möte i Abu Dhabi utan européer närvarande, så har Putin höjt insatserna med ett krav om att Putin, Trump och Kinas president Xi möts för att avgöra Ukrainas öde.
Utan Europa.

Ännu värre, i dagarna har Donald Trump meddelat att från USA ”kommer det snart en plan” för säkerhetsordning som ska gälla hela Europa.
Hans handgångne man, affärsmannen och svärsonen Jared Kushner la på X/twitter fram dragen i denna amerikanska plan:
”Vårt mål är att utveckla praktiska lösningar för att möta alla sidors säkerhetsfrågor, minska risken för en framtida konflikt och skapa mer stabila och förutsägbar säkerhetsmiljö.

Planen uppfyller enligt Kushner fem mål:
”Permanenta säkerhetskonsultationer, pålitlig kriskommunikation, större militär transparens, ömsesidiga åtgärder för att minska risk för eskalering och varaktiga ramar för en långsiktig europeisk säkerhet och stabilitet.”
Allt detta ingår i nuvarande säkerhetsordning för Europa som USA har stått garant för sedan 1949.
Den dumpas då?

Enligt Trump och Kushner utarbetar USA alltså en ny säkerhetsordning för Europa i samarbete med européernas aggressive fiende Ryssland.
Utan Europa.

På Sieps-seminariet framstod det som givet för forskarna – och för Kubilius – att nu måste Europa samordna sig för att kunna försvara sina intressen.
Att Norge och Storbritannien skulle ingå, var självskrivet. Kanada nämndes rentav. Men en samordning, en europeisk plattform för överläggningar och en funktion för att kunna fatta de avgörande politiska besluten om det skulle smälla till, går inte längre att komma runt.

Kalla det Europeiskt säkerhetsråd eller välj något som gör mindre ont i svenska öron, hoppas gärna på Nato, frukta absolut att europeiskt försvar inte är redo ännu.

Men Europa kan inte klara sig en rent europeisk säkerhetsordning längre.