Att regeringen Johnson inte håller sig för god att bråka med tjänstemän i Bryssel säger oss något viktigt.
Den här regeringen vill att EU ska se ut som fienden.
Man frågar sig hur det står till i ett stort och mäktigt land som Storbritannien när premiärministern och en rad av hans ministrar ständigt för offentliga gräl med tjänstemän i andra länder.
Vill ingen i deras egen rang tala med dem?
Har de brist på sysselsättning?
Det senaste exemplet är plågsamt.
Premiärminister Boris Johnson använder sin frågestund i det brittiska parlamentet för att kräva en offentlig ursäkt av en EU-tjänsteman.
Ser han verkligen inte sig själv och det brittiska parlamentet stå över det slags käbbel?
Kan han inte skicka ut en brittisk tjänsteman att ta fajten om han anser det viktigt nog?
Tjänstemannen den här gången var Charles Michel. Ingen annan anser honom som särskilt betydelsefull. Han är EUs rådsordförande vilket låter väldigt stiligt men är ett slags (välbetald) glorifierad sekreterare till EUs stats- och regeringschefer.
Hans arbetsuppgifter består bokstavligen i att ordna lokal, mikrofoner, tolkar samt flaskor med Spa plus den lite meningsfullare uppgiften att utforma mötets dagordning.
Michel har inte så mycket att göra i dessa coronatider när toppmöten blir korta pga sker på skärm, så han väcker allehanda idéer som ingen lyssnar på (”Vad sägs om en internationellt pandemifördrag, hörni? Någon? Ingen?”)
Charles Michel gjorde oombedd ett uttalande om vacciner i sitt halvår gamla ”Nyhetsbrev Till Medborgarna” som han kallat ”Ett ord från Presidenten” där han bl a skrev att USA och Storbritannien hade exportförbud på vacciner medan EU inte har det.
USA har mycket riktigt exportförbud.
Storbritanniens regering har bara skrivit in i kontraktet med landets enda tillverkare (AstraZeneca) att de inte får exportera vaccin.
Så… formellt inget brittiskt exportförbud.
Bara i praktiken ett förbud att exportera.
Varpå Boris Johnson träder in på scenen och i parlamentet förklarar att han är SHOCKED, att fakta inte LJUGER, inte EN DOS har blockerats, att detta är FALSKT.…
Brittiska tabloider exploderar medan andra massmedia rapporterar i mer normal samtalston.
Effekten är uppnådd, Boris Johnson har fått brittiska massmedia att fokusera på EU som en fiende.
Utrikesminister Dominic Raab vill gärna förstärka och förlänga effekten, han ”exploderar” han också samt kallar upp EU-ambassadören för att tillrättavisas – detta klassiska grepp när man är arg på ett annat land.
Raab är inte den skarpaste kniven i regeringens kökslåda. Han har för bara några veckor sedan vägrat EUs ambassadör att bära titeln ambassadör på brittisk mark med skälet att EU inte är en stat.
Så nu fanns det ingen EU-ambassadör att skälla på, bara någon attaché.
Nå, Raab skriver för säkerhets skull en skarp protest till Michel och så får regeringen ännu några feta, tillfredsställande rubriker om EU.
…medan regeringsskandalen om Test and Trace – som kostat landet lika mycket pengar som hela polis- åklagar- och domstolsväsendet sammanlagt utan att åstadkomma synbara resultat – hamnar längre ner på tidningssidorna.
Anledningen till dessa explosioner är inte att ministrarna i den brittiska regeringen är väldigt koleriska och snabba att gå i taket.
Nej, det här är en genomtänkt politisk strategi.
För några veckor sedan var det en annan välbetald tjänsteman som regeringen Johnson kastade sig över i samma självrättfärdigande upprördhet.
Kommissionsordförande Ursula Von der Leyen hade begått ett rejält klavertramp. Hon och hennes lilla team gick en sen fredagkväll ut med nyheten att man övervägde att frysa Nordirlandsprotokollet över vaccinexportproblem.
Hon blev omedelbart uppringd av valda delar av övriga EU-kommissionen, av nyss avtackade chefsförhandlare Michel Barnier samt Irlands premiärminister som alla skällde ut henne.
Inom två timmar var idén nedplockad från nätet och von der Leyen hade fått en tid att inställa sig i Europaparlamentet för ännu en utskällning.
Lugnet återställt?
Nej, regeringen Johnson hade blivit tipsade om den kortlivade händelsen.
Fyra dagar senare ”exploderar” vice premiärminister Michael Gove och ryter att ”EU är skyldiga oss en ursäkt.”
Man skulle tro att det lättrörda brittiska temperament lugnats av att Von der Leyen (lyckligtvis) inte har behörighet att utlösa artikel 16.
Eller att Boris Johnson tre veckor tidigare själv hade hotat utlösa artikel 16.
Inte.
Tillfället är för bra att försitta.
Med hänvisning till Von der Leyens dumhet skickar Michael Gove sålunda en skriftlig begäran till EU om i princip en omförhandling av Nordirlandsavtalet med en lång rad eftergifter i Nordirlandsavtalet eftersom att ”nu är Pandoras ask öppen.”
Under tiden i verkligheten är situationen på Nordirland verkligen ett bekymmer. Exportkontrollerna har ställt till praktiska problem i hamnen. Kontrollerna retar förståeligt nog lojalisterna som upprörs över att det nu finns en gräns mellan dem själva och deras hemland Storbritannien.
Storbritannien har inte hunnit få ordning på sina datoriserade tullsystem eller systemet med utvalda ”säkra transportörer” som tillsammans var tänkt att undanröja en hel del av pratiska svårigheter.
Så ansvarig EU-kommissionär Marcos Sefcovic föreslår sin motpart Michael Gove i den styrkommitté där parterna rattar Nordirlandsprotokollet, att i väntan på att detta löses kunde man förlänga undantagen för import som stannar på Nordirland.
Michael Gove svarar inte. Istället annonserar den brittiska regeringen att man ensidigt har beslutat att förlänga undantagen för import som stannar på Nordirland.
Det här strider förstås mot det avtal som Storbritannien och EU ingick på julafton 2020.
Regeringen Johnson vet precis vad EU-tjänstemännen måste göra nu – starta den juridiska proceduren i avtalet för att invända mot att britterna tar ensidiga beslut för ett gemensamt ansvarsområde.
Regeringen Johnson har sitt svar klart i förväg. Johnsons brexitminister Frost går ut i massmedia och får en förstasidesrubrik där han säger att:
”EU måste sluta sura över brexit och komma vidare”
Frost tillämpar därmed strategin.
Regeringen Johnson behöver måla ut EU som en fiende för att få massmedia att fokusera på annat än att…
a) brexit gör enorma skador på landets ekonomi,
b) inga globala framgångar syns ännu vid horisonten,
c) regeringen Johnson inte ser ut att kunna skydda finansmarknaden från europeisk konkurrens i de samtal som pågår och,
d) pandemin har slagit extremt hårt i Storbritannien i antal smitta och dödsfall.
Det här är ingen ovanlig politisk strategi. Regeringarna i Ungern, i Serbien, i Turkiet och i Ryssland tillämpar den med stor nitiskhet. EU måste utmålas så svart som möjligt för att den egna regering ska se bättre ut i jämförelsen.
All kritik de framför mot EU är sannerligen inte fel, men deras utgångspunkt gör att de flesta läsare och journalister tar ovanstående regeringars uttalanden med en rejäl nypa salt.
När det gäller den brittiska regeringen går amerikanska journalister före och hittar fakta som regeringen Johnson inte gärna sprider – som t ex att kring en tredjedel av britterna har vaccinerats med vaccin som importerats från EU.
Regeringen Johnsons uttalanden måste granskas noggrannare, inte oskyldigt vidarebefordras till svenska läsare därför att de framförts i brittiska media.
Framförallt måste vi sluta låta oss luras att blåsa upp i svenska media regeringen Johnsons många påståenden om att det skulle råda
stora spänningar
eller dålig stämning,
att det pågår gräl
eller öppen konflikt
mellan EU och Storbritannien.
EU och Storbritannien har ett affärsmässigt förhållande som regleras i avtal.
Resten är blå dunster som regeringen Johnson gärna kastar i våra ögon och som vi lugnt kan blunda för – även när enstaka tjänstemän på egotripp ibland inte kan låta bli att nappa på en provokation.