Moderatledaren Anna Kinberg Batra gör som företrädaren Fredrik Reinfeldt. Hon lyssnar på ”kommunmoderaterna” och förändrar partiets linje för att kunna ta regeringsmakten. Skillnaden är att hon gör helomvändningen mot sin egen vilja, och med en tajming som är så märklig att den bara kan förklaras av en hotande intern revolt.
Det borgerliga samarbetet tar ett steg tillbaka till våren 2004. Men slutresultatet lär blir en återuppväckt Allians – alternativet att Annie Lööf går till sängs med Stefan Löfven är mer orealistiskt.
Alliansen har funnits ända sedan hösten 2004 när de fyra borgerliga partiledarna träffades hemma hos Centerledaren Maud Olofsson och ”band sig vid masten”. Men bara några månader tidigare pågick fullt krig mellan partierna. Anders Borg skrev 19-sidiga pm och läxade upp de övriga borgerliga partiernas ekonomiska politik som icke trovärdiga där det saknades tiotals miljarder. Borg underkände hela Folkpartiets budgetförslag. En del av oss politiska journalister stod också med på Borgs sändlista, och det interna kriget i borgerligheten försiggick därmed inför öppen ridå.
Partiledaren Fredrik Reinfeldt hade rest runt i landet och pratat med partiets kommunpolitiker om hur partiet skulle kunna ta sig ut ur sin djupa kris efter valfiaskot 2002. Han följde deras råd att överge den gamla partiledningens inriktning på massiva skattesänkningar inriktade på de högavlönade, och föra partiets politik närmare de stora väljargrupperna i mitten och närmare de andra borgerliga partierna.
Moderaternas uppgång i väljaropinionen efter mittensvängen fick de övriga partierna att bara några månader senare gå med på att bilda en allians, trots de attacker de blivit utsatta för. Resultatet blev borgerlighetens längsta framgångsperiod i svensk politisk historia, 2006-2014.
Anna Kinberg Batra, AKB, var politiskt fostrad i Reinfeldt/Borg-linjen när hon övertog partiledarposten, och drev den vidare under lång tid. Hon förverkligade Fredrik Reinfeldts löfte om att släppa fram Stefan Löfven som statsminister, och slöt ”Decemberöverenskommelsen, DÖ” med de rödgröna om att stänga ute Sverigedemokraterna från inflytande..
Många kommunmoderater var frustrerade över att tvingas lämna ifrån sig makten till Socialdemokraterna och den rödgröna alliansen trots att de kunnat regera vidare med stöd av Sverigedemokraterna. Men AKB höll fast vid linjen med inriktningen att kunna återta regeringsmakten 2018 med hjälp av DÖ.
AKB undvek ett hotande internt uppror hösten 2015 då Kristdemokraterna beslutade hoppa av DÖ. KD hoppades kunna vinna över M-väljare som var missnöjda med att deras parti inte försökte störta S-MP-regeringen. AKB insåg faran och svarade omedelbart med att också säga upp DÖ, följd av C och FP, och förpassade därmed KD till fortsatt tillvaro under fyraprocentsgränsen. Men när det interna upproret var undanröjt lät M-ledningen i praktiken DÖ leva vidare.
Först ställd inför flyktingkrisen tvingades AKB på allvar börja ifrågasätta Reinfeldt-linjen. Allianspartierna gjorde upp med regeringen om en totalomsvängning av asylpolitiken, och M valde att gå hela vägen från den flyktingliberala uppgörelsen med MP under Reinfeldt till en ännu hårdare linje än regeringen, med krav på totalstopp för flyktingar.
M-ledningen hoppades med en hårdare flyktingpolitik kunna vinna tillbaka väljare som förlorats till Sverigedemokraterna, samtidigt som den skulle minska missnöjet ute i partiet. Men kommunmoderaterna var inte nöjda; mätningar visade att en majoritet ville att partiet skulle förklara sig redo att regera med stöd av SD. Även bland M-väljarna har stödet för att samarbeta med SD ökat.
AKB började också tala om att fälla Stefan Löfven i riksdagens omröstning efter valet 2018 med hjälp av SD oavsett om allianspartierna blir större eller mindre än de tre rödgröna. Men hur allianspartierna sedan kunna bilda regering och få igenom sina budgetar utan samarbete med SD har ingen velat svara på, förrän nu.
AKB valde på torsdagen plötsligt att säga det högt som skulle bli huvudfrågan i nästa års valrörelse: Alliansen är beredd att ta regeringsmakten med hjälp av Sverigedemokraterna. Även om hon var fortsatt oklar om hur stort inflytande SD kan få.
Centerledaren Annie Lööf valde att hålla fast vid illusionen att Allianspartierna kan avsätta Stefan Löfven och bilda regering utan att vara beroende av SD efter valet. Hon säger inte hur det ska gå till utan ett mirakel där de fyra Allianspartierna får egen majoritet i valet. Varje regering är i praktiken beroende av SD:s stöd redan i dag, som Dagens Industris genomgång visar.
De alternativ som finns är en återgång till DÖ eller en ”cordon sanitaire”, som använts i bland annat Belgien med blocköverskridande regeringar för att stänga ute extremistpartier. DÖ lär aldrig återupplivas efter det första misslyckade försöket, och en S-M-regering ter sig politiskt omöjligt av historiska skäl i Sverige.
AKB har motvilligt drivits av kommunmoderaterna in i positionen att öppna för att göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Partiets opinionssiffror har sjunkit de senaste månaderna trots partiets flyktingpolitiska linje, och pressen på partiledningen att agera har ökat. Men det är ändå obegripligt att göra utspelet just nu.
Den som blev mest irriterad över M-utspelet var utan tvivel Annie Lööf, som målade upp en bild av inbördeskrig i Alliansen när hon på presskonferensen sade att M meddelat sin nya linje via ett sms.
Annie Lööf rider på en framgångsvåg i opinionen och följaktligen även i medierna. Nu riskerar hon frågor om hur en Alliansregering ska kunna regera utan stöd av SD, om hon är beredd att gå i säng med Stefan Löfven. Och frågor om hur partiets flyktingliberala linje skulle fungera om den förverkligades, om den ska bedrivas som i C-styrda Hultsfred, där man annonserar att det är stängt för flyktingar.
Allianspartierna är tillbaka till våren 2004, och frågan är vilken partiledare som har en idé för att ta regeringsmakten som hen verkligen tror på och är förmögen att samla de övriga kring igen.