Sverige är sent ute bland EU-länderna att rösta fram ett parti som Sverigedemokraterna till makten.
Hur har det gått för deras fränder i andra länder?
Med beteckningen ”partier som Sverigedemokraterna” menas i den här artikeln nationalistpopulistiska partier som delar minst två av tre kännetecken; De är främlingsfientliga, EU-fientliga och Rysslands-vänliga.
Danmark
2015 blev Danske Folkeparti landets näst största parti i valet med 21,1 procent av rösterna.
Dansk Folkeparti erbjöds men sa nej till att sitta i regering. Från bänkarna i folketinget kunde man istället i flera år styra över minoritetsregeringen, ledd av högerliberala Venstres Lars Lökke Rasmussen.
Varje gång Venstre ville få en reform genomförd eller budget antagen, fick de Dansk Folkepartis stöd enbart om Venstre först la till andra reformer som Dansk Folkeparti önskade.
Efter flera segerrusiga år tappade dock Dansk Folkeparti väljarnas stöd. Ett tungt skäl var ett avslöjande att partiet fuskat med EU-bidrag, ett annat (enligt danska statsvetare) var att de inte var radikala nog, de ansågs ha kompromissat för mycket.
Även Venstre straffades hårt av väljarna.
Dansk Folkepartis främlingsfientlighet vann dock mark och återspeglas i de flesta partier, inklusive socialdemokraterna och gäller numera som etablerad dansk politik.
Danmark går till val i höst och om DF går riktigt illa, kan ändå deras gamla väljare räkna med 3-4 nya partier som konkurrerar om deras röster med löften om att vara mycket högerradikalare än Dansk Folkeparti.
Tyskland
2017 slog Afd (Alternativ fur Deutschland) igenom stort när man blev tredje största parti i den tyska Bundestag. De hade startat som ett anti-euro-parti men fick sitt genombrott igenom när de la till anti-invandring. Snart tog de även starka positioner i tyska regionval.
Fyra år senare hade intresset för invandringsfrågor svalnat och Afd förlorade mark. De gled längre ut på extremen när de lanserade sig som ett anti-lockdown-parti under corona, därefter som ett anti-vaccinparti. I somras misslyckades partiet att definiera en utrikespolitik nu när partiets varma och nära kontakter till Ryssland inte gillas av väljarna längre.
Förbundskansler Merkel höll som partiledare för kristdemokratiska CDU, Tysklands etablerade höger, armlängds avstånd till Afd medan partivänner till henne regionalt visade större sympati för dem.
Afd är för tillfället borta ur nationell tysk politik. Inte ens anti-invandringsretorik är särskilt gångbar i tysk politik längre eftersom näringslivet lider av arbetskraftsbrist.
Frankrike
Ett uthålligt främlingsfientligt Front National – nu omdöpt till Rassemblement National – har sedan 1980-talet poppat upp vid franska presidentval, tre gånger tagit sig fram till den eftertraktade slutduellen bara för att slås ut av ett etablerat partis kandidat.
Trots en uppenbar lockelse för franska väljare lyckades partiet i det längsta varken göra sig gällande i parlamentet eller ens märkbart regionalt.
Detta ändrades i parlamentsvalet 2022 när ledaren Marine Le Pen fick in sin största grupp någonsin i parlamentet: 89 stolar av totalt 577. Partiet hade då breddat retoriken till plånboksfrågor och droppat anti-EU-pratet.
Avkrävd en större politisk bredd så som parlamentsarbete gör, famlar dock partiet – dels i relation till Ukraina (man har varit extremt ryssvänligt och är skuldsatt i rysk bank) dels till energipriserna (stenhårt drivit pro-kärnkraft men fransk kärnkraft har inte klarat att leverera denna heta sommar).
I kulisserna väntar högerextrema utmanare som Reconquete (Éric Zemmour) mfl, på att suga upp besvikna väljare som hoppats på mer aggressivitet från RN.
Fransk etablerad höger höll mycket länge rågången tydlig mot främlingsfientliga FN. På senare år har dock samarbeten inletts lokalt och FNs invandrarkritiska retorik har slagit igenom i nationell politik.
Nederländerna
De holländska etablerade partierna har sedan 2002 utmanats av främlingsfientliga tongångar från flera rätt röriga utmanare och har i princip svarat på detta med att omfamna den invandringskritiska retoriken.
2002 vann främlingsfientliga Pim Fortuyns parti 17 procent i parlamentet några veckor efter att Fortuyn själv mördats. Högerliberala VVD och kristdemokraterna bildade då en koalitionsregering med det nya partiet. Den regeringen sprack innan tre månader gått pga interna konflikter mellan fortuynisterna (varefter man misslyckades i påföljande val och sedan upplöstes).
Internationellt känd för blond kalufs, Geert Wilders, vann därefter mycket uppmärksamhet och en plats i parlamentet 2006 med sin anti-muslimska retorik. Där finns han ännu, men han har märkligt nog aldrig tillåtit någon att ansluta sig till sitt parti utan förblir den enda medlemmen.
Wilders utmanas från höger av Thierry Baudet, anti-EU och anti-invandring, pro-Putin och glad i konspirationer. Han kom in 2017 i parlamentet men dyker sällan upp där utan syns hellre i TV.
Förra året tog dessa två samt ännu ett extremt högerparti (JA21) 28 platser av holländska parlamentets totalt 150. Baudet lyckades inte minst fånga upp holländska anti-vaxxers och i somras gjorde han sig själv till del av de väldigt arga holländska böndernas protester.
Trots dessa framgångar har de etablerade partierna fortsatt genom alla år att regera Nederländerna. Högerliberala Mark Rutte har varit premiärminister sedan 2010, sedan december 2021 i hans fjärde koalitionsregering, med samma tre etablerade partier som bildade Ruttes tredje regering.
Finland
Sannfinländarna blev 2015 näst största parti på löften om anti-invandring och anti-EU och tog plats i regeringen. Men regeringsmakten blev en tid av kompromisser. Finlands regering behövde ge nödlån till hårt drabbade euroländer och ta emot fler invandrare än någonsin. Partiet sprack av den slitningen och hamnade under 10 procent av väljarstödet.
Med ny partiledare har man tagit uppåt sig igen samt lovat att anti-invandring kommer stå i fokus. Under pandemin blev man missnöjesparti igen, och angrep regeringen för att tvinga folk att vaccinera sig.
I våras tvingades de nya Sannfinländarna göra en helomvändning inför öppen ridå – partiet hade varit emot Natomedlemskap men det fick man släppa i april när väljarna gick en annan väg.
Inför nästa års val kör man tills vidare hårt med anti-invandring och är tredje största parti med drygt 16 procent.
Österrike
Första gången som övriga EU chockades av högerextrema i regering, var i Österrike 1999 när Jörg Haider (främlingsfientlig med föräldrar som varit nazister) fick sitt parti FPÖ insläppt i en koalitionsregering av kristdemokratiska ÖVP.
Detta blev så kontroversiellt att Haider fick backa och bildade ett nytt parti (BZÖ) vilket gick hyggligt till han dog 2008. Hans gamla FPÖ med samma retorik höll sig kvar i politiken. 2017 släppte kristdemokraterna åter in dem i en regering under premiärminister Sebastian Kurz som menade att de var fullt rumsrena nu medan han själv tog över deras anti-invandrare och anti-muslim-retorik.
Inom två år måste FPÖ dock kastas ut ur regering efter en politisk skandal (med ryska mutor inblandade) medan det däremot inte hade varit skandalöst nog att utrikesminister Karin Kneissl bjöd in Putin till sitt bröllop och gav honom den första dansen med bruden.
Snart åkte för övrigt även Kurz ut i en egen skandal och ersattes som förbundskansler av Karl Nehammer vilken i april blev en av få västledare som hållit möte med president Putin under Ukraina-kriget.
Inför valet 2024 är FPÖ på uppsegling igen (över 20 procent). Anti-invandringsretoriken är nu allmän i Österrike, inte minst delad av regeringspartiet men FPÖ har kunnat suga upp och företräda missnöjet bland de många anti-vaxxers i Österrike (fast partiledaren ryktas själv ha vaccinerat sig för säkerhets skull).
Italien
Italienska väljare tycks ha en förkärlek för populister eftersom man sedan tidigt 1990-tal fyra gånger valt in Silvio Berlusconi i regering. Han var i starten en frisk fläkt jämfört med de etablerade partierna som avslöjats i nära samröre med den våldsamma maffian.
Anti-invandring och anti-EU-retorik blev dominerande senare, ungefär när Matteo Salvini tog över Lega Norte. (Varm Putin-beundran delas av alla populister).
Italienska regeringar har därefter i princip växlat mellan populister och – när alla tröttnat på tjafset som alltid följer – opolitiska teknokrater som styr upp landet ett tag, tills populisterna vill in igen.
Salvini fick t ex 2018 chansen att bilda regering efter ett hyggligt val (17,5 procent) med populistiska Fem Stjärnor (32,7 proc) men på ett år hade den kraschat över interna konflikter. En teknokrat (Giuseppe Conte) tog över och regerade stödd på hoppande majoriteter men föll 2021 när Salvini ryckte undan sitt stöd. Teknokraten Mario Draghi tog över och fick i sin tur regera med hoppande majoriteter vilket höll till 2022 när Salvini och Fem Stjärnor ryckte undan sitt stöd.
I valet den 25 september väntas nyfascistiska Italiens Bröder gå starkt fram. En av deras vallöften är att ändra Italiens grundlagar, bl a så att EU-regler inte går före italienska lagar.
Det vore i så fall lika med utträde ur EU (för om alla har nationella lagar finns förstås inget EU). Partiledaren Giorgia Meloni kanske ändå vill vänta med det tills EU har betalat ut vad Italien kan förvänta från EUs återhämtningsfond.
Europaparlamentet
De högerextrema skulle ta över, löd rubrikerna efter junivalet till Europaparlamentet 2019. De hade fått runt en tredjedel av platserna och skulle nu kunna driva igenom sin främlingsfientliga, anti-EU och rysslandsvänliga politik.
Som ett minimum skulle de kunna förlama det politiska arbetet i Europaparlamentet.
Så har det inte blivit.
Trots att de tack vare sin storlek har tilldelats förtroende-poster och uppdrag, lyckas de inte sätta något märkbart avtryck.
Deras försök att bilda en gemensam och därmed mäktig partigrupp har stupat på att det ena partiet vill inte ses i dagsljus med det andra. Istället återfinns de i två olika grupper och som vildar. Deras ihärdiga försök att enas i en grupp pågår för övrigt fortfarande för tillsammans skulle de bli näst största partigrupp.
Vad som ligger dem i fatet, är att de vinner sina väljare på missnöje och på att protestera, inte på att finna lösningar.
I maktposition tvingas man ju alltid kompromissa mellan olika intressen – om man inte är diktator.
Detta är ett återkommande dilemma för populister. Kompromissar man ser man snart ut som alla andra… och då hotar genast mer arga, mer extrema utmanare från ytterkanten.
*** En av Europas auktoriteter på högerextrema partier, holländaren Cas Mudde, argumenterar för att det är nödvändigt att finna tydliga definitioner för dessa partier. Han ser ett spektrum och föreslår fyra steg.
Steg 1 – nationalister: Stat och nation är ett och samma.
Steg 2 – radikal nationalism: Exkluderande nationalism, kulturell nationalism, etnisk nationalism och rasmässig nationalism.
Steg 3 – högerradikalism: illiberalt motstånd till jämlikhet, förkastande av liberala element i demokratin
Steg 4 – högerextremism: Avskaffande av demokratin