Stefan Löfven och EU-minister Ann Linde pekar redan i förväg ut David Cameron som syndabocken om britterna röstar för Brexit och sätter EU:s framtid på spel.
Det är inte bara diplomatiskt okloka uttalanden utan också märkligt historiskt kortsiktiga. Den brittiska folkomröstningen var oundviklig förr eller senare, eftersom den har underblåsts av politiska ledares oansvariga ageranden under decennier.
Om David Cameron går segrande ur EU-folkomröstningen med betryggande majoritet kan han framstå som en av Torypartiets mest framgångsrika ledare, som vunnit två parlamentsval och två folkomröstningar som hotat Storbritanniens sammanhållning.
Då kan han komma till EU-toppmötet nästa vecka och framstå som en livräddare. Statsminister Stefan Löfven får gratulera honom och hoppas att hans ord på LO-kongressen om att ”Cameron spelar ett högt spel med många inblandade” inte översatts i pressklippen på Downing Street. Men Löfven inser nog att EU-minister Ann Lindes ännu mer fördömande uttalanden: ”Ann Linde slammed the British premier as an opportunist” via Bloombergs nyhetsbyrå nått även Cameron.
Om David Camerons Remainlinje förlorar folkomröstningen räknar många brittiska bedömare med att han snart tvingas avgå som premiärminister. Förre finansministern Kenneth Clarke har formulerat det: ”Cameron would be overthrown as prime minister within 30 seconds of a vote to leave the EU in the June referendum”.
Det är lätt att peka finger åt David Cameron för att han i januari 2013 utlovade en folkomröstning om att lämna EU efter nästa parlamentsval som en desperat manöver för att hålla ihop Torypartiet över valet. Men att han stod där med ryggen mot väggen inför ett uppror från Toryhögern som såg hur deras väljare i stora skaror gick över till UK Independence Party hade grundlagts långt före Camerons tid och blev ett mer eller mindre nödvändigt ont för att överleva.
För Storbritannien har en lång kvalfylld historia ända sedan andra världskrigets slut av att inte vilja inse att dess tid som den stora världsmakten är över. Den legendariske premiärministern under kriget, Winston Churchill, uppmanade Europas länder att gå samman för att förhindra nya storkrig, men han ansåg att stormakten Storbritannien klarade sig på egen hand.
Det fanns några i regeringskvarteren som insåg Storbritanniens nya roll. Henry Tizard, rådgivare på försvarsdepartementet skrev 1949 ett memorandum där han manade politikerna att inse att United Kingdom aldrig kan bli en stormakt igen, och att det riskerar bli ödesdigert om man inte inser det:
”We persist in regarding ourselves as a Great Power capable of everything and only temporarily handicapped by economic difficulties. We are not a Great Power and never will be again. We are a great nation, but if we continue to behave like a Great Power we shall soon cease to be a great nation.” (Hugo Young: This Blessed Plot – Britain and Europe. From Churchill to Blair)
Men politikerna lyssnade inte. När EU:s sex grundarländer samlades i Messina 1955 för att förhandla om skapandet av ”en gemensam marknad för hela Europa” skickade det brittiska utrikesdepartementet ett avsnoppande brev om att det var uteslutet att vara med i en organisation av överstatlig karaktär:
”there can of course be no question of our entering any organization of a supranational character.”
Men Suezkrisen 1956 visade på et brutalt sätt att Storbritannien inte längre kunde dominera världen militärt. Och när de brittiska politikerna några år senare insåg sitt lands ekonomiska problem tvingades de gå med mössan i hand och be om att få vara med i EG-projektet. För det brittiska folket framstod därmed EG från start som den stolta nationens underkastelse. Ett problem vi känner igen från Sverige, där politikerna efter 90-talskrisen fick omsvängningen till att förorda EU-medlemskap att framstå som ”härtill är vi nödda och tvungna”.
Storbritanniens underkastelse blev ännu tydligare av att Frankrikes president Charles De Gaulle vägrade acceptera Storbritannien som medlem i EG. Först efter tio år, 1973, släpptes landet in i gemenskapen.
De Gaulle såg EG-projektet som sin amplificateur de puissance (maktförstärkare), som skulle ge Frankrike som stått på segrarsidan i andra världskriget möjlighet att styra över hela Europa. Då ville han inte ha någon brittisk konkurrens.
Storbritannien kände sig ovälkommet redan vid inträdet, och medlemsomröstningen 1975 vanns främst med hjälp av hotet om landets svaga ekonomi, men till priset av djup splittring i Torypartiet och Labour.
Relationerna försämrades ytterligare med Margaret Thatcher som premiärminister. Hon välkomnade EU:s inre marknad som passade hennes nyliberala dagordning, men när EU sedan började visa socialpolitiska ambitioner sparkade hon bakut och gjorde EU till huvudfiende. Hon försökte stoppa planerna på gemensam valuta och samordnad utrikespolitik. Hon krävde att Storbritannien skulle slippa vara med och betala för EG:s budget.
Den EU-fientliga inställningen spred sig i hela samhället och politiken. Den karriärinriktade unge Labourpolitikern Tony Blair talade 1983 om att lämna EG:
”We’ll negotiate withdrawal from the E.E.C., which has drained our natural resources and destroyed jobs.”
När Thatcher avsatts och John Major som premiärminister var EG-ordförande hösten 1992 var regeringens slogan ”Britain In the Heart of Europe”, men hans regering ägnade sig huvudsakligen åt att försöka förhala förhandlingarna med övriga medlemsländer i Bryssel eller att kräva undantag för Storbritannien.
När Tony Blair kom till makten 1997 utlovade han bättre relationer med övriga EU-länder. Hans regering anslöt sig till EU:s sociala protokoll, men han vågade aldrig utmana partiet och väljarna att ta tydlig ställning för att helhjärtat ansluta sig till EU-projektet.
Kravet på att lämna EU har stängdigt frodats. I början på 90-talet startade miljardären och tidningsägaren James Goldsmith The Referendum Party, och skrämde många Torypolitiker även om partiet bara fick 3 procent av rösterna i ett parlamentsval.
I Torypartiet misslyckades partiledare efter partiledare att ena partiet och få det att framstå som regeringsdugligt igen. William Hague, Ian Duncan Smith, Michael Howard byttes ut efter tre-fyra misslyckade år.
När David Cameron tog över 2005 var det pris han behövde betala för att lugna Toryhögern ett löfte om en ännu mer EU-skeptisk politik. Tories lämnade samarbetet med övriga konservativa och kristdemokratiska partier i EU-parlamentet, och isolerade sig en egen grupp i sällskap med högernationalister som polska tvillingbröderna Kaczynskis Lag och rättvisa.
Men det räckte inte. När UK Independence Party blev näst största parti i EU-parlamentsvalet 2009 hotade ett uppror inom Torypartiet. I parlamentsvalet året efter misslyckades partiet med att få egen majoritet trots den djupa ekonomiska krisen och missnöjet med Gordon Browns Labourregering.
Det är inte så svårt att föreställa sig David Camerons svåra politiska situation. Folkomröstningen har rättmätigt kallats ”den mest oansvariga av en brittiska regering under min livstid”, av Financial Times´ ekonomiske kommentator Martin Wolf:
This referendum is, arguably, the most irresponsible act by a British government in my lifetime.
Men det är många som bär ansvaret för att David Cameron och Storbritannien hamnat här.