Allt kan hända i EU-valet

Överallt förutspås just nu ett starkt intåg för extremhögern i Europaparlamentet.
Men det finns faktiskt tecken på motsatsen också.

I Europavalet 2014 fick extemhögern och de främlingsfientliga fler ledamöter än någonsin.
Den franska truppen bestod plötsligt till över 25 procent av Le Pens Front National.
I Ungern gick Orbans Fidesz strålande, högerextrema Jobbik hyggligt och tillsammans fick de in 14 av 21 ledamöter.
Dansk Folkeparti blev störst i valet 2014 och tog fyra av 13 danska platser.
Polska PiS gick från 4 platser till 16 platser.

Sedan dess har dessa partier stormat fram också i nationella val i de flesta europeiska länder.
Så självklart gissar de flesta bedömare att de kommer att göra ett lysande val till Europarlamentet i maj 2019.

Men det finns en del som talar för att allt kanske inte kommer gå deras väg.

I Polen har mordet på en populär borgmästare och oppositionspolitiker, visat hur djup motstånd det råder i landet mot regerande PiS.
EU-valet i maj ger polacker en chans att uttrycka detta.

I Ungern har folkliga protester spridit sig med eldens fart sedan före jul.
När det tidigare var ungdomar som demonstrerade mot Orban för att han stängt ner ett universitet eller för att han stryper fri press, var det den här gången arbetare och deras fackförbund som hade fått nog.

Premiärminister Victor Orban har gjort som Putin, byggt sig en ring av starka män som han tillåtit berika sig på statens bekostnad.
När dessa nu saknar arbetskraft i sina fabriker, låter han införa tvång på övertid (400 timmar om året) och arbetsgivares rätt att vänta med övertidsbetalningen i tre år.
EU-valet ger ungrare en möjlighet att proteströsta.

I Danmark har Dansk Folkeparti stadigt sjunkit sedan toppåret 2015 när man fick över 21,1 procent av rösterna.
För tillfället ligger man på 17,6 procent. En saftig bedrägeriskandal för partiet bidrog till det.
Nu vågar för första gången på länge till och med statsminister Lars Lökke Rasmussen som länge lytt deras påbud, ta strid med dem.

Dessutom utmanas Dansk Folkeparti inte längre bara från ”vänster” utan också från högerkanten – via ett helt nytt parti, Nye Borgerlige, som tycks plocka en del av deras röster.

Sannfinländarna i Finland har det inte heller lätt sedan man valde taktiken att sitta i koalitionsregering. Partiet sprack i två delar. Den ena delen vill nu bli liberaler medan dess starke man Timo Soini stjäl väljare till ett nytt parti, Blå framtid.

I Frankrike har Le Pens omdöpta parti `Rassemblement National` kunnat sitta säkert, trots en god andel bedrägeriskandaler, personkonflikter och avhopp.
Det råder trots allt en så stor ilska mot sittande regering/president att alla alternativ borde kunna plocka röster.

Men även Marine Le Pen har varit omseglad av proteströrelsen de Gula Västarna.
En hel del av deras aktiva och självutnämnda talesmän ligger långt till höger om henne.
Andra arga fransmän är snarare vänster.
De Gula Västarna tänker nu ställa upp med en egen lista i EU-valet. Resultatet för fransk del kan bli extremt splittrat där varje parti får nöja sig med ett fåtal av de 79 platserna.

Italiens populister har också antagits kunna ro hem en överväldigande del av de 76 italienska stolarna.
Men att regera är betydligt lurigare än att vara i opposition som Sannfinländarna hade kunnat berätta för dem.

Den arge inrikesministern Matteo Salvini (Lega Nord) har lyckats mobiliserat varje anständig italienare som avskyr hans våldsamma sätt att behandla flyktingar.
Borgmästare, präster och sjöfolk vägrar följa Salvinis order.

Salvinis löfte att vara tuff mot ”Bryssel” och ge Italien en självständig budget som investerar i folket, har han svikit.
Efter att ha kallat EU för avskum, svurit att inte ändra ett komma i sin budget, visade det sig att marknaderna inte längre ville köpa hans lån.
Så han backade och gjorde vad ”Bryssel” begärde.

Hans koalitionspartner i 5 Stelle, Luigi di Maio, svor lika modigt på att inte backa om budgeten vilket alltså inte höll.
Hans löfte om en medborgarlön har inte heller uppfyllts (det blev en liten, men krav på att söka jobb först), han har fått be om ursäkt för familjens bedrägerier och visades bära skuld för inställda reparationer på bron som rasade och dödade flera människor.

Storbritannien med totalt 73 säten har så här långt gett parlamentet starka främlingsfientliga och EU-fientliga röster – men de ser som bekant ut att falla helt bort i kommande val.

Tyskland slutligen, EUs största land som ensamt befolkar så många som 96 av Europaparlamentets säten.
Där har främlingsfientliga Afd sett ut att kunna nå skyhöga siffror eftersom tyskarna verkar genuint trött på gamla CDU/CSU och alldeles ha glömt bort att det finns ett socialdemokratiskt parti.

Men Afd har precis skjutit sig själva i foten.
Partiet har i helgen röstat igenom på sin partikongress att Afd ska driva på för ett dexit, att Tyskland ska lämna EU.

Är det något som tyska väljare INTE vill, så är det att lämna EU.

Kort sagt, det som alldeles nyss föreföll bli en promenadseger i maj månads EU-val för högerextrema partier, ser plötsligt betydligt mer spännande ut.












About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU