Mercosur är ett av de första stora handelsavtalen där EU har tvingat på motparten klimatkrav.
Men avtalet kan tvinga EU-ledarna själva väga handel mot klimat.
EUs senaste handelsavtal var en riktig politisk kupp, levererad mitt under brinnande G20-möte som ett finger till den trumpne amerikanske presidenten.
Avtalet är imponerande stort och öppnar många dörrar som hittills varit stängda.
Storleken? Det ger fyra sydamerikanska länderna (Argentina, Brasilien, Paraguay, Uruguay) frihet från tulltariffer på 82 procent av sin jordbruksexport (frukt, apelsinjuice, snabbkaffe, ) och sänker tarifferna för kött.
Tillträdet till den europeiska marknaden är guld värt.
EU-länderna för sin del vinner frihet från tariffer på 91 procent av sin export till Mercosur. Bilar faller bäst ut med dagens 35-procentiga tariffer (Tyskland tackar) men verkstadsprodukter, skor och vin (14-27 proc) får en god skjuts också.
Totalt tas tariffer bort för ett värde av 4 miljarder euro – vilket är ungefär fyra gånger så mycket som EUs Japanavtal.
Inte minst öppnar avtalet dörren till global handel för länderna i Mercosur. Gruppen har aldrig lyckats samla sig till ett brett handelsavtal med någon region förut.
Det här kommer gynna deras chanser för ett avtal med Kanada, Efta, Sydkorea och Singapore (samtal pågår). Det bör också stärka samtalen med Pacific-alliansen (Chile, Kolombia, Mexiko, Peru) och den ännu avlägsna ambitionen att skapa det slags marknad som EU har.
Avtalet med EU går mycket längre än bara varuhandel. Det innehåller öppningar för tjänstehandel (EUs dataskydd gäller), offentlig upphandling, varumärkesskydd, ILO-nivå för arbetarskydd samt, inte minst, krav på att parterna lever upp till klimatavtalet i Paris samt agerar för biologisk mångfald och mot avskogning.
Det var de goda nyheterna.
Nu till de mindre goda.
Det europeiska motståndet mot Mercosuravtalet var på benen redan innan handelskommissionär Cecilia Malmström rodde överenskommelsen i hamn i juni.
Greenpeace kallar avtalet för rena miljöförstörelsen.
Franska och irländska bönder har protesterat mot köttimporten. Det irländska parlamentet röstade ner avtalet fast det inte är klart att röstas om ännu. Från Europaparlamentet (som har veto) kommer kritiska röster.
.
Och framförallt, den franske presidenten Emmanuel Macron liksom den irländske premiärministern Leo Varadkar har i dagarna förklarat att de är emot avtalet av klimatskäl.
Eftersom det just är dessa två, kan man förstås misstänka att det handlar mer om att skydda den egna köttindustrin även om bägge hänvisar till att Amazonas brinner utan att Brasiliens president Bolsonaro verkar bry sig.
Sant är hur som helst att i överenskommelsen med Mercosur finns inga skarpa konsekvenser för de länder som INTE lever upp till klimatavtalet. Eller som låter Amazonasskogarna brinna utan att ingripa.
Eller som vägrar ta emot hjälp att bekämpa bränderna.
Faktiskt är en direkt effekt av handelsavtalet är att sydamerikanskt kött får krattad bana in i Europa. Just den lönsamma boskapsuppfödningen råkar vara ett skäl till att skogarna brinner. Där det idag finns hinder för att avverka skog, kan boskapsuppfödarna vinna ny betesmark genom att ta över när skogen brunnit ner.
Många misstänker anlagda bränder.
Att EU kräver klimatåtgärder av sina handelspartners är ganska nytt. Det finns med i några av de allra senaste avtalen, det med Kanada och med Japan.
Det finns dock ännu ingen beprövad modell för hur klimatlöften som ges i avtalen ska följas upp.
I Mercosuravtalet ingår en ”underkommitté” som ska bevaka frågan men den har inga särskilda befogenheter.
Det finns egentligen inte heller något straff. Utom det rätt teoretiska straffet att EU skulle avbryta denna lönsamma handel när den väl kommit igång vilket är svårt att föreställa sig.
Närmast väntar ett spännande besked från EU-kommissionen om den tänker driva igenom Mercosur-avtalet som en renodlad EU-kompetens. I så fall räcker det med att en majoritet av EU-regeringar säger ja – liksom Europaparlamentet som har veto över alla handelsavtal.
Då kan man platta till Macron och Varadkar.
Men avtalet verkar täcka områden som snarare gör det till en delad kompetens.
I så fall gäller att alla EU-regeringar måste säga ja plus att alla måste få sina nationella parlament att också säga ja. (Ja, och så Europaparlamentet också förstås, veto över alla handelsavtal.)
EU-länderna har 34 parlament. Någon som minns hur det gick för Kanada-avtalet när det hamnade i den belgiska regionen Valloniets klor?
Inte bra.
Juridiken går noga taget att ta sig runt i det här fallet – varudelen av avtalet kan t ex brytas ut och börja gälla tills vidare – men går det att komma runt politiken?
Rent formellt kan EU-länderna köra över Emmanuel Macron och Leo Varadkar.
Det gjorde de faktiskt i våras (med svensk assistans) när president Macron krävde att klimatet hädanefter måste finnas med i ALLA handelsavtal som EU undertecknar i framtiden… alltså även ingå i de förhandlingar som EU just nu försöker föra med USA vars president Donald Trump inte tänker godta något sådant.
Men klimatfrågan är brännhet, Macron och Varadkar kan få hjälteroll här. Alla de ungdomar som Greta fick ut på gatan kan få en sak att kämpa för.
Det är inte säkert att Macron/Varadkar förlorar striden.