Förlängd vapenvila i handelskriget. Donald Trump fick vackert ta vad Kina bjöd honom och försöka sälja det som en framgång.
Kroppsspråk är alltid intressant att studera, t ex i det lilla klippet när Donald Trump och president Xi bjuder världen på ett fototillfälle i Seoul, innan de går in för att förhandla.
Trump flinar med hela ansiktet, griper tag i Xis hand, prövar med en extra hand på hans axel, att klappa hans rygg… medan Xi står avmätt och orörlig.
Trumps pladdrande ”We have a great relationship, we´ve always had a great relationship,” möter Xis tystnad.
I Sydkorea fick äntligen USAs president sitt länge eftertraktade möte med Kinas president Xi.
Efter ett halvår av handelskonflikter vilka Trump startade april när han satte historiskt okända tullnivåer på Kina och resten av världen, hade amerikanen tänkt att nu till slut få göra lukrativa deals med ett kuvat Kina.
Det gick inte som planerat. President Xi har nekat att ta emot i Beijing där Trump tänkt dimpa ner med en stor företagsdelegation. Istället blev det halvannan timme för två presidenter med sin närmaste uppvaktning, i utkanten av ett APEC-möte i sydkoreanska Seoul.
Redan från start gick Trumps tullkrig mot Kina inte som tänkt. Kina slog som bekant tillbaka med lika galna tullnivåer på USA trots att väst-ekonomer förklarat att det hade de inte råd med.
Istället måste Trump pausa sina värsta tullar för att Kina ens skulle vilja inleda förhandlingar om tänkbara kompromisser.
Otålig över att Kina inte verkade vilja krypa till korset i dessa samtal, har Trump under hösten kastat ut nya hot. Detta fick till slut Kina att ta till storsläggan.
Den 9 oktober införde man strama exportlicenser för de oumbärliga kritiska mineralerna som USA i stort sett helt saknar men där Kina sitter på 90 procent av den globala marknaden. Utan mineraler till industri och vapentillverkning, hade Donald Trump plötsligt inte många kort kvar.
Därför gick han med på det mesta Kina önskar. Att i princip sluta med sitt handelskrig och återuppta handeln, till att börja med.
Seoul-mötet gav inga gemensamma dokument eller underskrifter men Trump är optimist om att få resultatet ner på papper:
”Jag tror att vi snart kommer skriva ett handelsavtal.”
Detta är vad Kina säger att de två enats om:
* Pausen för de högsta strafftullarna förlängs ett år medan samtalen fortsätter,
* Kina lovar lätta stryptaget över kritiska mineraler under det året (men inte ta bort)
* Trump tar bort ”tusentals” kinesiska företag från USAs svarta lista,
* Trump halverar sina tullar över fentanylfrågan,
* Trump backar på sina avgifter på fartyg samt hot om tullar på fartyg och sjötransporter,
* Trump välkomnar kinesiska investeringar i USA igen,
* Trump låter Ndivia sälja fler halvledare till Kina igen,
* Kina lovar köpa mer amerikanska sojabönor (köper idag inga alls),
* Kina lovar diskutera Tik-Tok-problemet,
Jämför man de blommiga men vaga amerikanska uttalanden (”Tremendous, fantastic,” ”Jag ger vårt möte 12 poäng på skalan 1 till 10!”) med vad Kina säger har uppnåtts, är det svårt att se något annat resultat än att de handelskonflikter som Donald Trump skapat under året, i hygglig grad tillåts återgå till något mer normalt.
Kina tog kort sagt greppet på USA (och EU) genom att drastiskt dra ner på försäljningen av helt oumbärliga kritiska mineraler.
USAs hot och straff hjälpte inte.
Ändå kastade Donald Trump in ett dramatiskt hot via Truth Social bara minuter innan mötet inleddes, som väl var avsett att skapa maximal osäkerhet i förhandlingarna:
”Pentagon ska omedelbart börja testa kärnvapen lika mycket som andra kärnvapenmakter.”
Ingen av världens stormakter har testat kärnvapen sedan 1990-talet.
Kina tycks ha ignorerat Trumps utbrott.
Trumps uppfattning om mötet citeras till höger och vänster men vad sa president Xi om alltsammans?
Xi (som i praktiken hela tiden bekrigat USA precis lika aggressivt) valde att spela den vuxne i rummet. Han tonade ner handelsbråket och hävdade att ”under vår ledning” har relationerna mellan USA och Kina i stort sett förblivit stabila och tillade att ”det är normalt att världens ledande stormakter inte alltid är ense.”
Detta är en profil som Kina vill visa upp för hela världen, alla ska se att Kina kan man lita på till skillnad från USA.
Kinas ”seger” i Seoul bestod också i just att bromsa och backa konflikten med USA. Kinesisk ekonomi behöver exporten för inkomsternas skull men behöver också vinna tid för att kunna uppnå målet i sin nya femårs-plan – att göra sig högteknologiskt mer oberoende av väst.
President Xi markerade för övrigt nogsamt i sina kommentar att USA och Kina är jämlikar som båda dominerar världen (”världens två ledande ekonomier.”)
Det mer subtila budskapet till Trump och alla andra här är alltså:
USA är inte ensam herre på täppan längre.
Kinas vägran att leverera kritiska mineraler ser alltså ut att ha tjänat sin roll för att påminna Trump om vem som (för tillfället) har de bästa korten.
Näste man till rakning är EU som denna vecka inleder förhandlingar med Kina på lägre nivå om samma mineraler – efter att liksom Trump ha föregått samtalen genom att hota Kina.
Hur månne det sluta?