Den kallas Europas geopolitiska debut, Merkels fredskonferens om Libyen.
Bäst inte jinxa det med att kalla det något alls ännu.
”Detta är Europas stund,” sa en stolt Jacques Poos, utrikesminister från Luxemburg, som i juni 1991 just avvärjt ett krig i Europa.
Under ett pågående EU-toppmöte hade han kastat sig ner till Belgrad med två kolleger för att försöka åstadkomma vapenvila i de våldsamheter som brutit ut när Slovenien och Kroatien beslutat sig för att lämna den jugoslaviska federationen.
Nu stod han där stolt med beskedet att jugoslaviska armén skulle återgå till sina baracker och en ny konstitution dras upp där de två utbrytarna fick viss autonomi.
Nå, vi vet hur det gick. Så snart hans flygplan lyft utbröt våldet på nytt och det tog inte slut förrän USA bombade sönder Belgrad.
Poos och ”Europas stund” fick inget eget kapitel i historien.
Man skulle kunna dra en geopolitisk läxa av detta.
Men den läxan skulle bli cynisk och hård, förneka att det går att tala stridande människor tillrätta.
Förbundskansler Angela Merkel får nu beröm för att hon gör om Jacues Poos´ bravad.
Hon bjöd in alla stridande parter i Libyen till Berlin och förmådde dem att skriva under om en vapenvila.
Det är verkligen angeläget för EU på alla sätt.
Instabiliteten i Libyen utnyttjas till slaveri och tortyr och livsfarliga flyktingresor över Medelhavet.
Kaoset i Libyen har fått ISIS-anhängare att flockas längre väster- och söderut där de just nu plågar Sahelländerna.
Ett problem i sammanhanget är att inte riktigt alla skrev under på Merkels vapenvila.
De faktiskt stridande parterna gjorde det inte.
Å ena sida Libyens premiärminister som regerar på FNs nåde men utan fysisk kontroll över sitt land, Fayed al-Sarraj.
Han var inte med på överläggningarna. Han satt i ett rum bredvid för att slippa möta den andra stridande parten.
Denne man heter Khalifa Haftar, krigsherre som tagit över östra Libyen med dess oljetillgångar.
Han var inte heller med på mötet. Han satt i ett tredje rum men blev vid något tillfälle så arg på alltsammans att han åkte hem till hotellet istället.
Ja, och så lanserade Haftar nya våldsamheter under pågående fredskonferens.
”Fredsavtalet” är dock inte meningslöst eftersom Haftars och al-Sarrajs leverantörer av vapen (och troligen en del trupper också) lovade att ingå ett vapenembargo.
Så Rysslands president Putin skrev under på detta. Han har eventuellt små gröna män i privat anställning (Wagner) på plats och har länge stött Haftar med vapen men har allt att vinna på att framstå som den store fredsmäklaren i Medelhavet.
Turkiets president Tayyip Erdogan skrev likaså under på vapenembargot. Han stöder al-Sarraj och har nyligen installerat avancerat luftvärn åt honom, har trupper på plats och fick nyligen sitt parlament att lova ut fler turkiska trupper.
Ställningarna på marken tycks vara så att al-Sarraj är nära att förlora huvudstaden Tripoli och därmed sitt starka fäste till Haftar.
Det vore extra tråkigt för Turkiets Erdogan som dels försvarar turkiska affärsintressen i landet, dels har fått al-Sarraj att skriva ett avtal med honom om att beslagta grekiskt vatten gränsande till Kreta så att Turkiet kan borra efter olja och gas där.
Hellre en vapenvila.
”Nu måste vi se till att vapenvilan leder till eld-upphör också,” sa tyske utrikesministern Heiko Maas.
Onekligen.
En EU-diplomat kommenterar typiskt europeiskt att först måste förhållanden i Libyen bli lugnare innan man kan skicka dit någon att övervaka freden.
Berlinkonferensen sägs vara EUs geopolitiska debut.
Om det är geopolitik att försöka tala två fiender till rätta så har ”EU” redan haft sin debut i form av franske presidenten Macron som hade de två slagskämparna i samma rum! i Paris 2017.
Det hjälpte inte långt.
Geopolitisk debaut blir det först när EU har medel att backa upp sina krav på parterna och visar sig villigt att göra det.
Militärer.
Eller sanktioner.
Så låt oss inte kalla det något alls för tillfället.