Natodebatten är märkligt lik EU-debatten för snart 30 år sedan. Det bådar inte gott för hur Sverige blir som medlem.
Svenskt EU-medlemskap var i starten av 1990 fullständigt otänkbart – och ärligt talat rätt ointressant. Tyckte de flesta.
Jo, borgerliga partier var för, ungefär som de alltid varit för Nato men utan att det påverkade någon debatt.
Nej, det där EU (som hette EG den gången) och allt europeiskt försiggick på en annan planet som inte angick Sverige. Nyhetsrapporteringen från Bryssel var gles.
Samtidigt hade Sverige försatt sig i sin djupaste ekonomiska kris sedan 1930-talet. Det startade i en fastighetsbubbla, var nära att dra omkull de svenska storbankerna och sänkte BNP med 5 procent under åren 1990-1993.
Ett tag låg räntan på 500 procent, för att skydda kronan.
Och som lök på laxen slog flyktinginvandringen rekord mellan 1988 och 1992 när Jugoslavien föll i bitar med inbördeskrig som följd.
Den 20 september 1990 la regeringen ett krispaket. Den 30 september kom ett andra krispaket. Den 26 oktober kommer ännu ett krispaket och nu fanns, på slutet, en punkt om att Sverige bör söka EU-medlemskap.
Statsminister Ingvar Carlsson, som två månader tidigare hade försäkrat Finlands president Mauno Koivisto att EU-medlemskap inte var aktuellt, hade bytt fot.
Från otänkbart till nödvändigt på rekordtid.
Precis som ett svenskt Nato-medlemskap.
Men vad som hänt därefter i EU-medlemskapet visar oss att det blir ingen lyckad nystart när Sverige kastar sig in i närmaste trygga hamn som svar på en kris.
Sverige inledde förhandlingarna om EU-medlemskap med en lång lista över EU-saker som vi inte ville vara med om. Några exempel:
Snusförbud,
Alkoholförsäljning utanför statliga butiker,
Sänka vårt miljöskydd,
Att tala om för konsumenterna att morötter och potatis sålda doppade i jord, hade först tvättats, sedan rullats i mer attraktiv jord (mull),
Att kor måste gå ute någon del av året,
Att betala full medlemsavgift till EU,
Att sluta styra statsstöd till pressen till regerande partiers tidningar,
Efter att ha kryssat noga i menyn som kandidat, fortsatte Sverige som medlem att säga nej – bland mycket, mycket annat – till euron, till bankunionen, till en korruptionsåklagare, till dioxingräns i matfisk, till gränsbyrån Frontex (och samtliga andra förslag på EU-byråer), till sponsrad frukt för skolbarn, till klimatkrav på skogsindustrin, till europeiska molntjänster och superdator, till minstalöner och lägsta gräns för kvinnor i bolagsstyrelser.
Och tvärnej till ett europeiskt försvarssamarbete förstås.
Trots EU-medlemskap har Sverige alltså behållit sin á la carte-inställning till samarbete med sina grannländer.
Alla förslag måste alltid, på varje enskild punkt, gynna Sverige. Inga förslag får någonsin framtvinga en ändring i Sverige.
Någon övergripande idé om att vad som är bra för min granne kan också gynna mig i slutänden, finns inte.
En tanke om att ge efter på en punkt som grannen önskar, för att få stöd för något annat mycket viktigare för egen del, finns inte heller.
Likheterna med Nato är förstås uppenbara.
Fram till den 24 februari 2022 hade Sverige ”gynnats väl av alliansfriheten.” (Detta var bokstavligen vad utrikesministern sa den 23 februari 2022)
Efter den 25 februari 2022 måste vi ansluta oss till militäralliansen Nato fort.
Före den 24 februari diskuterade vi aldrig säkerhetspolitik eller hotbilder mot Sverige. Jo, några borgerliga partier var för Nato-medlemskap men inte ens de själva orkade ta upp ämnet. Försvarsexperter satt och diskuterade för sig själva i ett hörn. Nyhetsbevakningen om vad Nato gjorde obefintlig.
Nyhetsbevakningen om vad Ryssland gjorde var bättre men misslyckades ändå på något sätt med att förmedla den ryska upprustningen och de allt mer högljudda ryska hoten.
Upp till 1990 såg vi inte att de teknologiska förändringarna i världen hade skapat nya möjligheter för global handel vilket gjorde en GEMENSAM europeisk marknad till en lysande bas att placera sitt näringsliv på.
Upp till 2022 såg vi inte att de maktpolitiska förändringarna i världen hade gjort vår region till en akut riskabel plats för militära angrepp vilket gjorde militärt skydd en nödvändighet.
Då som nu blev vi tagna på sängen och sökte smått panikartat skydd på närmaste håll.
Allt talar för att Sverige kommer kliva in i Nato med en lista i handen över svenska krav på Nato:
Nato får inte placera kärnvapen på svensk mark, får inte ha permanenta baser på svensk mark, får inte… ja, vad vi nu kommer på. Vi brukar inte genera oss för att blanda stort med smått, vi drar oss inte för att verka löjliga.
Hur blir Sverige som Nato-medlem?
Ja, om vi inte plötsligt får inopererat en ny karaktär så lär vi säga nej till alla förslag.
Tröga Tyskland som velat hit och dit, som kan se att ett radikalt nytt säkerhetspolitiskt läge råder men vars politiska ledning inte kan se varför Europa ska behöva leda i kampen mot Ryssland när USA kunde göra det åt oss… se där, en bred rygg för Sverige att huka bakom med sina kommande nej.
Precis som vi länge hukat bakom Storbritannien i EU.
Nato är förstås till skillnad från EU, en organisation vars arbetsmetod är enhällighet och frivillighet.
Sverige kan bli en besvärlig medlem för Nato.