Året när Putin blir EUs nya allierade

2016 var ett omvälvande år men räkna med att 2017 kräver fler omställningar av oss.
Till exempel lär Putin bli vår nya allierade.

Europas förhållande till Ryssland har snart gått varvet runt sedan Sovjetunionen föll.
Från vårt idealistiska hopp om att Ryssland skulle bli som oss till irritation, växande misstro och en fullt utblommad fientlighet mot krigsherren Putin.
Men nu är det dags för européerna att vända igen.

Putin har bombat sig till en ledarposition i det instabila Mellanöstern.
Han agerar fredsmäklare.
John Kerry har visat USAs totala impotens i sammanhanget. EU var som bekant aldrig på banan.

Eftersom ett av Europas viktigaste utrikespolitiska intresse är att få stabilitet i närområdet, innebär det att Putins fredsmäklande gynnar oss.
Det kan också ge Europa ett efterlängtat minskat  flyktingtryck.

Då får vi vackert lov att bortse ifrån att Putin åstadkommit denna stabilitet genom att bomba civila och återinsätta Assad på tronen – tvärtemot vad EU och USA önskar.
(Nota bene, Putin tänker inte låta Assad stanna kvar länge, han är bara nödvändig för Putin i ett övergångsskede.)

Möjligen kommer Putin pressa oss längre – tvinga oss att också bortse från att han krigar i Ukraina.
Kanske väljer vi där också att ta skeden i vacker hand.
För EU har trevande inlett en era av “transaktionell” utrikespolitik.

Vi får vänja oss vid termen, det innebär förstås – precis som det låter – att istället för att bygga utrikespolitik på upphöjda principer, grundas europeisk politik i affärslogikens:
“Vad kan jag tjäna på det här?”

Det är naturligtvis inte helt nytt, all utrikespolitik baseras alltid ytterst på det nationella intresset.
Men i västvärlden har vi sedan andra världskriget försökt inrätta en internationell ordning byggd på FN-stadgan om mänskliga rättigheter.

EUs utrikespolitik har följaktligen kombinerats med krav på andra länder att de ska respektera mänskliga rättigheter, för att avtalen ska gälla.
Det gav vi upp redan i Turkiet-avtalet om flyktingar.

Självklart uppfattade ingen inblandad Turkiet som ett säkert land att sända flyktingar i retur till men vi uppnådde ett kraftigt minskat flyktingantal vilket vägde tyngre i vår vågskål,
Att vi måste buga och skrapa för president Erdogan var ett pris att betala.
Transaktionell utrikespolitik.

Under 2017 kommer vi sluta flera sådana avtal med diktatorer och instabila länder för att slippa deras medborgare hos oss.
EU förhandlar med Niger, Nigeria, Somalia, Etiopien och har ett avtal klart med Afghanistan.

Kommer EU agera tufft mot den oberäknelige Donald Trump när han blir president?
“Vi är redo för ett mer transaktionellt sätt att arbeta, mer baserat på våra egna intressen”, förklarade EUs utrikesminister Federica Mogherini i en intervju i Wall Street Journal före jul.

Ett mer oberoende EU (=oberoende från USA, alltså) kommer ibland hamna på Vladimir Putins sida mot Donald Trump, förklarar Mogherini i intervjun, och ibland hamna på Trumps sida mot Putin.

En första fråga där vi väntas stå sida vid sida med Putin, är den om Iran-avtalet som EU och Mogherini drivit på hårt för att få igenom. Iran slapp västvärldens många ekonomiska sanktioner i utbyte mot att montera ned sin kärnvapenutveckling.
Trump har domderat aggressivt mot avtalet men européerna tänker inte ge upp det.

Ett skäl är förstås att europeiska företag blixtsnabbt skaffade sig lönsamma affärsavtal i Iran så snart sanktionerna togs bort.
Ett annat skäl är stabiliteten i Europas närområde.
Och där är vi alltså allierade med Putin som samarbetat nära med Iran i Syrien.

Kan EU verkligen mopsa sig mot Trump och USA som står för större delen av vår militära beredskap mot ett aggressivt Ryssland?
Ah.
Det är där EUs nya militära samarbete kommer in.
EU-länderna rustar upp, samordnat.

Vi kan inte längre förlita oss på lika mycket hjälp som tidigare”, konstaterar Tysklands förbundskansler Angela Merkel som fördubblar sin försvarsbudget.

“EU kan inte längre bara vara  en “mjuk” makt”, säger EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och skapar en europeisk försvarsfond för militär utrustning.

Omsvängningen från Putin som fiende till Putin som allierad har gått snabbt och vi kan inte räkna med att alla politiker hänger med i svängarna.
Till EUs oktobertoppmöte anlände tyska förbundskanslern Angela Merkel och franske presidenten Francois Hollande skummande av ilska över Putins bomber över Aleppo.
De krävde nya sanktioner mot Ryssland och de flesta regeringschefer var med.

Italiens premiärminister Matteo Renzi la dock sitt veto.
Italien har starka kommersiella band med Ryssland (energi, bl a) liksom politiska och var redan klar över Putins betydelse i Mellanöstern.

Till toppmötet i december – när bomberna vräkte ned över de sista levande i Aleppo – kom enbart Stefan Löfven med krav att ta till nya sanktioner mot Ryssland.
Alla andra regeringschefer nöjde sig att med sorg i stämman tala om tragiken i vad som hände.
Det hade gått upp för dem att läget i världspolitiken skiftat.

Och den som inte såg det innan, kunde se det tydligt när FNs säkerhetsråd satte FN-stämpeln på Putins fredsavtal.
(
Löfven får steppa upp, Sverige blev bara dagen efter inte bara medlem av, men ordförande för FNs säkerhetsråd.)

Nu har vi en bondfångare i Vita Huset och Vladimir Putin som fredsmäklare.
2017 har inte ens börjat än men kräver redan av oss att tänka om.