“Historisk möjlighet för ett återförenat Cypern” – Men har den djupa krisen omvänt grekcyprioterna?

Regeringsplanen har närmast stått på kö för att få landa på Larnacas flygplats. Utländska dignitärer anländer för att uppmuntra och pressa Cyperns politiska ledare att nå en uppgörelse om återförening av den delade ön efter mer än 40 år. De hoppas på en folkomröstning redan i september.

“Det är en historisk möjlighet som skulle kunna återge hopp för hela Europa”, sade EU-parlamentets talman Martin Schulz när han talade inför det cypriotiska parlamentet som den senaste i raden av internationella påtryckare.

Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov har varit på besök, likaså Storbritanniens Philip Hammond, USA:s John Kerry och vice president Joe Biden, EU-ordförande Donald Tusk och EU-kommissionens Jean-Claude Juncker. Och Turkiets premiärminister Ahmet Davutoğlu har lagt upp en bild på sig själv på Facebook leende tillsammans med Cyperns president Nicos Anastasiades, trots att Turkiet officiellt inte erkänner regeringen i Nicosia.

– Vi hoppas på en uppgörelse i år. Turkiet är redo, försäkrade utrikesminister Mevlut Cavusoglu efter ett möte med John Kerry i Washington på onsdagen.

– Vi trycker på mycket, mycket hårt för en lösning av Cypernkrisen, som har pågått alldeles för länge, sade Kerry.

Men förhoppningarna om fred och återförenat Cypern har kommit och gått många gånger sedan 1974, och sandsäckarna och skotthålen i husen är fortfarande kvar längs den FN-övervakade 180 kilometer långa buffertzonen tvärs över ön mellan “rika” grek- och fattiga turkcyprioter. Och på den norra sidan är drygt 30 000 turkiska soldater stationerade.

I folkomröstningen 2004 röstade 65 procent av turkcyprioterna ja till den fredsplan som lagts fram av den dåvarande FN-chefen Kofi Annan. Men 74 procent av grekcyprioterna röstade nej, sedan presidenten Tassos Papadoupoulos uppmanat till nejröstning mot det avtal han varit med och förhandlat fram.

Förhoppningarna om en fredsuppgörelse väcktes på nytt 2008 när kommunisten Demetris Christofias valdes till president på löftet om att återuppta förhandlingarna. Med en vänsterman som ledare även på turkcypriotiska sidan såg det lovande ut. Men Christofias var beroende av andra partier, som tillhört nejsidan, och under hans presidentperiod tog förhandlingarna inte några avgörande steg framåt trots intensiva påtryckningar från FN, som har ansvaret för fredsprocessen.

Det som gör att det ser mer hoppfullt ut den här gången är att förhandlingarna skötts av de båda lokala parterna på egen hand. President Nicos Anastasiades som valdes 2013 tillhörde jasidan i folkomröstningen 2004 och fick ett starkt mandat att försöka få till stånd en återförening.

Presidenten demonstrerade sin ambition om en återförening när han i början av året begärde att turkiska ska bli ett officiellt språk i EU.

Grekcyprioterna har genomgått en djup finanskris och förhoppningarna om att en återförening skulle kunna ge ett ekonomiskt lyft kan ha ökat beredskapen att acceptera de kompromisser som krävs för en fredsuppgörelse.

De stora gasfyndigheterna i havet utanför Cypern kan ge stora inkomster. Men äganderätten till fyndigheterna är omtvistad, och Turkiet är den naturliga köparen av gasen. Därför skulle en fredsuppgörelse öka möjligheterna att snabbt kunna exploatera gastillgångarna.

Den turkiska regimen verkar också mer angelägen än på länge att få en uppgörelse. I förhandlingarna med EU om flyktingarna för ett par veckor sedan backade Turkiet från kravet på att få övriga EU-länder att köra över Cypern som sagt nej till att utvidga de turkiska medlemsförhandlingarna till fler politikområden.

Men de stora olösta frågorna som ledde till nejseger på den södra sidan 2004 är fortfarande kvar.

+ Det handlar i första hand om äganderätten till mark och fastigheter som övergavs 2004, om hur de gamla ägarna ska kompenseras. Många grekcyprioter vill ha rätt att få tillbaka sina hus, medan turkcyprioterna vill ha en lösning med ekonomisk ersättning. De politiska ledarna sägs vara överens om en individuell lösning, där en kommitté med företrädare från båda sidor och en utländsk oberoende deltagare ska avgöra ägandetvisterna.

+ Den militära närvaron med 30 000 turkiska soldater är den andra stora konflikten. Den turkcypriotiske ledaren Mustafa Akinici säger dock till Politico Europe att han är beredd att acceptera att endast 650 soldater blir kvar, enligt ett fördrag från 1960. Men ingen vad Turkiet anser är lämplig säkerhetsnivå.

+ Hur ska ett återförenat Cypern politiskt ledas? En federation med en regering men med två delstater är svaret. Men de båda sidorna är inte ense om presidentposten ska växla mellan delstaterna eller inte, om var gränserna mellan delstaterna ska gå. Grekcyprioterna vill att majoritetssidan ska få tillsätta president och tycker inte att de gränsförflyttningar som ingick i Annanplanen från 2004 är tillräckliga.

Under drygt 40 år av krigszon har båda sidor gjort sitt bästa för att framställa den andra som Ondskan, via skolböcker och propaganda. Det finns många mentala hinder i vägen för att få människorna att tro på en återförening.

Men den diplomatiska skytteltrafiken och högtidstalen tillsammans med den brutala ekonomiska verkligheten kan kanske få Cypern att ta sig upp ur den historiska vallgraven.