Lite klentrogen känner man sig allt – menar den brittiska regeringen allvar med att de ska tvinga alla arbetsgivare att offentliggöra vilka icke-britter de har anställda?
Och är det ett skämt – i så fall inte roligt – när brittiska föräldrar berättar på twitter att de fått brev från skolan som ber dem att meddela nationalitet och om deras barn är födda i Storbritannien?
Kan det vara deras fulla allvar att forskarna på London School of Economics fick brev från utrikesdepartementet att icke-brittiska forskare i fortsättningen inte får delta i samarbetet med sina synpunkter?
Danska professorn Sara Hagemann har fått besked att hon är i fortsättningen diskvalificerad.
Man undrar hur det i så fall känns för Open Europe med dess många icke-brittiska experter som lojalt stöttat brittisk EU-kritik sedan 2005 med sina förment objektiva rapporter och undersökningar som på något vis ändå tenderar att ge EU-kritikerna rätt.
Hjälper det inte att Open Europes rätt så utländska stab startades av en brittisk lord som hyllas för att ha finansierat kampanjen som stoppade brittiskt medlemskap i euron.
Eller att i dess styrelse trängs idel blåblodiga britter som tenderar att vara högljudda, aktiva Brexit nu!- debattörer?
För Theresa Mays regering måste väl ändå göra undantag för särskilt lojala icke-britter?
Betänk att utrikesminister Boris Johnson föddes i USA och gav upp sitt amerikanska pass bara förra året… för att inte tala om att han har turkiskt påbrå.
Och att inrikesminister Amber Rudd som lanserat denna ”name and shame”-process till för ett par år sedan arbetade för utländska arbetsgivare som JP Morgan och Monticello och hade konton på Bahamasöarna.