Avgörande val i Europa 2022: 1. Italien blir “presidentstyre” under Mario Draghi?

EU:s ledare sitter frustrerade och följer nyhetssändningarna när USA:s Joe Biden och Rysslands Vladimir Putin förhandlar om det ska bli krig i Europa. Samtidigt väntar flera avgörande politiska val i år som avgör om EU ska få beslutsförmåga och kunna påverka utvecklingen av sin egen kontinents framtid.

Det första valet äger rum redan om några veckor i EU:s tredje största ekonomi. Italien kan vara på väg mot nytt politiskt och ekonomiskt kaos “bara” för att en ny president utan formell makt ska utses.

Drygt 13,5 miljoner italienare tittade på tv när president Sergio Mattarella höll sitt avskedstal mitt under middagstiden kl 20.30 på nyårsafton. De hoppades på besked om landets framtid.

Det är mindre än ett år sedan Italiens 67:e regering efter andra världskriget tog över. En regeringskris mitt under pandemikrisen fick då president Mattarella att kalla in en icke-politiker – Mario Draghi – som premiärminister för att undvika nyval.

Draghis regeringskoalition med nästan samtliga partier och en blandning av teknokrater och politiker har lett till en total omsvängning ar omvärldens bild av landet.

2020 rankades Italien som en “flawed democracy”. “Over 60 percent of Italian respondents stated that the political system in Italy had been captured by corrupt, obsolete, and unreformable elite.”

2021 utnämndes Italien till “Country of the Year” av Economist. “Because of weak governance, Italians were poorer in 2019 than they had been in 2000. Yet this year, Italy changed”, enligt tidningen och hyllar den tidigare chefen för Europeiska centralbanken Mario Draghi för att ha åstadkommit denna omvandling.

Italien som var nära statsbankrutt under eurokrisen när finansmarknaderna drev upp landets räntor till skyhöga nivåer rankas nu som en topplacering av finanshajarna:

Draghi has given Italy “a unique political stability and credibility,” said Alberto Tocchio, a portfolio manager at Kairos Partners. “Italy is our top pick within Europe.”

Dagarna före nyår kunde Draghi inhösta en ny framgång när parlamentet röstade igenom budgeten.

Draghi har en stor flerårig reformplan för hur Italien ska moderniseras med stöd av EU:s återhämtningsfond. Men redan nästa år är det ordinarie parlamentsval och Draghi lär inte kasta in sig i den partipolitiska gyttjebrottningen. Det försökte Mario Monti, som var premiärminister för en teknokratregering 2011-13. Han bildade ett parti för att försöka behålla regeringsmakten, men fick bara 10 procent av rösterna i valet 2013.

Därför väntar italienarna, partierna och de internationella finansmarknaderna nu spänt på den populäre Mario Draghis beslut: Ska han ställa upp i valet och bli en närmast maktlös president sju år framåt? Eller sitta kvar som premiärminister ett år till med den samlade regeringsmakten stödd av 90 procent av parlamentarikerna?

Från den italienska finansvärlden hörs oroliga uppmaningar till Mario Draghi att sitta som premiärminister och att Mattarella ska låta sig bli omvald för att undvika ny oro på de internationella finansmarknaderna och risk för nyval.

Det har hänt att presidenter blivit omvalda men Mattarella underströk att det var hans avskedstal. Och det har läckt ut i italienska medier att han skaffat en bostad i Rom för att snabbt kunna flytta ut från presidentpalatset.

Den ende som officiellt anmält sig som efterträdare till Mattarella är Sivlio Berlusconi, partiledare för Forza Italia och flera gånger premiärminister. Den tidigare koalitionspartnern, högerextrema Legas ledare Matteo Salvini, har försökt bana väg för Berlusconi genom att hota med att lämna regeringskoalitionen om Draghi blir president.

Men den populäre Mattarella markerade tydligt emot Berlusconi i sitt nyårstal – här i officiell engelsk översättning – där han talade om vikten av en efterträdare som står för “nationell enighet”.

“The Constitution entrusts the Head of State with the task of representing national unity….The Constitution is the firm and vigorous foundation of national unity. Its principles and values must be lived by political and social actors and all citizens.”

I italienska medier är analytikerna övertygade om att den 74-årige Mario Draghi vill ta över som president. Därför spekuleras det i vem Draghi kommer att föreslå som sin efterträdare för att fullfölja hans planer på reformering av rättssystemet och offentliga byråkratin, omläggning av skattesystemet och investeringarna i infrastruktur, energi och digitalisering.

Den som nämns oftast är den nuvarande finansministern Daniele Franco, tidigare riksbankschef och därmed icke-politiker precis som Draghi.

Salvinis hot om att hans parti lämnar koalitionsregeringen ses inte som något större problem på kort sikt eftersom budgeten är godkänd. Matteo Salvini har också behov av att gå i opposition eftersom hans parti under samregerandet med vänstern förlorat väljare till det ännu mer högerextrema Fratelli d’Italia (Italiens bröder) med fascistiska rötter, som är det enda oppositionspartiet och toppat flera opinionsmätningar det senaste året. Partiledaren Giorgia Meloni har också lovat rösta för Berlusconi som president.

Men italienska presidentval är oförutsägbara tillställningar även om det bara är drygt 1 000 politiker som avgör. Det är parlamentets två kamrar och representanterna för regionerna som röstar. I de tre första omgångarna krävs kvalificerad majoritet för att bli vald, och i den fjärde omgången enkel majoritet.

Som president skulle Mario Draghis formella befogenheter vara begränsade till att nominera premiärminister och ministrar, och godkänna lagar framröstade av parlamentet. Men Draghi har uppenbart högre ambitioner att påverka både italiensk och europeisk politik.

Senast dagen före julafton gjorde han ett utspel tillsammans med Frankrikes Emmanuel Macron med krav på en radikal förändring av EU:s ekonomiska regelverk för att bana väg för massiva investeringar.

Mario Draghi vill ha politiskt inflytande långt efter maj nästa år. Men om han ska kunna göra det måste de politiska partierna tillåta Draghi omvandla Italien mer eller mindre officiellt till en sorts “presidentstyre”, där regeringarna styr i samråd med presidenten. Och inte som i dag där presidenten bara förväntas kliva in som en räddande hand när landet rasat ner i ännu en politisk kris som de senaste decennierna.

2. Efter Italien väntar parlamentsval i ett annat av de länder som drabbades hårt av eurokrisen – Portugal. Vänsterpartierna tvingade fram nyval av missnöje med den socialdemokratiska regeringens politik. Resultatet den 30 januari riskerar att bli ett ännu mer instabilt politiskt läge där vänstern backar och det nya högerextrema Chega blir tredje största parti med 7-10 procent.

3. I Frankrike kan Emmanuel Macron få en svårare utmanare om högerns Valérie Pecresse tar sig till andra valomgången i presidentvalet 10 och 24 april. Även om Macron lyckas bli omvald lär hans makt begränsas av att hans parti inte får behålla sin majoritet i parlamentet. Vänsterpartiernas fragmentering och tillbakagång gör också att fransk politik kommer att gå åt höger.

4. Parlamentsvalet i Ungern i april eller maj kan förändra Europas utveckling radikalt. För första gången har oppositionen enats mot Viktor Orban, och det väger jämnt i opinionsmätningarna mellan Orban och motkandidaten Péter Márki-Zay. Om banerbäraren för “den illiberala demokratin” skulle besegras visar det för demokratikämpar i Polen och övriga Europa att det är möjligt att stoppa urholkningen av demokratin.

5. Även i Slovenien riskerar en högerpopulist, premiärminister Janez Janša, att förlora regeringsmakten.

6. Utan att räkna upp alla val det kommande året i EU kan dock riksdagsvalet i Sverige väcka intresse på EU-nivå. Borgerliga ledarsidor som Dagens Industri börjar visserligen låta alltmer desperata över opinionsläget för högeroppositionen. Men om Moderatledaren Ulf Kristersson kan ta över som statsminister efter valet den 11 september blir Sverige ett av få länder med en regering som lutar sig mot ett högerextremt parti med nazistiska rötter.

Sammantaget kan valen 2022 leda till framsteg för EU:s grundläggande demokratisträvanden. Men där EU-länderna fortsatt står och vacklar utan en samlande ledare när Rysslands Vladimir Putin mobiliserar för att göra nya intrång efter framgångarna i Georgien och Ukraina.

Den nya tyska regeringskoalitionen är än så länge villrådig om sin utrikes- och säkerhetspolitiska inriktning med det idealistiska Die Grünen, ryssvänliga Socialdemokraterna och ekonomistiska FDP. Ett Frankrike där president Macron främst ägnar sig åt att desarmera det traditionella gaullistpartiets kandidat kan leda till en ökad inriktning på franska bilaterala uppgörelser med andra stormakter.

Medan de europeiska stormakterna diskuterar sin inhemska politiska problem kan Joe Biden fortsätta att förhandla med Putin, utan att bry sig om kraven från EU:s utrikeschef Josep Borrell att få vara med.

Det till synes ointressanta valet i Italien om några veckor av en president utan makt kan bli avgörande för om Mario Draghi blir en samlande politisk ledare flera år framåt, nationellt och i EU.