Bäddat för EU-Italienkriser: Eurofientlig regering med stora spenderbyxor i armarna på eurons centralbank

De italienska populistiska valsegrarna, M25 och Lega, försöker leverera vad de lovat sina väljare och deras regeringsbildning har motvilligt accepterats av presidenten. Men partiernas regeringslöften kostar minst 100 miljarder euro och kommer att leda till att Italien bryter mot de flesta av reglerna för euroländerna om de förverkligas. Samtidigt som den nya regeringen är helt beroende av Europeiska Centralbankens fortsatta uppbackning med hundratals miljarder för att landet inte ska försättas i statsbankrutt.

Det bäddar för flera år av politiska och ekonomiska kriser i EU och i Italien. Och det är inte konflikterna med EU som är det första hotet för regeringen.

På måndagskvällen träffade partiledarna, Matteo Salvini från invandringsfientliga Lega och Luigi Di Maio från Femstjärnerörelsen, presidenten och presenterade sin premiärministerkandidat, juridikprofessorn Giuseppe Conte.

Italiens president har enligt en grundlag som skrevs efter andra världskriget rätt att stoppa regeringar som bryter mot landets internationella fördrag (t ex EU-fördraget med euroreglerna), säga nej till lagförslag som anses för dyra och även vägra godkänna ministrar. Men efter att de två partierna strukit skrivningar om planer att lämna euron, införa en nationell parallellvaluta och att genomföra alla mångmiljardlöften till väljarna omedelbart lär president Sergio Mattarella inte försöka stoppa den nya majoritetsregeringen från att tillträda.

Det innebär inte att regeringspartiet Legas uttalade mål att Italien ska lämna euron är borta, eller löftet om en folkomröstning om euron från Femstjärnerörelsens grundare Beppe Grillo. De båda regeringspartierna har nu valt att skriva in långtgående krav på hur eurosamarbetet ska förändras, som de säkerligen vet att övriga euroländers regeringar kommer att avvisa.

I det 58-sidiga regeringsprogrammet krävs en total förändring av grunden för euroländernas ekonomiska politik, stopp för avregleringarna på EU:s inre marknad, nej till de frihandelsavtal som EU förhandlat fram som med Kanada, och en helt ny inriktning för EU:s långtidsbudget i enlighet med den nya regeringens ekonomiska politik.

Tidigare försök att driva en ekonomisk politik på tvärs mot valutaunionens regler, som Syrizaregeringens i Grekland, har hårdhänt stoppats av finansmarknaderna och euroländernas övriga regeringar.

Den italienska regeringskoalitionens ekonomiska program ser därmed ut som en strategisk plan med målet att leda till hårdast möjliga konfrontation med EU, och ge argument åtminstone för Lega att lämna euron och kanske hela EU.

Finansexperter i Financial Times räknar med att den utlovade sänkningen av inkomstskatterna kostar 50 miljarder euro, motsvarande 3 procent av landets BNP. Löftet om medborgarlön, enligt den ursprungliga modellen, går på minst 17 miljarder euro. Den tillbakadragna höjningen av pensionsåldern kostar 5 miljarder, en stoppad momshöjning 12 miljarder, slopandet av skattehöjning på bensin och e-cigaretter 5-6 miljarder. Samtidigt utlovas extra satsningar på arbetsmarknadsåtgärder, gratis daghem mm för 5-6 miljarder. Till det kommer ett löfte om att minska skattemyndigheternas jakt på skattefifflare.

Sammantaget skulle det öka landets budgetunderskott med cirka 6 procentenheter, ovanpå dagens 1,5. Skyhögt över EU:s maxgräns på 3 procent av BNP. Och Italiens statsskuld, som redan i dag tillhör de allra största med 130 procent av BNP, skulle växa ytterligare i en ekonomisk period när alla andra euroländer kraftigt sänker sina underskott och skulder.

Italiens ekonomiska ställning är svag och vilka konsekvenser den Döbelnsmedicin som populistregeringen planerar kan få vet ingen i dag.

Utöver de ofinansierade ekonomiska löftena till väljarna kräver regeringsprogrammet att EU:s regelverk för krisande banker ska ändras i grunden, med argumentet att italienska banker behandlats orättvist.

Trots segern för öppet euroskeptiska populistpartier i parlamentsvalet i mars har de internationella finansmarknaderna verkar helt obekymrade ända fram till slutet av förra veckan när det stod klart att Femstjärnerörelsen och Lega gjort upp om att bilda regering tillsammans. Inte minst för att Europeiska Centralbanken agerat som en beskyddare med massiva köp av italienska statsobligationer de senaste åren som ett led i processen att få fart på euroländernas ekonomier. Finansaktörer har passat på att tjäna en extra hacka på den något högre räntan jämfört med tyska och spanska statspapper i tron att det var nära nog riskfria investeringar.

Sedan i fredags har räntorna på italienska statspapper börjat klättra till nivåer som inte setts på flera år, samtidigt som framför allt kurserna på bankaktier fallit.

Investors have experienced a “dawning reality that this is not a positive market scenario”, said James Athey, a senior investment manager at Aberdeen Standard Investments skriver FT.

ECB sitter i dag på italienska statspapper värda 250 miljarder euro, motsvarande nära en fjärdedel av landets skulder. I det  första utkastet till regeringsprogram krävde de två partierna att ECB skulle efterskänka dessa statspapper. Det kravet är borta i den slutgiltiga versionen, och den nya italienska regeringen är nu helt beroende av om Europeiska Centralbanken är beredd att stödköpa dess statsobligationer för att undvika instabilitet för övriga euroländer.

Utöver den ekonomiska konfrontationen med EU kräver den nya regeringen en totalomläggning av EU-ländernas utrikes- och säkerhetspolitik. Regeringspartiet Lega har ett samarbetsavtal med ryske presidenten Putins parti Enade Ryssland, och i regeringsprogrammet förordas följaktligen att EU:s sanktioner ska upphävas och att Ryssland i stället ska ses som en viktig samarbetspartner.

Det krävs enhällighet bland medlemsländernas regeringar varje gång sanktionerna ska förnyas och Italien kan därmed med ett veto förändra EU:s utrikespolitiska hållning. Den omsvängningen hade kunnat inträffa redan vid toppmötet i slutet av juni, men i den slutliga versionen av regeringsprogrammet har ordet ”omedelbart” strukits och det är därmed oklart när den nya regeringen kan välja att sätta käppar i hjulet för EU-linjen mot Putin.

Det invandringsfientliga Lega har också fått in skrivningar om skärpt migrationspolitik. Femstjärnerörelsen har också spelat alltmer på invandringskritiska stämningar. I regeringsprogrammet sägs nu att 500 000 migranter ska skickas ut ur landet inom 18 månader utan att klargöra hur det ska gå till. Samtidigt ska regeringen överväga att ta emot EU-fartyg med migranter som räddats på Medelhavet.

De båda regeringspartierna har bemött hotet från stigande räntorna på finansmarknaderna och kritik från andra EU-regeringar och EU-kommissionen med fnysningar. Legas Mara Bizzotto:

”They should mind their own bloody business, the Italians are tired of taking orders from Brussels and Berlin!”

Men Femstjärnerörelsens Luigi Di Maio har redan börjat tona ned de långtgående vallöftena. Medborgarlönen har omvandlats till ett tvåårigt ekonomiskt stöd för arbetslösa, som en sorts arbetslöshetsinsats. Han talar om att skattesänkningar kan ske i etapper under många år. Och han hävdar att åtgärderna ska finansieras, dock utan att säga hur.

Den nya regeringen har endast en majoritet på sex röster i parlamentet och det är mycket vanligt att italienska parlamentariker överger sina partier. Den tunna majoriteten kan försvinna om finansmarknaderna i ökad utsträckning börjar tvivla på den italienska ekonomin och räntorna skjuter i höjden. Salvinis bundsförvant i valet, Silvio Berlusconi, känner sig försmådd efter att inte ha fått vara med i den nya regeringen och siktar nu på en stark oppositionsroll för att kunna ta över efter ett nyval när han nu också får ställa upp som kandidat.

Det största partiet i den nya regeringen, Femstjärnerörelsen, har inga som helst regeringserfarenheter. Lega har suttit i ett flertal tidigare regeringar under sitt tidigare namn Lega Nord. Men har då också gjort sig bemärkt för att hoppa av i stället för att ta ansvar. Berlusconis första regering 1994 överlevde endast några månader på grund av att Lega Nord inte ville vara med längre.

Den utpekade premiärministern Giuseppe Conte är också helt oerfaren. Han uppges vara expert på offentlig administration, men har enligt italiensk media inte en aning om politik:

In a profile in Corriere Della Serra, one of the country’s most prominent newspapers, it is said that while he has a ”very long curriculum vitae,” he also does not ”have a clue about politics.”

Den kritik som hörts från EU-håll har hittills varit relativt lågmäld. Frankrikes finansminister Bruno Le Maire har varnat Italien för att man riskerar att skapa instabilitet för alla euroländer. Men från EU-håll avvaktar de flesta än så länge vad som händer för att undvika anklagelser om att det är ”Bryssel” som försöker fälla en folkligt vald regering.

EU-krav på att Italien ska följa regelverket och annars riskerar sanktioner kan väntas i samband med de årliga granskningarna av hur samtliga medlemsländer sköter sina ekonomier. Det omedelbara ekonomiska hotet mot den italienska regeringen kommer från de internationella finanshajarna, och de italienska populistpolitikerna kommer att vara beroende av hur den italienske ECB-chefen Mario Draghi agerar för sin överlevnad.

På EU-nivå riskerar det första offret för den italienska populistregeringen att bli den förstärkning av eurosamarbetet som Italien och andra svaga euroländer skulle behöva införa kommande finanskriser. I förhandlingarna inför EU-toppmötet i juni har den nya tyska regeringen fortsatt att sätta klackarna i marken för planerna på en gemensam insättningsgaranti för euroländernas banker. Kraven på att riva upp bankreglerna från den nya italienska regeringen lär inte göra det lättare för Frankrike att få Tyskland att ändra sig.

Däremot har Tysklands Angela Merkel gett ett löfte till Frankrikes Emmanuel Macron att det ska tas steg mot ett fördjupat eurosamarbete på toppmötet, och enligt Financial Times siktar de två ländernas regeringar i alla fall på en uppgörelse om kreditstöd på upp till 60 miljarder euro att sättas in vid kriser.

About

Journalist more than 45 years, mostly politics and economy. Now free lance journalist mainly on social media.

Categories: Euron, Europa