Turkiets president Erdogan tar just nu i så han spricker för att reta upp EU men Angela Merkel sitter kolugn.
Det är ganska uppenbart att när det krävs akuta utrikespolitiska reaktioner från EU, som t ex över Turkiets uppförande, rattas detta inte från i Bryssel utan direkt av Tysklands förbundskansler Angela Merkel.
De länder som direkt berörs av konflikten ifråga – Grekland och Cypern – får helt enkelt underkasta sig Merkels syn på vad som är mer överordnade intressen.
Angela Merkel värderar stabila ekonomiska relationer (Turkiet är EUs femte största handelspartner) och önskar att Turkiet behåller de tre miljoner syriska flyktingar som finns där.
Och så är hon som bekant till sin karaktär en eftertänksam person som inte låter sig provoceras.
Den allra senaste utvecklingen i dessa skakiga turkisk-europeiska relationer är annars att Frankrike tar hem sin ambassadör.
Den franske presidentens kommentarer om, och åtgärder mot islamister på sista tiden hade fått den turkiske presidenten att höja en redan förut ilsken ton mot Emmanuel Macron:
”Macron behöver en sinnesundersökning,” sa president Recep Tayyip Erdogan.
Det var steget för långt för president Macron som inte har samma läggning som förbundskansler Merkel.
Grekland godtog dock Merkels val av metod och ställde under sensommaren upp för samtal med Turkiet – men tycks ha ansett att det inte kommer räcka.
Bakom kulisserna vädjade den grekiska regeringen till USA att läxa upp natolandet Turkiet vilket amerikanerna också gjorde.
(Som tack till Washington kastade Grekland i oktober ut kinesiska Huawei från sina telenät i ett drastiskt brott mot sin annars stora öppenhet mot investeringar från Kina.)
Cypern är inte alls lika fogligt utan krävde sanktioner mot Turkiet för många och långa kränkningar av EU-vatten. Men Merkel ville annorlunda.
”Vi vill ha en positiv agenda med Turkiet,” sa Angela Merkel.
Ett EU-toppmöte i början av oktober lett av hennes själv, avslog därför sanktioner och lovade att om bara Turkiet fortsatte att vara konstruktivt, så skulle EU sätta igång med att ”modernisera handelsrelationerna och folk-till-folk-kontakter” (den efterlängtade visumfriheten?)
President Erdogan meddelade att detta var inte bra nog och för tio dagar sedan kom också ett besked att Turkiet på nytt sänder ut fartyg för att leta gas i cypriotiska vatten som president Erdogan hävdar borde vara turkiska.
Turkiet hade annars upphört med de provokationerna sedan medlingsförsöken.
I Washington är man genuint trött på den turkiske presidenten, framförallt för att han mot Natos regler köpt och provkör ryska missilsystem, men också för att han strider med en rad av USAs allierade i Mellanöstern.
Rysslands Putin är minst lika trött på president Erdogan som strider i inbördeskriget i Libyen på motsatt sida Ryssland och som beväpnar oljerika grannlandet Azerbadjan i en konflikt med Armenien som Ryssland inte önskar.
Den ryska motviljan visas nu i att ryska trupper inte längre hjälper Turkiet att hålla delar av Syrien utan tvingar turkarna att dra sig tillbaka.
Det är faktiskt bara Angela Merkel som inte tappat tålamodet med honom ännu.