Storbritannien önskar ett avtal med fastlandet om att ta över flyktingar ovälkomna på ön, som tagit sig över i båt.
EU bemöter idén med kyla.
Om brittiska migrationsministern Priti Patel tror att hon ska få skicka de ovälkomna flyktingar som nått hennes land sjövägen tillbaka över Engelska Kanalen, får hon först ta ett snack med Ylva Johansson om det, ansvarig kommissionär för migration.
Johansson sliter redan med den rätt hopplösa uppgiften att få EU-länderna att hjälpa varandra med ovälkomna flyktingar.
Fram till 2018 hade 295 flyktingar kommit sjövägen till den brittiska kusten. Men vägen har blivit populär och under år 2020 tog sig nära 8 000 över i små gummibåtar enligt den brittiska regeringen.
Hittills under 2021 ska 3 500 flyktingar ha korsat Engelska kanalen. Och 300 till 400 drunknat.
Detta är en kris, enligt regeringen. Därför planerar nu Storbritanniens migrationsminister att göra det brottsligt att komma till Storbritannien på annat sätt än inbjuden eller med visum klart.
Flyktingar som tar sig till landet ska fråntas rätten att söka asyl, straffas och skickas tillbaka.
Men vart ska de skickas?
Migrationsminister Patel upplyste nyligen det brittiska parlamentets ansvariga utskott att hon förhandlar med Belgien, Frankrike, Nederländerna och Tyskland om avtal att de ska ta tillbaka dessa båtmigranter.
Det gör hon inte.
EU-länderna har visserligen ett sådant avtal sinsemellan (Dublinkonventionen) men Storbritannien har lämnat EU och även Dublinkonventionen.
Och nu kan inget EU-land själv, avtala något sådant med Storbritannien. Det måste göras via EU.
Det är logiskt. Så snart en människa släppts in på EU-territoriet vilket saknar interna gränser, så kan hen bege sig till alla EU-länder. Därför blir detta en gemensam angelägenhet.
Nej, Priti Patel pratade strunt i parlamentet och det demonstreras av Financial Times´ journalist som ringer upp och frågar de EU-länder som Patel nämnde.
Två svarar att de diskuterar att hjälpa Storbritannien hindra folk från att starta färden över Kanalen (Belgien och Nederländerna) men att något återtagande är absolut inte på bordet.
Ett land vill inte kommentera (Tyskland) och det fjärde landet hänvisar till EU ”som förhandlar dessa frågor för oss (Frankrike).
Alltså Ylva Johansson.
Det var 416 000 människor totalt år 2020 som sökte asyl i EU-länderna. Färre än vanligt.
Ylva Johansson, EU-kommissionär för migration, förhandlar för sin del med EU-länderna om hur flyktingar som har tagit sig till EU kan fördelas för att underlätta för de länder som får flest.
Utan framgång.
Johansson med 27 ovilliga mottagarländer att hantera skulle nog bli rätt överraskad om någon av dem ville avlasta engelsmännen.
Enbart Frankrike hade förra året 93 000 asylsökande, mer än tio gånger så många som dessa båtflyktingar i Engelska Kanalen.
Så när EU-kommissionens talesman får frågan av journalister om det pågår samtal mellan den brittiska regeringen och EU om dessa sjöväga flyktingar blir svaret nej.
EU och Storbritannien förhandlade klart sitt avtal förra året och där ingår inget migrationssamarbete.
”För ögonblicket är vårt fokus riktat mot tillämpning och vi har inte övervägt att inleda nya förhandlingar för att komplettera avtalet,” svarar talespersonen i Bryssel.
Låter det som själsdött tjänstemanna-lingo?
Inte.
Det är tvärtom en giftig påminnelse om att Storbritannien ju faktiskt skiter i att följa en viktig del av förra årets avtal, Nordirlandsprotokollet.
Så varför skulle man vilja ha fler avtal med det landet?
Gör man sig till en opålitlig samarbetspartner får det förr eller senare konsekvenser.