En amerikansk ledare kom till Europa med globala lösningar och hälsades som en stor ledare.
Men hans globala lösningar vill de nog fila på.
Kärlek, värme och varma havsvindar i Cornwall mötte Joe Biden när han anlände till Europa för första gången som USAs president, lastad med globalt ledarskap.
USA låg som bekant bakom den internationella ordning som rullat på sedan andra världskriget men den har ju gått i stå. Donald Trump övertygade många att USAs tid på världscenen var förbi.
Men nu kommer med Biden alltså med global bolagsskatt, klimatlöften, vaccin till alla och investeringar i återuppbyggnad så att alla får vara med, även fattiga länder i tredje världen.
Inom parentes sagt, det första ligger inom OECD, det andra FNs klimatpanel, det tredje WHO, det fjärde (statliga investeringar) i G7 och G20.
Utöver det bar Biden med sig ett löfte att reformera WTO och en välsignelse till hur Nato utvecklats till att hålla hand med EU.
Världsordningen sedan efterkrigstiden, kort sagt.
Det här är det ledarskap som många efterfrågat från EU när Donald Trump övergav all multilateralism men som EU inte är kapabelt att leverera.
”Är USA tillbaka igen?”, frågar en inställsam reporter och Biden ler blygsamt och pekar på den franske presidenten:
”Fråga honom.”
”Ja, USA är tillbaka,” bekräftar leende Emmanuel Macron men lägger till:
”Ledarskap är partnerskap.”
Partnerskap?
Under all kärlek och värme fann nog Joe Biden att européerna har hunnit skaffa sig egna idéer om världen medan USA var borta.
Global bolagsskatt, ja men att släppa fria alla vaccinpatent?
Nej.
EUs väg är att donera vaccin till länder som saknar och har börjat bygga fabriker för vaccintillverkning i Afrika. Patenten vill man behålla i bolagen.
En överenskommelse att bygga strukturer och samarbeten för att tidigt upptäcka och bromsa nästa pandemi?
Ja, helhjärtat ja.
Så helhjärtat att alla tog i hand på att förkorta tiden det tar att utveckla och få godkänt ett vaccin till 100 dagar istället för normala 300 dagar – optimistiskt, för det kan man nog inte beordra fram.
En återuppbyggnadsplan för tredje världen?
Ja!
Men Bidens önskan att den skulle kallas för något som för tankarna till Kinas ”silkesväg” (B3W) för att visa att den vill utmana kinesernas infrastruktursatsningar världen över?
Nej.
Joe Biden omfamnar en reformerad världsordning men (förstås) i samstämmighet med amerikanska intressen. En del av detta delar européerna men inte allt.
President Biden hoppades övertyga EU-gänget (ja, EU-kommissionens von der Leyen var på plats liksom rådets Michel) att Kina är den stora fienden.
Han ville ha tydliga fördömanden av uygur-lägren, ett poängterande att icke-demokratiska stater inte är välkomna.
Européerna är ovilliga – åtminstone för tillfället – att utse Kina till fiende rakt av. Särskilt Angela Merkel envisas med att Kina är lika mycket en viktig handelspartner och då kan landet inte pekas finger åt hur som helst.
Européerna petade istället in Afrika i G7-dokumentet. För i slutänden skiljer sig Europas och USAs syn på var deras största utmaningar finns just nu.
Afrika är en strategiskt oerhört viktig kontinent för Europa där terrorismnätverk byggs och ovälkomna utvandrare tar sig över Medelhavet.
Europa är också mer bekymrat än USA är, över Rysslands förmåga att störa. Belarus´ flygplanskapning och skjuts av flyktingar till Litauen är akuta problem.
Biden ser som sagt Kina som den största faran och vill hellre säkra en tillräckligt hygglig relation med Ryssland för att inte putta Putin i armarna på president Xi.
Men just därför sammanfaller ett intresse, lite överraskande.
EU vill bygga upp europeiskt försvar för att minska beroendet av USAs militär.
Detta passar Biden som hand i handske, han behöver inte denna börda när Kina lurar i vassen.
Så i Cornwall uttalade Biden sitt varma stöd för EUs militära ambitioner och förklarade sig glad åt att dessa sammanfaller så väl med Natos arbete.
Sedan uttalade han sitt varma, verkligen varma, stöd för EU.
Att EU finns är perfekt för Bidens planer om en något förändrad roll för USA i världen. Han uttryckte därför sin belåtenhet att Europa har byggt upp ett systematiskt och effektivt samarbete.
Nu finns en effektiv partner som han kan ringa i globala krislägen.
Förutom att de uppenbart välvilliga européerna alltså hade sina egna åsikter om hur de globala lösningar ska utformas, så väntar en värld utanför som inte är lika välvilligt inställd.
Kina lät irriterat hälsa via nyhetsbyråerna att ”en liten grupp kan inte sitta och uttala sig för hela världen.”
Det har Kina förstås helt rätt i.
Efterkrigstidens idé att världens sju rikaste länder ska mötas och prata sig samman om en internationell ordning är nog frånsprungen av tiden.
Och ska de sju största ekonomierna göra det, så hör både Kina och Indien till bordet.
Utanför helgens cirkel befann sig lustig nog också värdlandet för G7-mötet, Storbritannien.
Premiärminister Boris Johnson hade lovat sina väljare att G7 skulle bli den arena varifrån han lanserade för världen ett Global Britain.
Slut med att prata trista brexit jämt.
Istället förmörkades hans stund i rampljuset av att han blev uppläxad av snart sagt var och en på mötet. Uppläxad rentav av Kanada. Uppläxad till och med av brittiska journalister.
Det hjälper tydligen inte att formellt inneha ordförandeskap för att få glänsa.
Joe Biden och Kanadas Justin Trudeau kunde kanske ha överlåtit till de fem europeiska ledare på plats att skälla på Johnson över Nordirlandsavtalet.
Men de två nordamerikanerna är tydligt störda över att Johnson nonchalant vägrar tillämpa ett avtal som han själv har förhandlat igenom och kallat en succé.
Ett Storbritannien vars ord man inte kan lita på, är inte värt sin stol på G7-möten oavsett vad som står eller inte står i Nordirlandsavtalet.
Det är inte en partner man kan arbeta med, nu när man vill utesluta vissa länder (Kina) byggt på hur de uppför sig.
Och det hjälpte sanneriligen inte Johnson inför Joe Biden, att han i förra veckan inför media först tillskrev Storbritannien äran för att G7s finansministrar i London enades om en global bolagsskatt (Bidens förslag)…
… bara för att redan dagen efter börja lobbya amerikanerna om att skatten måste krympas så den undantar alla finansbolag och banker.
USA kanske är tillbaka men världen ser inte ut som efter andra världskriget.
Storbritannien är just nu en märklig allierad.
Europa har tagit sig i kragen och samordnar sig.
Stormrika Kina tar inte lätt på att utestängas och i längden går det inte att ignorera Indien heller.
Den här gången blir det inte lika lätt att trumfa igenom en internationell världsordning.