Joe Bidens inhopp mot Putins militära upptrappning vid den ukrainska gränsen blev inte precis vad européerna hoppats på.
Ryssland har vapenskramlat vid Ukrainas gräns ett tag nu vilket väcker plågsamma minnen i Europa av året 2014. Då ockuperade Ryssland som bekant halvön Krim och inledde en militärkonflikt i östra Ukraina.
Det enda som EU kunde göra var att försöka tala president Putin till rätta. Han lät sig inte talas till rätta.
Kan det verkligen vara så illa att president Putin nu planerar en invasion med de snart 100 000 trupper som ställts upp vid gränsen?
En dyster prognos är förstås att om Putin invaderar så finns det ingen annan än ukrainarna själva som vill slåss med honom om Ukraina.
Inget europeiskt land kan eller vill.
Utom möjligen ifall USA tog ledningen.
Därför togs beskedet emot med stor lättnad att president Biden tänkte hålla ett toppmöte med president Putin (över skärm).
Deras andra möte någonsin.
Att USA äntligen blandar sig i affären, väckte lättnad.
Nu finns det många som anser att USA bär en del av ansvaret för Putins skramlande. USA under president Biden har varit fullständigt fokuserat på Kina och ignorerat sin tidigare fiende Ryssland.
Joe Bidens första toppmöte med president Putin i somras slutade med att Biden som en fredsgest lyfte bort det amerikanska hotet om ekonomiska sanktioner mot Rysslands gasledning North Stream II.
Att Biden som en första öppning bjuder på en eftergift, kan ha gett president Putin uppfattningen att Joe Biden nog skulle låta en rysk expansion i Rysslands närområde passera.
I oktober lät i alla fall Vladimir Putin ryska trupper stanna kvar vid Ukrainas gräns efter en större militärövning och ökar stadigt deras antal.
Putin testar läget.
I Europa har alltså nervositeten växt och lättnaden över att USA lägger sig i, var stor.
Glädjen över amerikansk inblandning släcktes dock av att Joe Biden kom ut efter detta andra möte med en ny eftergift till Putin.
Biden har nu lovat organisera ett Natomöte så att Ryssland kan få vädra sina återkommande klagomål över att Nato expanderar i länder som Ryssland anser ska ingå i rysk intressesfär.
President Biden slog dessutom igen dörren för amerikanska militära insatser till Ukrainas försvar.
”Idén att USA skulle använda (militär) makt för att konfrontera ett Ryssland som invaderar Urkraina ligger inte i korten just nu,” sa han efter Putin-mötet och la sedan till att Ukraina ju inte är ett Natoland (Natoländer har sinsemellan åtagit sig att rycka ut vid attack).
Visserligen ska Biden ha sagt att Putin måste räkna med ”värre ekonomiska konsekvenser än någonsin” från USA och Europa om han invaderar.
Och USA kan absolut slå till med tuffa sanktioner.
Men Biden har (ännu) inget sådant löfte från Europa vilket president Putin vet mycket väl. Gasledningen Nord Stream II landar i Tyskland, dess öde avgörs av tyska tillstånd och tyska politiker är inte alls säkra på att de har råd att neka sig själva rysk gas.
Det pågår ju en utdragen energikris i Europa, på grund av just brist på gas för tillfället.
Från både amerikanskt och ryskt håll har kommit besked efter det fredliga toppmötet att kontakterna fortsätter. Biden har efteråt pratat med Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien om det sorts möte som Putin begärt.
Skulle resultatet av Bidens inhopp i Ukraina-krisen bli att européerna ska sitta ner för att artigt och förstående lyssna på Rysslands beskrivning av problemet (att de, det vill säga Nato, exapnderat för mycket), så vore det en ironisk vändning.
Men kanske är de villiga att göra det om det skulle förmå Putin att dra tillbaka sina trupper.
Gissa vem som kommer att trumpeta att hen har vunnit sedan?
Kvar finns, hur det än går, känslan att USA under Biden är villig att gå ganska långt för att inte ha Ryssland som en aktiv fiende så man bättre kan fokusera på det man ser som den egentliga fienden – Kina.
För svenska och finska försvarskretsar måste Bidens ord ha varit särskilt oroväckande.
Sverige och Finland är inte heller med i Nato och saknar liksom Ukraina vad Biden kallade ”helig förpliktelse,” åtagandet om ömsesidig hjälp vid attack.
Men vårt försvar bygger ändå helt och hållet på att USA ska rycka ut till vår hjälp vid en attack.
Vi bjuder in amerikansk militär att öva på vårt teritorium, vi köper amerikansk militärutrustning, Finland är på väg att välja amerikanska stridsplanet F35 före svenska Jas Gripen. Vi slogs i Amerikas krig i Afghanistan.
Vi gör allt för att göra oss förtjänta av amerikansk erkänsla.
Frågan måste ju ställas.
Om Ukraina inte är värt en amerikansk utryckning – är Sverige det? Är Finland det?