Äntligen någon som vill tävla med EU om att vara bäst på klimatarbete!
Joe Biden tar upp handsken och det kan visa sig väldigt bra för alla.
Den 22 april infaller Jordens dag (Earth Day, inte Earth Hour när alla ska släcka ljusen vilket är sista lördagen i mars)
USAs president Joe Biden har valt den dagen för att bjuda in 40 av världens länder till ett globalt klimatmöte.
Initiativet kommer lite överraskande men Bidens ministrar talar gärna om hur USA nu tar ”det globala klimatledarskapet.”
Sverige är inte inbjudet till Bidens globala möte. Danmark och Norge är det.
Polen är bjudet men inte Finland. Saudiarabien får komma men inte Nederländerna.
Lite oklart, får man väl säga, hur urvalet gjorts.
Biden hoppas hur som helst kunna erbjuda lite fyrverkeri.
Själv ska han för USAs räkning annonsera en länge efterlängtad siffra på minskade växtgasutsläpp för år 2030.
Intressant nog har 300 amerikanska storföretag (inkl Google, McDonalds och Walmarts) uppmanat honom att gå in för 50 procent lägre utsläpp år 2030 jämfört med år 2005 vilket betraktas som ganska tufft.
Det är visserligen inte riktigt lika tufft som EUs 2030-mål (55 proc lägre men jämfört med år 1990) men Biden har också lovat klimatneutralitet till år 2050 (liksom EU, Kanada, Japan, Sydkorea och Storbritannien).
På hemmaplan har Biden gjort klimatarbete till en tung del av sin 2 triljoner dollar tunga ”American Jobs Plan.”
Åtskilliga miljarder styrs in till fossilfri energi och till att bygga upp en amerikansk elbilsindustri.
Biden och hans ministrar talar om att bli först och bäst på klimatteknologi. En sådan kapplöpning vore utmärkt för hela jordklotet för även om EU satsar stort – och faktiskt ligger långt före i ett antal grenar – så skadar det inte om amerikansk konkurrens flåsar europeiskt näringsliv i nacken.
President Biden har gjort en rejäl arbetsinsats inför sitt klimattoppmöte den 22 april. Han har haft sin klimatminister John Kerry att turnera runt bland stora länder för att skriva avtal om klimatpartnerskap med USA.
USA har under turnén upprättat vad man kallar ”klimat-partnerskap” med Kanada, med Japan och Sydkorea vilka tycks ha lovat Kerry leverera nya löften till aprilmötet.
På sätt och vis var EU den allra första som Kerry deklarerade klimatpartnerskap med, på besök i Bryssel en månad före turnén.
Indien – världens fjärde störste utsläppare – har också lovat Kerry att bli klimatpartner med USA efter besök nyligen men vill däremot inte ge några nya klimatåtaganden. Premiärminister Modi tycks ha sagt till Kerry att man vill först se om amerikanerna menar vad de säger den här gången.
Brasilien (ja, Kerry har uppvaktat Bolsonaro) verkar inte ens ha velat prata med amerikanerna.
Enligt Dagens Nyheter är ett klimatpartnerskap med Sverige också på gång mycket snart.
Stoltaste fjädern i Bidens hatt blir dock att Kina gått med på att inför toppmötet den 22 april, deklarera klimatpartnerskap med USA.
Eller åtminstone klimat-samarbete. Kineserna gillar inte riktigt den amerikanska inramningen, att det kan se ut som att USA får Kina att arbeta för klimatet vilket kineserna anser att de redan gör så snabbt och hårt som det bara går.
Kina har satt 2060 som året när landet ska vara klimatneutralt och tänker fortsätta att öka sina utsläpp fram till 2030. Därefter ska det börja att gå ned.
Kina är världens överlägset största utsläppare med kring 28 procent av de globala utsläppen medan USA ligger på drygt 15 procent och EU som nummer tre, på cirka 8 procent.
Ett gapande hål slår dock emot oss i listan över USAs klimatpartnerskap för ingenstans nämns Storbritannien.
Storbritannien står ju som värd till detta års största globala klimatbegivenhet, FNs klimatmöte i Glasgow i november.
Klimatminister Kerry besökte faktiskt London i mars strax efter sitt brysselbesök men även om han i förbifarten kallade Storbritannien för en partner så annonserades inget ”partnerskap” och pressreleasen efteråt var ytterst kortfattad.
Dessutom var Kerry inte diplomatiskt hygglig alls på presskonferensen. Johnson-regeringen fick tvärtom en släng för att man tänker tillåta att öppna en ny kolgruva.
Varken Biden eller Kerry tycks ha något förtroende för Boris Johnson.
Som president har Joe Biden inte vänt sig till London i stort sett någon internationell fråga såsom den amerikanska sedvanan tidigare varit.
Biden har istället varit rätt skarp med Johnson över vad som sker på Nordirland vilket han uttryckligen skyllt på Storbritannien istället för EU (Joe Biden betraktar sig som irländare).
John Kerry mötte Johnson redan för fem år sedan när bägge två var utrikesministrar och Kerry var inte särskilt diplomatisk då heller. Han kallade vid en presskonferens Johnson mer eller mindre för en lögnare.
Varken Kerry eller Biden har velat erbjuda Storbritannien konkreta utsikter för ett handelsavtal mellan USA utan tvärtom uppmanat Johnson att först lösa sin relation med EU.
John Kerry ville inte ens möta Boris Johnson vid sitt besök i London i mars om klimatet trots att Boris Johnson alltså blir värd för FN-klimatmötet i höst.
Johnson fick oanmäld titta in på sin ministers möte med Kerry för chansen att byta några ord.
Det är svårt att slå bort intrycket att Biden och Kerry har mycket låga förväntningar på vad Boris Johnson kan bidra med på FN-toppmötet i Glasgow i november.
Hemma får Johnson mycket hård kritik för vad hans regering INTE gör för klimatet.
Det mest uppenbara är regeringens stöd för att öppna en ny kolgruva.
Att den brittiska regeringen nyligen drog bort generösa statsbidrag för att isolera bostäder är anmärkningsvärt men klimatkritiker kan hitta långa rader av färska exempel – från att inrikesflyg fått ökat statstöd, elbilar har förlorat sina bonusar, det brittiska återhämtningsprogrammet handlar om att bygga ut vägar och regeringen har lovat 10 års skattefred för fossilt bränsle.
Det stärker inte Boris Johnsons rykte att han i februari sparkade sin egenutnämnda ordförande för FN-toppmötet, Claire O´Neill, varpå hon skrev ett öppet brev där hon tecknade ner alla skäl till hur premiärminister Johnson inte är seriös i klimatfrågor.
Kort sagt, det finns skäl att tro att Boris Johnson inte är bästa person för att förmå världens samlade stats- och regeringschefer att göra mer för klimatet vid FN-toppmötet.
Borde EU ha den uppgiften?
EU har ett betydligt starkare och mer långtgående klimatarbete i ryggen än vad USA har.
Men nej.
Toppmöten är för stats- och regeringschefer. Ledare ska kunna vara snabbrörliga för att utnyttja tillfällen som öppnar sig.
En samarbetsorganisation med 27 likvärdiga länder kan aldrig klara det.
Tursamt för oss alla, ser det ut som att en betydligt mer trovärdig amerikansk president är villig att knuffa Johnson åt sidan och ta på sig den rollen.