Det blåser upp till storm kring Junckers högra hand, Monstret-i-Berlaymont.
”Vi har avsatt en hel EU-kommission förut,” varnar EU-parlamentet.
På tisdag är EUs kommissionär ansvarig för personalfrågor, tyske Gunther Oettinger, inkallad till en öppen utfrågning i parlamentets budgetkontrollutskott.
Han har redan ställts till svars för samma ärende i parlamentets plenum men hans svar på hur en kabinettschef oemotsagd kunnat tilldela sig själv det mäktigaste jobbet i EU-kommissionen – och på nio minuter!, upprörde bara europaparlamentarikerna ännu mer.
”Om 28 tunga politiker i EU-kommissionen låter sig ledas vid näsan av en tjänsteman, fåraktigt skriver under där han säger åt dem – hur kan vi räkna med att de klarar att försvara europeiska intressen mot Trump, mäktiga lobbyister eller EU-regeringar som bryter mot reglerna?”, frågade holländskan Sophie in ’t Veld (liberal).
Hon var inte ensam i parlamentet att hävda att utnämningen av Martin Selmayr underminerar EU-kommissionens legitimitet och bekräftar många väljares farhågor om en maktelit som tjänar sig själva istället för folket.
Därmed har historien om en tjänsteman med osedvanlig förmåga att blanda sig i den innersta maktens avgöranden, blivit politik på högsta nivå.
Tyske Martin Selmayrs framfart internt i EU-kommissionen som ordförande Jean-Claude Junckers kabinettschef har länge varit föremål för rykten om hur han favoriserar vissa och straffar andra, hur han nekar till och med EU-kommissionärer tillträde till Juncker och själv fattar beslut i Junckers namn.
De som försvarar honom säger att han får mycket gjort och är en passionerad anhängare av europeisk integration. Så passionerad tydligen, att när han inte får exakt det lagförslag han önskar att EU-kommissionen ska lägga fram från ansvariga tjänstemän, så sätter han sig och skriver lagförslaget själv.
Det vore naturligtvis fullständigt bisarrt om det var sant att EUs ganska långa och omständliga process med konsultationer av medlemsländer, medborgare och intressegrupper skjuts åt sidan för att ersättas av en passinoerad tjänstemans idéer om hur europeisk lagstiftning bör se ut.
Faran med den passionerade Martin Selmayrs härjande internt i EU-kommissionen är desto större som ordförande Jean-Claude Juncker allt mer har tappat all politisk sans och förnuft.
Junckers yviga löften till länder som Serbien och Albanien om nära förestående EU-medlemskap fick skjutas ner av mycket bestämda EUs stats och regeringschefer på toppmötet före helgen – Västra Balkan har lång väg kvar.
Det sorgliga resultatet är förstås att ansökande länder av Junckers irrfärder får uppfattningen att EU-uttalanden inte går att lita på.
Juncker trampade i klaveret när han nyligen med stor värme gratulerade president Putin till hans valseger, i en tid när EU-ledarna är hårdare mot Ryssland än någonsin.
Hans klumpiga inhopp i den infekterade konflikten mellan Katalonien och den spanska regeringen ger fortfarande ekon.
På presskonferenser visar sig rådsordförande Donald Tusk så frustrerad på Junckers sätt att uttala sig offentligt att han har börjat avbryta och tillrättavisa honom inför pressen.
Eftersom omvärlden tenderar att höra Junckers uttalanden som ”EUs åsikt”, utgör han ett växande problem.
Att Juncker länge låtit Martin Selmayr göra jobbet medan han själv tagit det lugnt i hemlandet Luxemburg, förnekar han inte ens själv.
Men Selmayrs tid kunde snart ha varit över för när Junckers mandat löper ut i november 2019, ska också hans personliga kabinett lämna Berlaymont.
Därför iscensattes kuppen som skulle ge Selmayr uppdraget som EU-kommissionens generalsekreterare, en samordnare och högsta instans i huset dit alla trådar leder.
Den franske journalisten på Liberation, Jean Quatremer, avslöjade hur det hela gick till.
På ett vanligt veckomöte i EU-kommissionen överraskades kommissionärerna med beskedet att holländske generalsekreteraren Italianer beslutat att avgå, omedelbart.
Italianer är med sina 61 år inte nära pensionsstrecket och har bara haft uppdraget i två år.
Därefter fick kommissionärerna beskedet att Martin Selmayr var enda kandidat att bli hans efterträdare.
Nio minuter efter att mötet öppnats, var Selmayr enhälligt utsedd till generalsekreterare.
Sedan avslöjandet kom i pressen har EU-kommissionens pressavdelning nekat besvara alla frågor med annat än att utnämningen skett enligt alla regler.
Varken pressen eller därefter Europaparlamentet har låtit sig nöjas med det.
Efter en snabbinkastad debatt i parlamentet (se ovan) har parlamentarikerna krävt svar på 164 frågor.
Svaret – 80 sidor långt – lades ut natten mellan lördag och söndag, klockan 3 på morgonen.
Men i ivern att ge alla detaljer till hur helt normalt utnämningen hade gått till, bekräftas en hel del av de uppgifter som Liberation har publicerat.
En högst tvivelaktig uppgift som bestämt förnekats fram till nu, visar sig t ex oväntat stämma.
Liberation har skrivit att Selmayr cirkulerat idén att EU-kommissonärer när de slutar sitt uppdrag ska få två årslöner, kontor på EU-kommissionen, en liten stab, tillgång till bil och privatchaufför.
Den saken avgör dock inte EU-kommissionen själv, det gör medlemsregeringarna, så uppgiften lät somn en anka.
Dokumentet visar nu att de här idéerna faktiskt har varit på tal.
I det 80-sidiga dokumentet kan vi också läsa att EUs personalkommissionär Oettinger informerades först sent den 20 februari om att hans absolut mäktigaste medarbetare – generalsekreterare Italianer – tänkte avgå.
Redan nästa morgon.
Samma kväll fick personalchef Oettinger besked om att det oväntat lediga jobbet bara hade en enda sökande, Martin Selmayr.
Vi får också veta att Juncker känt till att Italianer skulle avgå vid just denna tidpunkt redan för två år sedan, när Italianer tog jobbet.
Men det nämnde han inte för någon.
Jean-Claude Juncker är rasande över att hans gode vän Selmayr misstänkliggörs i offentligheten.
När EU-ländernas borgerliga partiledare samlades till sedvanlig träff före EU-toppmötet i torsdags och vädrade förslaget att Selmayr kunde avgå självmant, röt han till:
”Om ni förväntar er en avgång så blir det min, inte Selmayrs.”
Martin Selmayr hade följt med Juncker till EPP-mötet vilket i sig är högst märkligt.
EU-kommissionens generalsekreterare måste självklart vara opartisk och ska inte vara en deltagare på rent partipolitiska sammankomster.
Men ingen tvivlar om att Selmayr var där för att försöka skaffa sig stöd inför den ankommande stormen om hans utmaning.
Selmayr har också arbetat intensivt bland EU-parlamentets partigruppsledare får att vinna deras stöd.
Europaparlamentet har avsatt en hel EU-kommission tidigare, som en av ledamöterna påpekade för Oettinger nyligen.
Det var 1999, efter en skandalomsusad tid.
Värt att notera är att Santerkommissionen hade gjort sig skyldig till relativt futtiga fall av att personer berikat sig själva.
Större delen av skandalen bestod i att kommissionstjänstemän flyttat på belopp avseda för ett ändamå till ett annat, för att de saknat personal för att utföra sina arbetsuppgifter.
Vad som egentligen välte Santer-kommissionren var att den försökte skyla över, ljög och förnekade.
Det blev ohållbart, den fick avgå.
Juncker-kommissionen borde försöka hålla det i minnet.
Men det ska sägas, trots parlamentarkernas ilska och upprördhet har det hänt förut i Bryssel att politiska intriger fått stormar att bedarra.
Selmayr skulle t ex kunna erbjuda partigruppsledarna i parlamentet stöd från EU-kommissionens i viktiga politiska beslut, mot att de lägger ner protesterna mot hans utnämning.
Han står – via Juncker – väldigt nära EPP, den största gruppen i parlamentet.
Selmayr-historien har nått EUs huvudstäder också.
Både president Macron och förbundskanlser Merkel fick frågan av journalister på toppmötet och bägge svarade att de ville se största möjliga öppenhet om vad som egentligen utspelat sig när Selmayr fick sitt nya jobb.
Bakom kulisserna, ryktas det, har en annan form av kohandel ägt rum.
Paris lär ha ringt Berlin och sagt, att om en tysk ska vara generalsekreterare i EU-kommissionen så har Tyskland samlat på sig så många höga poster i EU-sammanhang, att det är nog.
Tyskland kan i så fall glömma sin önskan att sätta in tyske Jens Weidmann som näste chef för Europeiska Centralbanken när italienaren Mario Draghis mandat löper ut..
Berlin ska ha svarat att de ser visserligen inte Selmayr som en av deras, så tysk han är, men de måste böja sig inför den franska logiken,
ECB kan inte gå till höken Weidmann.
Därmed kan intresset i Paris för att göra något åt Selmayr-affären vara över.
Martin Selmayr kan ändå inte vila lugnt.
Det finns ytterligare en person som kan komma åt honom.
EUs ombudsman, den stridbara irländskan Emily O´Reilly, har sagt att hon tänker utreda om allt gått riktigt till.
Ombudsmannamyndigheten är den institution som granskar att EUs tjänstemän följer reglerna, till både anda och bokstav.
Hon har få maktbefogenheter men O´Reilly råkar vara envis och ihärdig.
Hon har get sig på ECBs chef, förre kommissionsordförande Barroso (numera Goldman Sachs) och EU-regeringarnas ordförande Donald Tusk.
Skulle parlamentet inte genomföra sina hot mot generalsekreterare Selmayr så är det mödan värt att följa Emily O´Reillys fortsatta arbete.