Blek Johansson blir ett spelkort i maktkamp

Ylva Johanssons kommissionsuppdrag hamnade i gungning efter ett blekt framträdande från hennes sida men oddsen är fortfarande goda för att det ordnar sig.

Förväntningarna var höga på den svenska kandidaten till migrationsportföljen i Libe-utskottet när utfrågningen inleddes på tisdageftermiddagen men stämningen sjönk, fråga för fråga, som en pysballong.
Ylva Johansson levererade inte vad parlamentarikerna hade hoppats på.

Delvis var problemet en kulturkrock. Johansson svarade gång på gång att:
”Det kan jag inte uttala mig om innan jag börjat uppdraget,”
”Jag måste konsultera (medlemsländerna/andra kommissionärer) innan jag uttalar mig,”
”Jag vill inte binda mig till en åsikt i förväg,”
”Jag får återkomma till det…”

Svaren är kanske logiska om man är en blivande svensk minister och säker på att få jobbet.
Men här sökte hon jobbet och framför henne satt ledamöter som behövde veta vem hon är, vad hon står för och är villig att kämpa för, för att kunna avgöra om de ville ge henne jobbet.

Att då svara att man vill konsultera med andra innan man bildar sig en åsikt… ja, det är det sämsta intryck man kan ge.

De som briefat Johansson inför utfrågningarna borde ha vetat bättre, det här var trots allt ordagrant samma svar som fällde Anita Gradin när hon som Sveriges första kommissionär var tilltänkt för samma uppdrag.
Också Gradin placerades den gången av parlamentet i en liten grupp om fyra kandidater som de ogillade.

Framförallt borde Johansson haft svar på de två mest brännande frågorna för utskottet:
Schengen – Tänkte hon angripa med regelboken de medlemsländer som fortfarande har gränskontroller i strid med fördraget?, eller göra som sittande kommission och blunda med bägge ögonen för att inte stöta sig med någon regering.

Johanssons ena svar (”Jag vill föra dialog”) tolkas som att hon väljer lösning nr 2. Hennes andra svar (”Det vore inte smart att starta som ny kommissionär med att inleda åtgärder mot medlemsländer…”) låter som att hon kommer att bli medlemsländernas nickedocka.
Förmodligen menar hon inte det – men de som briefat henne hade nog inte förklarat läget.

Den andra stora frågan hon borde haft ett genomtänkt besked om, är det blockerade förslaget (sedan fyra år) att dela flyktingar mellan EU-länderna vid en massinvandring.
Tänker hon kickstarta saken genom att få EU-regeringarna att ta beslut med kvalificerad majoritet? (Då kan ett beslut nås och kvalificerad majoritet är trots allt vad fördraget anger).
Eller tänker hon dra tillbaka det gamla strandade förslaget för att hon har något annat att komma med?

Allt Johansson ville säga om denna centrala fråga var att hon ville lösa blockeringen (”självklart, frågan var HUR?), att hon visste att det var ett omöjligt uppdrag (”har hon alltså gett upp i förväg?”), att hon kände att det fanns ett momentum (”jaså? byggt på vadå?”)

Andra kulturkrockar uppstod i mötet med enskilda ledamöter – förmodligen utan avsikt – där Johansson t ex beskrev för ledamöter med många, många år i EU-systemet om hur EU fungerar.
Eller när hon istället för svar upplyste ledamöter som själva arbetat i flyktingläger, hållit skrikande bebisar för febriga mammor osv, om att läget är akut.

Libe-utskottet röstade alltså för att inte godkänna Johansson efter hennes utfrågning. Hon fick 48 timmar på sig att komma med bättre svar på deras frågor. Förhoppningsvis gör hon det i samarbete med Von der Leyen, för om hennes skriftliga svar inte heller känns tillfredsställande kommer hon att kallas till nytt förhör.

Johansson var inte på något sätt en katastrof och borde normalt bli godkänd. Men genom att misslyckas i den första utfrågningen har hon satt vapen i händerna på vissa och hennes öde dragits in i ett partipolitiskt drama i Europaparlamentet.

Partigrupperna vakar svartsjukt över vem som underkänns för att inte kandidater av den egna partifärgen ska göra ett sämre slutresultat änd andra partigrupper.
Om en borgerlig kandidat visar sig omöjlig att behålla, kommer EPP göra allt för att identifiera en socialistisk kandidat som också kan kastas ut. Där kan Johansson i värsta fall bli ett kort att spela ut.

Normalt skulle vi just nu befinna oss i en situation där parlamentet kanske kunde kräva att Johansson och likaså underkände polske Wojciechowski får byta portfölj och att deras chef Von der Leyen avger extra inflytande till parlamentet.

Tidigare har de stora partigrupperna kohandlat med varandra, diskuterat namn, bytt det ena mot det andra, skyddat personer man helst vill ha kvar.
Tillsammans har de kunnat trumma ihop tillräckligt med röster för att hota inkommande ordförande att dansa efter deras pipa.

Men det här parlamentet är mer fragmenterat än någonsin. De två stora partigrupperna är numera för små att själva bestämma, de måste ha fler grupper med sig.

Dessutom är utgångspunkten är mer komplicerad.
EPP t ex, kokar av ilska över att deras gruppledare Manfred Weber snuvades på jobbet som kommissionärsordförande. Deras uppförande är mer aggressivt än någonsin.
Ett illa dolt uppdrag tycks vara att generellt göra livet riktigt surt för Ursula von der Leyens nya kommission, för att bevisa att hon var det sämre valet.

Socialisterna leds av en oerfaren gruppledare, spanska Iratxe Gracia Perez, som än så länge inte visat uppenbar smak för – eller talang för – strategi.

Både EPP och socialisterna kan tänka sig att bita någon från den orimligt inflytelserika (tycker de två) tredje största partigruppen i hälsenan, en liberal.
Franska Sylvie Goulard kommer att få känna av det under onsdagens hearing.

Samtidigt blommar nationalistiska känslor i detta parlament. Östeuropéer känner sig förbisedda och illa behandlade redan i fördelningen av poster i parlamentet. Att nu två östeuropéer kastats ut innan de ens fick en hearing (finansiella affärer i oordning) och en tredje ligger illa till (polske Wojciechowski) som var tänkt för jordbruksportföljen), kan få ledamöter att inte följa partipiskan utan rösta som de vill.

Det blir en spännande fortsättning.


















About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU