Bluff och båg med brott och straff i EU-valet

Det är högst rimligt att brott och straff kommer högt upp i debatterna inför EU-valet. Tyvärr är det rätt orimligt hur kandidaterna gör det.

Kristdemokraterna kastade i valkampanjens sista minuter in kravet:”ISIS-återvändarna i alla EU-länder ska fråntas sina pass.”
Det kräver ingen djupare kunskap för att inse att det är nationen Sverige som tilldelar och drar tillbaka pass.
Menar KD allvar med att den befogenheten skulle tas ifrån nationerna och ges till EU? Nej, knappast.

Socialdemokraterna kontrade i slutdebatterna med att de vill skapa en tribunal som dömer ISIS-återvändare. Det är däremot en rimlig diskussion att ta på EU-nivå. Fast trösklarna som ska bestigas innan vi har en tribunal som kan börja arbeta, är så höga – räkna med åtskilliga år – att det inte på något sätt löser dagens dilemma med ISIS-återvändare (alla detaljer om den saken här).

Moderaterna gjorde tidigt brott och straff till sitt kampanjfokus (”Hejdå stöldligor”). Om man synar Tomas Tobés förslag i sömmarna låter dessa också rimliga.
Men det som han föreslår, gör EU redan.

Stöldligorna och inbrottstjuvarna måste stoppas via Europol, säger Tobé. Det arbetar Europol högst aktivt med.
”Organised property crime, in particular domestic burglaries,” står högt på agendan eftersom sådana brott anses osäkerhet bland befolkningen.

På Europol i Haag finns en speciell avdelning för detta (”property crime unit”) och den prioriterar just ”mobila, organiserade brottsligor” eller som Europol kallar dem, MOCGs.
2016 sattes en europeisk plattform upp av polis och åklagare med expertis i just de här resande ligorna, där man tillsammans försöker identifiera individer, resvägar, brottsmönster, osv.

Våren 2016 höll Europol en internationell konferens om dessa resande i brott där polis, åklagare och forskare diskuterade hur man bäst kan bekämpa problemet. I november 2017 hölls en andra konferens.
2018 lyckades dansk, tysk, belgisk och holländsk polis spränga en sådan liga tillsammans.

Mer kan antagligen göras, Tobé har säkert rätt i det. Men det krävs ingen högre matematik för att förstå att vi då behöver ge mer resurser till Europol.
För Europol ska ju, som Tobé nog vet, också bekämpa narkotikahandel, människohandel, migrantsmugglare, terrorism, intellektuella stölder, cyberbrott som ID-kapning, och så vidare.

Tobés andra förslag är att för EU-medborgare som fälls för brott i Sverige, ska huvudprincipen gälla att de skickas tillbaka till sitt hemland för att sitta i fängelse där.
Detta är redan huvudprincipen.
EUs rambeslut om den saken trädde i kraft 2015.

Kriminalvården kammar idag svenska häkten och fängelser efter EU-medborgare som fällts för mer än sex månader.
Dessa kan – och ska – skickas tillbaka till sitt hemland för att avtjäna straffet.
Mottagarlandet kan inte säga nej, den dömde kan inte säga nej.
Kriminalvården berättar att de flesta vill faktiskt hem. De har ju familjer och vänner i närheten då.

Det finns ändå kvar utlänningar och EU-medborgare som sitter av sina straff i svenska fängelser.
Vad gäller utlänningar som inte är från EU, finns en internationell konvention som tyvärr är rätt svår att tillämpa. Sverige kan inte tvinga igenom överföring på samma sätt som inom EU. Det är svårt att ens få svar från vissa länders myndigheter.

Men de EU-medborgare då, som trots reglerna blir kvar i svenskt förvar? De har nära anknytning till Sverige. De kan ha bott här i många år redan. De kan ha familj här, kanske jobb.
Fängelsestraffet ska nämligen enligt EU-reglerna avtjänas på den plats som bäst leder till återanpassning i samhället.

Eller så kan det bero på att deras straff var kortare än sex månader.
Eller att personen redan suttit av så lång tid i svenskt häkte att själva fängelsevistelsen blir kortare än sex månader.
Eller också, på att utredningen och hanterandet av överföringen har tagit tid så att återstående strafftid är för kort för att överföringen ska vara någon idé att hålla på med.

Är det skärpningar av reglerna som Tobé egentligen är ute efter? Kanske EU borde införa att även brott med kortare strafftid än sex månader kunde leda till att man skickas iväg?
På svensk nivå håller justitiedepartmentet faktiskt på med krav på Kriminalvården att ”arbeta skyndsamt” med överföringar. (Får de också mer resurser för att klara det, undrar man.)

Problemet med skärpningar är rent praktiska. Överföring tar tid.
Först ska personen dömas.
Så går tre veckor innan domen vinner laga kraft, för att den dömde ska ha en chans att överklaga. Överklagas domen blir personen förstås kvar i Sverige i väntan på ny dom.
Sedan ska Kriminalvården utreda om personen har anknytning till Sverige eller ska skickas iväg.
Därefter ska myndigheten i hemlandet kontaktas för att underrättas om att nu kommer det snart en fångtransport.
Vissa EU-länder har en enda myndighet som hanterar sådana ärenden, då går det rätt fort. Några EU-länder har t ex lagt den befogenheten hos en lokal tingsrätt. Då får Kriminalvården utreda var personen är mantalsskriven för att hitta rätt lokala tingsrätt och så kontakta den (och hoppas att de är bra på engelska, annars behöver dokumenten översättas) Små tingsrätter kan vara ovana vid dessa rutiner och dröja med svar.
När ett svar väl kommer, ska transporten organiseras.
Kort sagt, att lösa allt praktiskt inom – säg tre månader? – kommer att kräva mer resurser.

Ett tredje Tobé-krav är att EU-medborgare ska kunna utvisas.
Ingen blir väl förvånad om jag berättar att EU-medborgare redan kan utvisas.
Men det är verkligen inte lätt.

EU-reglerna för utvisning kräver att personen ifråga ska vara en högst reell och akut fara för sin svenska omgivning.
Det räcker inte med att hen begått hemska brott i sin dåtid, om straffen är sonade.
Individers rättigheter väger tungt i EUs lagstiftning. Även otrevliga typers rättigheter.

Sammanfattningsvis så har andra länder än Sverige drabbats av och börjat agera mot brottslingar som korsar gränser.
Européerna har tänkt, agerat, de möts och överlägger, de samarbetar.
Behöver detta verkligen påpekas för svenska politiker?

Tobés och övriga svenska brottsbekämpande EU-kandidaters argumentation utgör problem på flera sätt.

Ett första problem är att den målar upp en falsk bild av verkligheten.
Svenska väljare ges intrycket att andra EU-länder sitter med händerna i fickorna, att bara en svensk politiker begriper att man måste ta tag i problemen.
Den vanliga svenska reaktionen att EU inte ska ha mer pengar, kan ju faktiskt bottna i att svenska väljare lätt får bilden att pengarna inte används till något som tjänar dem.

Ett andra problem är när borgerliga partier låtsas att det inte skulle innebära djupa ingrepp i den inre marknad de säger sig älska med EU, utan nonchalant kastar fram att brottslingar kan stoppas vid gränsen.
Gränskontroller måste stoppa alla, annars blir de meningslösa. Det betyder även godstransporter och yrkestrafik.

Ett tredje problem är att svenska politiker förespeglar väljarna att det inte skulle kosta något att genomföra deras idéer om att skärpa och öka europeiska samarbeten. På frågan om den svenska EU-avgiften får öka när britternas 12 procent av EU-budgeten faller bort, åker de röda nej-skyltarna upp.
Beklagar men Sverige kan inte samtidigt argumentera för mer samarbete och en mindre EU-budget.

Då har våra politiker lagt upp till en budgetförhandling i EU som vi garanterat kommer att förlora.




































About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU