Arga bönder i Europa är ett hinder för trafiken men kanske viktigare, också för handelsavtal.
Och handelsavtal är det redan väldigt svårt att få till.
”Öppen handel är en grundförutsättning,” skriver Tidöregeringen i sin alldeles nya strategi för utrikeshandel där man tar ett ”samlat grepp” för den export som svenskt välstånd vilar på.
Regeringen gör här vad svenska regeringar är världsbäst på – sätter upp ambitiösa mål.
Det är modigt.
För världen är i snabb takt på väg åt ett annat håll.
”Sveriges ställning som prioriterad partner för grön och digital omställning ska stärkas,” lyder ett av regeringens mål.
Tyvärr har president Bidens öppna protektionism drabbat EU-företagen som nu måste föra en ojämn kamp mot amerikansk statsunderstödd elbilsindustri, vindindustri, solpanelsindustri, halvledarindustri, osv.
På samma ojämna villkor förs förstås också konkurrensen med den andra stora rivalen, Kina, som sedan länge stöttat sin industri.
”Teknikutvecklingen, inte minst digitaliseringen ökar tjänstehandeln,” fortsätter regeringen.
Så sant, minst hälften av global tjänstehandel sker redan digitalt. Därför har världens länder i WTO försökt enas om regler för denna nya, oreglerade digitala handel.
Där har USA just meddelat att man vägrar delta. USA sätter helt enkelt sina egna regler, för att de ska gynna USA.
”Till arbetet… hör också ett stärkt investeringsskydd,” förklarar Tidöregeringen och nämner hoppfullt ett svenskt affärsintresse:
”Sådana investeringsskyddsavtal bör om möjligt inkludera en hänvisning till Stockholms skiljedomsinstitut för lösning av internationella investeringstvister…”
Investerarskydd, ja.
Denna privata form av tvistlösning har vållat enorm irritation – alltså, rätten för ett bolag att via skiljedomstol kunna kräva ersättning om värdlandet tar politiska beslut som går bolaget emot.
Investerarskyddet var en tung orsak till att EUs mödosamt framförhandlade avtal med USA (TTIP) dog sotdöden 2016 och aldrig har återupplivats.
Med Kanada tog det sex år för EU att förhandla fram ett frihandelsavtal (Ceta). Det stod klart 2014 men har ännu inte kunnat träda i kraft mer än delvis.
Bara 17 av EUs 27 länder ratificerat avtalet, bl a på grund av det ogillade investerarskyddet.
För några dagar sedan meddelade därför EU-kommissionen och Kanada att man har beslutat att ”omtolka” avtalet när det gäller investerarskydd.
Med ett uppluckrat sådant kanske Ceta till slut kan träda i kraft?
Själva huvudpunkten i den svenska handels-strategin är givetvis att regeringen vill se EU förhandla fram fler frihandelsavtal samt genomföra de avtal som har ingåtts.
Avtalet med Mexiko, tex.
2016 inledde EU förhandlingar med Mexiko om ett nytt handelsavtal och det tog bara två korta år för avtalet att bli färdigt och utannonserat.
Eller fyra år. För två år senare annonserades på nytt att NU var det i alla färdigt.
Fast i februari 2024 är det fortfarande inte ratificerat.
Mexiko anser numera att EU först måste erbjuda bättre villkor eftersom EU nyligen gav Chile ett avtal som Mexiko tycker ser mer fördelaktigt ut.
Det vill inte EU som ser annorlunda på Chile, ett land rikt på jordartsmetaller vilket industrin i Europa verkligen behöver och som EU fått löfte ta del av.
Mexikos krav är något av ett nytt fenomen som drabbat handelsförhandlingar på senare år. EUs motparter tycks uppfatta att det har uppstått ett gott läge för att kräva mer av EU i utbyte för en signatur.
2018 inledde EU och Australien förhandlingar om ett handelsavtal. Åtminstone EU-sidan trodde att allt låg klappat och klart för undertecknande i oktober 2023 när ansvariga ministrar skulle mötas i Tokyo.
Då hoppade Australien av. Ministern ville inte ens mötas med sin EU-motpart utan skickade bara meddelande om att han redan hade flugit hem.
Australien hade tänkt efter och kommit fram till att man borde kunna kräva att få sälja mer nöt- och fårkött till Europa. Dessutom begär man rätten att kalla en australisk ost för ”feta” och ett australiskt vin för ”prosecco.”
Båda varor är namnskyddade i Europa så räkna med tvära nej där, från italienska producenter och grekiska.
För övrigt vill Australien inte heller åta sig att respektera EUs normer för miljö eller arbetsvillkor.
Eller ta Mercosur-avtalet.
Tidöregeringen lyfte som en prioritet under sitt EU-ordförande-halvår 2023, att få avtalet i hamn.
Det hade förhandlats sedan år 2000 med en grupp latinamerikanska länder i tullunion (Argentina, Brasilien, Paraguay, Uruguay och Venezuela.
Avtalet förklarades klart år 2019.
Och år 2021 igen.
Men i november 2023 var EU och Mercosur tillbaka i ”slutförhandlingar.”
Problemen startade i Europa med franska bönders ogillande och därefter andra européer tveksamma över avtalets vaga skrivningar om klimatarbete. Sedan bromsade Brasiliens förre president Bolsonaro avtalet för att EU krävde för mycket på klimatet.
Nu är kanske avtalet dött hursomhelst, för Argentina har fått en ny president, Javier Milei, som inte bara avskyr avtalet men hela idén med Mercosur.
Den som tror att handelsavtal är enkelt, kan kasta en blick på EUs hemsida för handel.
Här presenteras först nio avtal med stora handelspartners… och samtliga utom två är ”ej ratificerade.”
De enda två klara avtalen befinner sig dessutom ”under omförhandling.”
De nio stora följs sedan av ett fyrtiotal avtal med mindre handelspartners där ungefär hälften bara har kunnat tas i kraft ”provisoriskt.”
Det var inte länge sedan EU stolt kunde trappa upp sina krav på motparter – från respekt för mänskliga rättigheter höjde man insatsen till att de måste tillämpa EUs dataskyddsregler, undvika slavliknande arbetsförhållanden och som ett minimum försöka agera klimatvänligt.
Men nu möter EU alltså oväntat motstånd. Och vad i princip alla motparter begär i kompensation för att öppna sina marknader för europeiska industrivaror och tjänster, är fritt tillträde i Europa för deras jordbruksvaror och livsmedel.
Och då kommer vi till de europeiska bönderna.
De har sedan ett par veckor gjort sig synliga på gatorna i alla stora huvudstäder: Berlin, Paris, Rom, Madrid, Aten, Amsterdam, Bryssel, Dublin, Warsawa…
De har vunnit eftergifter överallt där de visat sig, från alla regeringar och från EU.
Tiden för nya handelsavtal blev just ännu sämre.
Jordbrukarna har varit ute på sina traktorer för att meddela att de kan inte se varför de skulle konkurrera med import från andra delar av världen där producenterna INTE är nedtyngda av klimat- och miljönormer.
Det är inte orimligt av bönderna att vilja ha rätt till lika konkurrensvillkor.
Mercosur-avtalet skulle t ex öppna den europeiska marknaden för några av världens största exportländer av nötkött, fläsk, fjäderfä och sojabönor. Produktionen håller sällan EU-normer och bygger dessutom delvis på att Amazonas regnskogar avverkas för att ge mer jordbruksmark.
Och för övrigt handlar det om mer om än traktorer.
2023 fanns bland världens största exportörer av livsmedel strax efter ettan USA: Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Italien.
Den svenska handels-strategin andas optimism, paketerad i en glättig broschyr.
Den svenska regeringen berättar att man suttit ned med svensk industri och svenska handelskamrar för att skriva ihop en strategi för vad de behöver.
Tre ambitiösa mål och många delmål som ska uppnås till 2030.
Ute i världen finns tyvärr handelspartners som inte verkar vara med på de svenska noterna. Några svenska idéer om hur detta ska bemötas, har inte fått plats.
Och det får regeringens strategi att mer likna en önskelista.