Boris Johnsons skrämmande framfart

Johnson-regeringen i Storbritannien har visat sig vara så häpnadsväckande oduglig under corona-epidemin, att det inte längre alls överraskar att brexit är på väg att bli en värre katastrof än det borde.

I början av året hade Johnson-regeringen en populär premiärminister, en rekordstor majoritet i parlamentet, en befolkning som stödde brexit och en oduglig opposition i labourledaren Corbyn.
Det var tider det.
Sedan kom corona.

Johnson i brexitsamtal den 15 juni 2020


Boris Johnson inledde med att behandla sjukdomen som en “vanlig influensa,” skryta med att han precis tagit “alla” i hand på ett sjukhus och sedan tillåta sin grå eminens Dominic Cummings att briefa pressen om hur bra det kommer bli med flockimmunitet.

Premiärministern uteblev från fem Cobra-möten i rad under februari och mars (Cabinet Office Briefings-möten som organiseras i nationellt akut läge) trots att hans egna toppexperter utfärdat akut varning i januari.
Johnsons tjänstemän skvallrade till pressen att:
“Han gillar sina helger lediga” och att de fått order hålla skrivna rapporter extremt korta “för annars läser han dem inte.”

Antalet smittade och döda var snart så många att regeringen inte längre vågade följa Cummings föredragna metod utan tvingades gå in för en lock-down (alltför sent, säger kritikerna).

Dagliga pressbriefingar (utan journalister närvarande) har därefter på det mest förbryllande sätt upplyst om vilka råd folk bör följa… eller inte?, vilka lagar man måste följa… eller inte, i fall tester görs… eller inte, om skyddsmasker finns eller inte och om en “världsbäst smitto-app” skulle finnas på rekordtid eller inte.
(Inte, var svaret i samtliga fall.)
Dessutom ändrades den dagliga briefingens redovisning över antal coronafall på ett mystiskt sätt så snart Storbritannien började hamna bland de värst drabbade i Europa och i världen.

Klassiskt Boris, vidlyftiga löften har delats ut om att mångdubbla antalet nya sjuksköterskor vilket vid närmare granskning visade sig räkna med sköterskor som redan fanns i tjänst.
Därefter plockades vårdpersonals rätt att gratisparkera utanför sjukhus bort, trots att kollektivtrafiken anses innebära smittorisk.

Regeringen Johnson tackade nej till att delta i EUs gemensamma satsningar på vaccin för att sedan säga att:
a) man aldrig hade inbjudits av EU (…men när pressen visade upp mailet…),
b) att mailet hade kommit bort (…varefter avslöjades att UK deltagit i åtta av EUs planeringsmöten)…. så,
c) EU-dealen var så dålig att man sagt nej till erbjudandet.
Storbritannien står därför ganska ensamt i den globala jakten på vaccin.

Hälsominister Matt Hancock såg ganska handlingskraftig ut när han annonserade att staden Leicester skulle isoleras från övriga Storbritannien på grund av extremt hög smitta….. men det varade inte mer än cirka tio minuter innan stadens ledande, ilskna och tagna på sängen, meddelade att
a) de saknade befogenhet att införa något sådant samt
b) de visste inte själva hur utbredd smittan var eftersom statlig myndighet vägrade ge dem lokala uppgifter,
c) varpå förvirringen ökade till max när PM Johnson beskrev de utmärkta åtgärderna regeringen tagit i… Sheffield…?

Ja, och sen har vi då att premiärministerns närmaste rådgivare struntade i lockdown-reglerna fast han själv var sjuk i corona, hans egen far bröt flagrant mot både brittiska och grekiska regler, för att inte tala om hälsoministern – alla utan efterverkningar medan brittisk polis bötfällde medborgare som satt ensamma i en park och läste sin bok.

Sammantaget av allt detta, har Boris Johnsons popularitet dalat betänkligt.

Och då har vi ändå inte kommit in på att regeringen tilldelade en chokladtillverkare 1 miljard kronor för att ordna skyddsmasker liksom 2,5 miljarder till en valutahandlare baserad i skatteparadiset Mauritius, (ägt av en god vän till flera ministrar) medan andra lyckliga var en kontorsmöbelfirma, en skofirma, en anticimex-firma, osv, osv… medan däremot brittiska skyddsmasksproducenter inte vann kontrakt.

Det påminner om hur det gick bara häromåret när den brittiska regeringen beviljade miljarder till bolag för att sätta upp nya färjeturer till Europa – och vinnarna visade sig inte äga någon färja, någonsin ha opererat en färjelinje eller någon annan transporttjänst heller.

Plus att kuststaden Ramsgate där detta icke-färjebolag tänkt landa, upprört meddelade att som liten historisk hamn var djupet för grunt för att kunna ta emot stora bilfärjor och man saknade helt utrymme för lastbilsparkeringar utan en massiv ombyggnad så att det skulle vara klart snabbt var uteslutet.

Sedan började den lilla kuststaden ändå lyckligt planera för detta – vilket skulle visa vara helt i onödan för regeringen tvingades dra tillbaka färjeplanerna till hög kostnad, samt blev stämd av riktiga färjebolag för att dessa inte tillåtits lägga bud vilket EU-regler kräver att de ska kunna.

Brexit går faktiskt inte mycket bättre än corona gör, för regeringen Johnson.

Redan i mars anklagades man för förräderi av Nordirlands politiker som blivit uttryckligen lovade av Boris Johnson att inte behöva ha en gränskontroll mot Storbritannien (men nu byggs gränsen).
Detta uppmuntrar förstås andra nordirländska politiker som hoppas på att få se ett förenat Irland.

Därefter har inget alls hänt med brittiska förberedelser av gränskontroller för tiden efter EU.
Alltså, för om mindre än sex månader.
Detta trots att regeringen Johnson hela våren sagt, och formellt meddelat EU redan i juni, att man inte vill ha någon förlängning på den övergångsperiod som landet befinner sig i fram till 2021.
Det var ett bestämt nej till förlängning, oavsett om ett avtal hinner bli klart innan dess eller ej.

I förra veckan läckte så handelsminister Liz Truss ett brev där hon varnar sin egen regering att inga gränskontroller är förberedda eller påbörjade, trots brexit om mindre än sex månader (vilket får en att undra varför hon inte bara pratade med dem på något regeringsmöte?)
Och raskt, redan på fredagen, hade vice premiärminister Michael Gove hittat 7 miljarder kr till en regeringsplan för “förstärkta gränser.”

Chocken blev dock stor i Ashford, Kent där man på detta sätt fick veta att det betyder att en lastbilspark ska byggas i naturområden (vilket en minister sedan lovade i TV på söndagen inte kommer att ske).
Chocken lär inte ha blivit mindre i närliggande Faversham där man sedan ett par år tillbaka planerat en lastbilspark men där man skrinlade sina planer i januari eftersom det inte kom några besked från regeringen Johnson om brexit och gränskontroller.

En genomgång i Financial Times av regeringens planer, säger bl a att det krävs cirka 10-12 tullområden som klarar många lastbilar och dessa områden måste placeras runtom i landet för vid kusten – där gränsen ligger – går det inte.
Inga kontrakt för dessa områden har ännu undertecknats, inget har börjat byggas. Liz Truss hade rätt i det.

Dessutom behövs 50 000 extra tullare, gärna till den 1 januari.
Fast Michael Gove säger att Storbritannien troligen kommer vänta till den 1 juli med att införa gränskontroll och sex månader utan att det står någon vid gränsen ska väl inte vara något större problem?

Regeringen lovar också i planen att utbilda dessa nya tullare fort…men FT konstaterar att för tillfället utbildar UK årligen cirka 2 500 tullare… varav en hel del förstås sitter i kompetenshöjande utbildning så det ger alltså inte 2 500 NYA tullare per år.

Så ska ett nytt datorsystem konstrueras för att hantera tulldeklarationer samt en ny smart app konstrueras och delas ut till lastbilschaufförer.
Det gick inte så bra sist regeringen försökte skapa en app snabbt. “Förödmjukande,” är adjektivet tidningen The Sun använder om den erfarenheten.

Mest brexit-ilska just nu finns kanske i Skottland och Wales. Regeringen Johnson sägs utnyttja brexit till att ta ifrån dessa delvis autonoma regioner deras makt.
De ser t ex med stor oro på UK-regeringens (ganska sena) planer att skapa en inre marknad för Storbritannien.
Detta kan verka något av en nödvändighet. Regler för produkter och tjänster på en marknad måste ju sammanfalla och brexit-idén är förstås att byta ut de regler som gäller för närvarande (= EU-regler).
Men skottarna upprörs särskiltför de misstänker regeringen Johnson för att bevilja regeringen stora befogenheter över denna, så att han t ex kan vara fri att kompromissa med USA över livsmedelsregler, mm.
(Amerikanerna har varit väldigt tydliga med att det är ett krav från deras sida om han ska få ett handelsavtal.)

Också upprörande för skottar och walesare är att Boris Johnson vill ta ensam kontroll över statsstödreglerna vilka regionerna idag kan påverka men nu skulle uteslutas från.
“Power grab,” säger Skottland och Wales.

Inte bara på Nordirland men ännu mer i Skottland växer opinionen för att lämna den brittiska unionen.

För att runda av listan över trubbel, behöver nämnas att Storbritannien är på väg mot ett budgetunderskott i stil med hur det såg ut under världskrigen, minus 18 procent av BNP.
Motsvarande siffra för EU är ett snitt på minus 7,4 procent (inget land, inte ens Italien eller Grekland, bedöms dock nå tvåsiffrigt underskott).

Det brittiska pundet kallas av analytiker på Bank of America för en u-landsvaluta. Det har inte bara sjunkit stadigt sedan brexitomröstningen 2016 men skvalpar brutalt upp och ner på ett sätt som t o m ger Mark Carney, tidigare centralbankschef, u-landsvibbar.

Antalet fattiga i Storbritannien slår rekord (cirka 14 miljoner människor eller 1 av 5 britter). Hälften av dessa fattiga lever i ett hushåll där någon har ett arbete men man måste ändå leva på välgörenhet för att få mat.
Dessa siffror är från innan corona slog till och ekonomin delvis stannade av. Antalet matpaket till de som faktiskt saknar något att äta, har på senare tid dubblats.

Med detta som bakgrund borde regeringen kanske ta åt sig av alla upvaktningar som görs från olika delar av brittiska näringslivet där man hoppas regeringen ska vilja förhandla om att få behålla dagens regler och villkor med EU – tillverkningsindustrin, livsmedelsindustrin, jordbrukarna, lokala kommuner som inte fått EU-stöd de hade rätt till och inte fått något besked om det stöd som regeringen lovat dem efter EU.
Så har vi juristerna och vi har the City med finansiella tjänster liksom bredbandsutvecklarna.

Men, trots uppvaktningarna, lyder rapporterna från förhandlingarna med EU alltsedan de inleddes i mars, ständigt: “Inga framsteg.”
Så är beskedet även efter de senaste samtalen nu i juli.

Och, då det ändå inte händer något i brexitförhandlingarna, har Johnson ansett det lämpligt att utse sin chefsförhandlare i brexit, David Frost , till att på samma gång ta uppdraget som hans nationella säkerhetsrådgivare där hans jobb blir att hålla Boris Johnson underrättad i alla frågor som rör nationell säkerhet.
Tja, varför inte?
Det är inte mycket annat i regeringen Johnson som följer bekant politisk logik.
Och Johnson har missat tre Cobramöten till efter det inledande corona-debaclet.

Det finns de som tror att vad vi ser i Storbritannien är förverkligandet av Dominic Cummings förtjusning i teorin kreativt kaos.
Det finns dagar när man undrar om det kan vara så.

En fördel har emellertid klarat sig genom Boris Johnsons första halvår som premiärminister – hans parlamentsmajoritet.
Den säger oss att Boris Johnson nog blir kvar ett bra tag till. Nästa val hålls först under 2024.

Tur för Boris Johnson, för här är ännu en sak som förändrats under det senaste halvåret:
Oppositionen har fått en ny ledare, Keir Starmer. Och det verkar som om folk börjar gilla honom bättre än Boris.