Boris Johnsons storseger underlättar för EU-frihandelsavtal – men valet steg mot upplösning av UK

Boris Johnson får nu en tillräckligt stor majoritet i parlamentet för att kunna strunta i Toryhögerns ERG-grupp som kräver en hård Brexit när han ska leverera sitt vallöfte om ett frihandelsavtal med EU på rekordtiden elva månader. Men valvindarna gick åt rakt motsatt håll i Skottland och Nordirland, och innebär ännu ett steg mot upplösning av Förenade kungariket Storbritannien.

Valresultatet var inte bara en chock för oss som inte varit på plats i Storbritannien under valrörelsen, utan också för brittiska politiska experter och opinionsanalytiker. Boris Johnson vann en storseger som Torypartiet inte sett sedan Margaret Thatchers dagar på 1980-talet. Och Jeremy Corbyns Labour har inte sett en sådan kollaps sedan 1935.

Det är samma känsla som midsommarafton 2016 då det stod klart att Brexitsidan vunnit folkomröstningen. Och precis som då får en stor del av segern tillskrivas kampanjmakaren Dominic Cummings.

I EU-folkomröstningen var det korta budskapet i tre ord som hamrades in ”Take Back Control”. Den här gången var det ”Get Brexit Done”.

Inför folkomröstningen desarmerades Remain-sidans alla expertrapporter om hotande ekonomisk nedgång för UK av Brexit-ledaren Michael Gove: ”I think the British people have had enough of experts”. Inför parlamentsvalet avvärjde Boris Johnson alla larmrapporter om brister i sjukvården och skolan med löften om mångmiljardsatsningar, 40 nya sjukhus och tiotusentals nya jobb i skolan.

Brexitsidan hade inga svar på varningarna för att tiotusentals jobb hotas, och Toryregeringen har inte visat hur alla nya sjukhus ska finansieras. Men alternativen, i folkomröstningen 2016 och i parlamentsvalet 2019, framstod som sämre.

Det är helt andra valvindar än i parlamentsvalet 2017 och i EU-valet så sent som i maj.

+ 2017 gick Labour starkt framåt när många väljare proteströstade mot premiärminister Theresa Mays valbudskap om fortsatt åtstramningspolitik och Jeremy Corbyn i likhet mot Toryregeringen stod fast vid att genomföra Brexit.

+ I EU-valet gick Liberaldemokraterna och Brexitpartiet starkt framåt på tydliga och motsatta budskap om Brexit.

De båda valresultaten fick Labourpartiet att byta linje inför det här valet. Partiledningen blev orolig för att tappa röster till Liberalerna, och valde nu att utlova både Brexit och Remain – en omförhandling av utträdesavtalet och sedan en folkomröstning där partiledaren Jeremy Corbyn inte skulla ta ställning. Partiets valtaktik blev att i stället för att varna för följderna av Toryregeringens Brexitavtal undvika att tala om Brexit, och i stället lansera ett radikalare valmanifest med omfattande nationaliseringar.

Liberaldemokraterna fick hybris av framgången i EU-valet. Den nya partiledaren Jo Swinson lovade upphäva resultatet av folkomröstningen om hon blev premiärminister, samtidigt som hon garanterade att Liberaldemokraterna inte skulle samarbeta med Labour.

Väljarna vet att Boris Johnson är en skämtfigur och lögnare men de var ändå beredda att rösta på honom, eftersom han stod för det enda realistiska regeringsalternativet. Uppenbarligen slog kampanjmakaren Dominic Cummings’ budskap om att Tories kan få slut på allt snack om Brexit an rätt strängar hos stora väljargrupper.

Den Remain-våg bland väljarna som Liberaldemokraternas framgångar pekat på, och som understöddes av avhoppare från Tories och av tidigare Torygiganter, försvann nästan spårlöst i valet. Maningarna till taktikröstning för att stoppa Torykandidater fick mycket få resultat.

Vänsterdebattörer brukar argumentera för att orsaken till de socialdemokratiska partiernas tillbakagång är att de inte stått för något verkligt radikalt alternativ som kan locka väljarna att rösta emot högern. Men med Jeremy Corbyn har yttersta vänstern och de traditionella fackledningarna tagit över styret av Labour och kunnat bestämma valprogrammet. Lärdomen blev att väljarna inte är lockade av löften som fungerade på 1950-talet om stora nationaliseringar.

Labour går nu in i en långdragen depression. Vänstern och fackledningarna har så stark ställning att någon kraftfull kursändring inte är att vänta efter Jeremy Corbyn.

Boris Johnson får nu ett stort manöverutrymme att styra Toryregeringens politik utan att behöva kompromissa med ytterflankerna i partiet. Det kan han behöva för att kunna uppfylla sina löften om hur förhandlingarna med EU om ett nytt samarbetsavtal ska kunna vara klara före 31 december 2020.

EU:s förhandlare har en plan för hur detta ska vara möjligt, men det kräver stora eftergifter jämfört med de proklamationer som Boris Johnson gjorde för att släppas fram som partiledare av Toryhögern.

I chefsförhandlare Michel Barniers plan ingår bland annat att UK ska gå med på att följa EU:s regler för miljöstandards, arbetsrättsregler, konkurrensregler och statsstöd – ett åtagande om ”level playing field”.

Men Boris Johnson behöver också manöverutrymme för att försöka hantera de akuta hoten om upplösning av den brittiska unionen.

I Skottland vann skotska nationalistpartiet SNP en storseger på sitt motstånd mot Brexit och krav på en andra folkomröstning om självständighet. Skottlands first minister Nicola Sturgeon har lovat lämna in en begäran redan före jul om att få anordna folkomröstning.

“I have just won an election on the strength of the argument that it’s Scotland’s right to choose,” Nicola Sturgeon said. “It’s up to the Tories to decide what their plan B is when my plan A has just been given a ringing endorsement.”

I Nordirland blev nationalistpartierna samtidigt för första gången större än unionisterna. DUP som samarbetat med Toryregeringen i det brittiska parlamentet blev hårt straffat av väljarna.

Boris Johnson behöver argument för att visa väljarna i Skottland och Nordirland att han är en premiärminister även för dem. Därför behöver han manöverutrymme för att försöka förhandla fram ett avtal med EU som minskar de ekonomiska effekterna så mycket som möjligt av att lämna EU:s inre marknad och tullunion.

Brexit är långt ifrån ”Done” även om BoJo/Cummings lyckats övertyga miljoner väljare om det i den här valrörelsen.

About

Journalist more than 45 years, mostly politics and economy. Now free lance journalist mainly on social media.

Categories: Brexit