Boris Johnson menar allvar med ”no deal” om inte EU ger honom mer.
Hans nya regering är full av politiker som vill ha den ekonomiska krasch som då väntar britterna.
Storbritanniens nye premiärminister Boris Johnson meddelade redan i sitt första tal att han vill att EU ger honom fler fördelar, annars vägrar han leka mer.
”The backstop måste bort och vi underkastar oss ingen tullunion eller EU-reglering,” sa han.
Därefter gratulerade han landet till att i så fall ”ha kvar” och kunna spendera de 39 miljarder pund som Storbritannien är skyldigt EU.
En ”no deal” där Storbritannien ställer till kaos för sitt näringsliv skulle naturligtvis drabba britterna hårdast.
Landets tillväxt ligger på 0,5 procent av BNP och är enligt ekonomer på väg in i en recession.
Utlandsinvesteringar har sjunkit drastiskt sedan 2016.
Kaoset skulle förstås drabba EU-företag också men a) EU-länderna har under kommissionens piska förberett sig noga i tre års tid för detta och b) EU har lovat kompensera företag som råkar riktigt illa ut och har en kassa som klarar det.
Finns det ändå någon chans att EU backar inför Boris Johnsons tuffa ord?
Nej.
Först en påminnelse, ”backstop” är en försäkring som enbart faller ut om Storbritannien fuskar med avtalet. Det kan EU inte avstå. (Se nedan för fullständig förklaring.)
EU kommer också säga nej till att Storbritannien inte betalar sina skulder. Det vore ett brott mot internationella avtal och frågan kan slitas i internationell domstol.
För övrigt handlar det nu mer om 33 miljarder än 39. Pengarna är britternas andel i finansiella åtaganden som träffats tidigare och britterna betalar precis som alla EU-länder en mindre avbetalning varje månad så summan har sjunkit sedan den togs fram.
EU kan däremot leva med att Storbritannien inte ingår i en tullunion.
Då återstår bara ett handelsavtal som lösningen för Storbritannien och EUs relationer.
Det får gå.
Däremot är det verkligen inte tal om att britterna slipper underkasta sig EUs regler på den inre marknaden.
Alla som vill sälja eller göra affärer av något slag på EUs inre marknad, måste underkasta sig reglerna.
Här finns ingen diskussionsmån.
Boris Johnson vet allt det här.
Hans budskap ska ändå inte läsas som ett tomt hot.
Hans regering vill ha en krasch.
Boris har nämligen satt samman en grupp av hårda brexitförespråkare som också till stor del är marknadstalibaner.
Dit hör hans utrikesminister Dominic Raab, finansminister Sajid Javid, närmaste personlige rådgivare Dominic Cummings och ett antal av övriga ministrar.
De anser att en ekonomisk krasch vore nyttig för landet (övertygade som de är att de själva kommer klara sig. Jacob Rees-Mogg är t ex bara en av dem som har flyttat sitt kapital till EU-landet Irland pga brexit.)
De ser ett totalt kapande av relationerna med EU som nödvändigt för att kunna skapa deras idé av Singapore; ett land som fräckt konkurrerar utan miljö-, arbetsskydds-, livsmedels-, eller konsumentregler, utan att staten lägger sig i var bankers och investerares pengar kommer från eller placeras.
Marknaden ska ha fritt fram.
De vet att i detta nya Storbritannien kommer arbetare, ensamstående mammor och låglöneinvandrare fara illa men de säger sig att när Storbritanniens rika blivit riktigt rika, så kommer pengar så småningom droppa nedåt och höja levnadsnivån för resten.
De inser att det sista lär ta tid och att det blir tufft de första åren (20-30 år, föreslåg någon av dem) men de anser att det är värt det.
Så Boris Johnsons budskap är, som de ser det, mindre ett hot och mer ett besked till omvärlden.
De håller tummarna för att EU kommer säga nej.
Folket som Johnson placerat i regering, vill alltså krascha ut ur EU den 31 oktober.
De negativa effekterna bör inte bli överväldigande alldeles meddetsamma så här ges tid att hålla ett val.
De gillar att ha Boris Johnson som frontfigur, han anses populär bland vanligt folk. Rejält med krasch och bang i EU-dörren, så kan han utmålas som en modig förkämpe för Storbritannien mot hemska EU.
Detta bör undanröja Nigel Farages chans att segla in med sitt brexitparti.
Redan i sitt första tal hamrade Johnson därför in beskedet till sitt folk att ”vi kan ta det.” Med ”det” menas smällen, som han förbereder för sitt land.
Stolta paralleller dras gärna med att britterna överlevt ett krig eller två.
Boris Johnsons andra besked i talet var att alla som inte är övertygade om Storbritanniens chanser att klara en ekonomisk krasch är opatriotiska.
Nationell stolthet är valutan för dagen, realism och kompromiss är förräderi.
Två tecken på att valet kommer snart efter den 31 oktober:
Först; Johnson öste ut överdådiga (ofinansierade) löften i sitt tal, han lovade stärka skolorna, sjukvården, pensionärerna, installera bredband och förbättra järnvägarna förutom att sänka skatterna för kapitalet för att skapa jobb.
Sparande, bristen på tillväxt och statens underskott var bortglömt.
Sedan; redan på sin första dag bombarderade Johnsons team Facebook-sidor med en inbjudan till alla brittiska väljare att skriva personligen till Boris och berätta vad de vill att han ska satsa på. En slags fokusgrupp såsom hans rådgivare Dominic Cummings är mycket förjtust i.
Kommer hökarna lyckas med sin listiga plan?
De har onekligen kommit riktigt långt redan. Det här är trots allt gänget som finansierade och organiserade brexitomröstningen, vars handlingar förklarats i domstol bryta mot brittiska lagar men som inte straffats för det.
Nu sitter de i regering.
Men världen är väldigt oberäknelig.
Boris Johnson är till att börja med totalt oberäknelig, han tenderar att hålla med senaste talare.
Han kanske inte blir så lätt att hantera som nickedocka.
USAs president Donald Trump som är gängets ideologiska allierade, är också oberäknelig. Han struntar i idéer när det kommer till att tjäna pengar på en försvagad partner.
Resten av världen är likaså svår att kontrollera.
Kommer Iran öppna krig med Storbritannien?
Kommer Huawei och kinesiskt kärnkraftskapital kräva fler tjänster av Johnson-regeringen än Trump tolererar?
Putin lurar i skuggorna, tycks ha finanseriat en del av det här gängets framfart – vad vill han ha ut av det?
Mycket kan gå fel.
Men oddsen för en ”no deal” är helt klart starkare än i förrgår.
***
BACKSTOP:
EU beviljar i britternas utträdesavtal något helt unikt, en okontrollerad gränsövergång in i EU.
Denna unika öppning beviljas enbart Nordirland (för fredens skull, för Irlands skull) och ställer krav på att nordirländska varor som förs in i EU, respekterar EUs regler.
Men om det skulle visa sig att man fuskar vid gränsövergången, så åtar sig Nordirland enligt avtalet, att bli en del av EUs tullunion och därmed falla under EUs regler.
Premiärminister Theresa May begärde därefter att i så fall, fusk/försäkringsutfall, skulle hela Storbritannien omslutas av ”the backstop,” alltså ingå i EUs tullunion. Efter en hel del tvekan godkände EU det.
Skulle Boris vilja ta bort det tillägget, kommer EU-sidan bara bli glada. Det vore förstås osmart för alla lättnader som ingår i en tullunion, blir han då tvungen att försöka förhandla till sig på nytt i ett handelsavtal.