Bra, Löfven! – men vad menar du?

Det är ett klart framsteg för svensk europapolitik (vars normalläge är passivt och likgiltigt) att statsminister Löfven tillsammans med europaminister Ann Linde skrivit ett debattinlägg om EUs nära framtid.
Det är rentav ett kraftfullt och energiskt inlägg.

Fast det är också delvis förvirrat, delvis snömos.

Löfven och Linde skriver att Europa står inför utmaningar och att det ligger i svenskt intresse med mer samarbete, inte mindre.
Konkreta fördelar med EU räknas upp.
Konstruktivt och bra.
Det är dessutom ovanligt, politiker brukar annars glömma att berätta för väljarna om EU-samarbetets positiva sidor.

Därefter slås fast att vägen fram inte går genom stora projekt utan genom att genomföra beslut som tidigare tagits.
Det är lite oväntat med tanke på att EU-toppmötet på fredag och lördag i Bratislava, rätt säkert kommer att landa i nytt säkerhetspolitiskt samarbete.
Fast det kanske inte räknas som ett ”stort projekt”?

För regeringen Löfven gäller istället tre prioriteringar.
1. Fler och bättre jobb genom en djupare och mer rättvis marknad.
Jobben ska uppstå genom färre handelshinder, framförallt på den digitala marknaden.
Verkligen?
Svenska regeringar har hittills alltid varit odelat för de värsta hindren för denna digital marknad som copyright, patent och en utbredd rätt att samla in och lagra personuppgifter.

Rättvisan ska skapas genom att ”göra steget mellan utbildning och arbetsmarknad enklare, förenkla för föräldrar att förena arbete med familjeliv, och öka kvinnors inträde på arbetsmarknaden”.
Förvirrande.
Inget av detta behöver Sverige EU för.

Eller överväger regeringen att blanda in EU i det slags sociala frågor?
Löfven vill ju kalla in EU-kollegerna nästa år för att diskutera ”sociala rättigheter”.

Inte glömd är förstås den ihärdiga socialdemokratiska/fackliga kampen för att alla ska ha samma lön för samma jobb i Sverige, EU-medborgare eller ej.
Den blir svår att vinna – östeuropéer kräver rätten att konkurrera med lägre löner – men försöka duger.

2. Sverige ska vara drivande i klimat-och miljöfrågor.
EU-kommissionen tackar säkert varmt. Den behöver desperat en allierad för att få östeuropeiska länder att börja dra ner på sina utsläpp och att ratificera EUs åtagande till Parisavtalet.
Här kommer Sverige ställas inför den obehagliga frågan om vi är villiga att ta på oss ännu större CO2-minskningar för att östeuropéerna ska slippa.
Oddsen är starka för att de annars vägrar ratificera Paris.

3. Alla länder måste ta ansvar i flyktingkrisen.
Här stöder regeringen tydligen Turkietavtalet om flyktingbroms och att sådana avtal sluts med fler länder (Libyen, Nigeria, Somalia Etiopien och andra skurkstater är på gång).
Så måste nog orden tolkas: …”fokuserar mer på hur vi med den gemensamma utrikes-, handels- och biståndspolitiken bättre kan förebygga att människor ­tvingas fly.”

Regeringen stöder sedan hårdare yttre gränser – det ska väl vara den bulgariska taggtråden då? Eller de ungerska stängslen mot Serbien?

Vidare måste alla EU-länder bidra till mottagande av flyktingar (stöd till Merkel här) men…” En förutsättning för detta är att alla medlemsstater har mottagnings­system med tillräcklig kapacitet,…”
Där blir talet om det delade ansvaret snömos.
Grekland saknar kapacitet och har flyktingar boende på gatorna, Italiens kapacitet bågnar.
Ska Grekland slippa, alltså?
Ska någon annan ta de 20-25 000 som varje månad som når Italien?

Eller menar regeringen Löfven i själva verket att Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien som i stort sett inte tagit emot några flyktingar och skyller det på att de saknar mottagningskapacitet, ska få slippa undan?

Finalen i inlägget är också förvirrande.
”Nu är det dags för EU att leverera.”
Leverera vadå?

Fortsättningen ger inga tips, den handlar om Sverige:
”Regeringen kommer även verka för en ökad delaktighet i EU-arbetet på hemmaplan”…
Detta är å andra sidan en glad nyhet.

Sedan Sverige blev medlem i EU 1995 har svenska remissprocesser inte ändrats ett jota med resultat att svenska instanser har usla möjligheter att delta i EUs lagstiftningsprocess.
En statlig utredning från januari 2016 visade förödande tydligt hur det lett till att kunskap och insyn i EU-frågor aldrig spritts ut i samhället.
Ska något ske nu?
Det vore en riktigt god EU-nyhet.