Det är valtider.
Undra på att Bratislava-toppmötet blev patetiskt.
Om ett år är det val i Tyskland och förbundskansler Angela Merkel sjunker stadigt i opinionsmätningarna.
Om åtta månader är det presidentval i Frankrike och president Hollandes popularitet ligger som en sten på havsbotten sedan länge.
Om sex månader är det val i Holland och bara 30 procent av väljarna tycker att premiärministern borde ställa upp.
Om sådär en två månader går Spanien till val för tredje gången på ett år och den här gången tvingas nog premiärminister Rajoy ge upp inför väljarnas missnöje.
Om en månad håller Italien folkomröstning om en ny grundlag och premiärminister Renzi begick misstaget att lova avgå om hans sida förlorar.
Det låg aldrig i korten att Bratislava-toppmötet skulle komma fram till något som helst.
De ledare som räknas i EU-sammanhang har framförallt behov av att EU inte utmanar för tillfället.
Att EU inte utlöser nya hojtanden från populister och press.
Hästtjuvarna Orban och Kaczynskis eufori, EU-presidenten Tusks aggressiva anslag om ”brutal ärlighet”, slovakiske utrikesministerns tal om hur ”splittrande” EU-kommissionen agerat och att nu ska det bli andra bullar av., visar bara att de inte hade förstått det.
Mötestiden förspilldes med diskussioner om hur EU-toppmöten ska arrangeras. Måste de verkligen börja så sent när de då alltid kom att sluta så okristligt sent?
Tusk har prövat ändra det förut men Merkel ska absolut hålla sin traditionella briefing med Bundestag samma morgon, så…
Och kan inte toppmöten hållas ute i medlemsländerna oftare?
Utmärkt sätt ju, att ge bilden av att landets sittande premiärminister. är en Very Important Person.
Slovakiske premiärminister Robert Fico vars något amatörmässiga arrangemang redan spillt mycken tid (ledarna skulle prompt ut och åka båt mitt i mötet, det skulle prompt vara imponerande säkerhetspådrag, allt blev förstås försenat) snodde sedan mer tid åt sin kamp för att få döpa något till Bratislava – en handlingsplan, en process, vad som helst.
Nu har EU alltså en ”Bratislava-förklaring” samt en ”Bratislava-färdplan” (vilket är samma papper) där det sammanfattat framgår att, allt vi hållit på med fram till nu, ska vi fortsätta och göra ännu bättre.
Ungerns Victor Orban kan absolut kalla det för en seger att EU-ledarna nu erkänner att det gemensamt fattade majoritetsbeslutet att fördela flyktingar, nog inte kommer att genomföras.
EUs totala flyktingpaket handlar som bekant om att stänga gränser på ett antal olika sätt, ett pågående arbete som ständigt uppgraderats sedan förra vintern.
Detta har Orban en smula självupptaget tolkat som en seger för hans stora inflytande i EU men kan alternativ tolkas som att övriga EU-ledare backat inför de främlingsfientliga, populister som hotar dem i valen därhemma.
Mindre glad är kanske Orban och hans kompis Kazcynski, över att samma EU-ledare i Bratislava-dokumenten fick in att EU ska:
”…stärka mekanismen för att se över genomförandet av fattade beslut.”
(Följa fattade beslut? Där brister inte minst Ungern på en lång rad punkter.)
Sedan var det också (lyssnar du, Orban?):
”Lojalt samarbete och kommunikation mellan medlemsstater och institutioner.”
(Istället för att skälla ut EU-kommissionen, alltså och låtsas att det var Juncker som bestämde om flyktingfördelning.)
Samt, inte att förglömma.
”…vara tillräckligt modiga för att utmana de förenklade lösningar som extrema eller populistiska politiska krafter erbjuder.”
(Populister som Orban och Kazcynski, kanske?)
Förlorarna Orban liksom Italiens Matteo Renzi var offentligt arga efter toppmötet.
Varför Orban var arg är lätt att förstå.
Renzi för sin del fick ingen som helst hjälp inför hans riskabla folkomröstning nästa månad.
Han fick inga löften om att de övriga tänker avlasta Italien de 20-25 000 flyktingar som går iland varje månad.
Han fick inga löften om ekonomiskt bistånd eller undantag från regler apropå Italiens bankkris.
EU-ordförande Donald Tusk fick en knäpp på näsan.
Ingen uppslutning bakom hans försök att ändra toppmötes-formalia.
Inga pluspoäng för sin frispråkighet kring de ovälkomna flyktingarna.
Och inget erkännande för den ”Tusk-plan” han knåpat ihop, må så vara med byggstenar från tysk-franska överenskommelser samt EU-kommissionen.
Vinnarna Merkel och Hollande seglade lugnt hem igen.
EU ska bekämpa terrorism, säkerhetspolitiska hot (läs Putin) och oordnad flyktinginvandring vilket borde falla i god jord bland väljarna.
Merkel lyckades delvis splittra upp Visegrad 4 genom att vara hygglig mot slovaker och tjecker.
Hon fick in en passus om att handelsavtal ska ta hänsyn till människors oro. (TTIP-motståndet är stort i Tyskland och ser ut att bli en valfråga.)
Francois Hollande fick löfte om försvarssamarbete där han länge önskat draghjälp med sina afrikanska operationer.
Han fick löfte om mer EU-pengar till att bekämpa ungdomsarbetslösheten.
En överraskande come back slutligen, för den slitne EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker.
Hans ”färdplan” i State of the Union-talet citerades vitt och brett med ständig cred för honom personligen (delvis för att reta Tusk?).
Hans ”militära” förslag som kokar ner till rent praktiska saker som att samla EU-aktioner på samma kontor, fick en nådig nick.
Hans önskan om att utöka Juncker-fonden (kan säljas som kamp mot arbetslöshet och lågkonjunktur) godkändes.
Men det behövdes inget toppmöte för att enas om saker man redan bett Juncker att formulera förslag om.
Bratislava blev inget historiskt toppmöte.