Folkomröstningen avgjordes av att EU-motståndarna var mycket mer engagerade än EU-anhängarna. Röstningen från det djupt splittrade Storbritannien visar att valdeltagandet var mycket högre där EU-motståndet är starkt än i Remainsidans starka områden.
När vallokalerna stängde på torsdagskvällen hade Brexitledaren Nigel Farage gett upp hoppet om seger. Den officiella Leave-organisationen ställde in sitt valparty. Spelbolagen och finansspekulanterna var säkra på Remain, och de två opinionsmätningar som gjorts på valdagen pekade på Remainseger.
Men på midsommaraftonens morgon visade det sig att de alla haft fel. 17,4 miljoner väljare röstade för Brexit, 16,1 miljoner för Remain. Pundet som stigit kraftigt under kvällen störtdök med tio procent till en historiskt låg nivå, och aktiemarknaden rasade. Skotska och nordirländska politiker började tala om att ”stanna i EU” och lämna Storbritannien. Och premiärminister David Cameron meddelade att han avgår.
Populistpartier i övriga EU kom snabbt ut och krävde egna folkomröstningar – Geert Wilders i Nederländerna och Marine Le Pen i Frankrike.
– Jag hoppas det här är första steget mot ett Europa av nationer utan EU, sade en segerrusig Nigel Farage och förutspådde folkomröstningar om att lämna EU även i Danmark och Sverige.
Röstningen från de olika delar av Storbritannien avslöjade orsaken till det politiska etablissemangets fiasko. I industristäder och områdena utanför storstäderna i England var valdeltagandet rekordstort, över 70 procent. Brexitsidan fick en stor majoritet av rösterna. Medan valdeltagandet var betydligt lägre i London och andra storstäder, och i Skottland och Nordirland där Remainsidan fick en majoritet.
Det är i Labourpartiets starkaste fästen i England som Brexitsidan fått starkast väljarstöd. Labourledaren Jeremy Corbyn uppmanade väljarna att rösta för Remain, men eftersom han tidigare varit hård EU-motståndare hade han låg trovärdighet och han kritiserades för att inte ha anpassat sitt budskap till sina egna väljares oro för den stora arbetskraftsinvandringen.
David Cameron vann en överraskande stor seger i valet i maj i fjol och gav sitt parti egen majoritet. Nu väljer han att avgå efter att ha spelat högt med landets framtid och förlorat.
Cameron siktar på att sitta kvar tills en ny Toryledare och premiärminister utsetts, troligen vid partikongressen i oktober
– The country requires new and fresh leadership: The will of the british people must be respected.
Cameron har tidigare sagt att han omedelbart efter en Brexitseger skulle meddela övriga EU att Storbritannien vill inleda förhandlingar om utträde enligt artikel 50 i EU-fördraget. Men han lämnar nu det beslutet till sin efterträdare.
Brexitpolitiker har talat om att bryta sig ut från delar av EU-reglerna man inte gillar utan att börja förhandla om utträde, och på så sätt kunna fortsätta utnyttja fördelarna med EU-medlemskapet, som frihandeln på EU:s inre marknad.
Men EU-ordföranden Donald Tusk avvisade sådana försök redan när han på fredagsmorgonen läste upp ett uttalande samordnat med alla 27 medlemsländers regeringar:
– Vi är fast beslutna att behålla vårt samarbete som 27. Men EU-lagar fortsätter gälla i Storbritannien. Det får inte bli något juridiskt vakuum, sade Tusk och klargjorde därmed att övriga EU nu inriktar sig på att inleda utträdesförhandlingarna.
David Cameron deltar på EU-toppmötet på tisdag-onsdag nästa vecka. Men han kommer inte att delta på den viktigaste delen, när de övriga 27 stats- och regeringscheferna möts för att diskutera hur de ska hantera Brexitomröstningen.
Den formella hanteringen av ett medlemslands utträde ur EU finns inskrivet i det senaste EU-fördragets artikel 50:
Artikel 50 : 1. Varje medlemsstat får i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser besluta att utträda ur unionen.
2. Den medlemsstat som beslutar att utträda ska anmäla sin avsikt till Europeiska rådet. Mot bakgrund av Europeiska rådets riktlinjer ska unionen förhandla fram och ingå ett avtal med denna stat där villkoren för dess utträde fastställs, med beaktande av dess framtida förbindelser med unionen. Detta avtal ska förhandlas i enlighet med artikel 218.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Det ska ingås på unionens vägnar av rådet som ska besluta med kvalificerad majoritet efter Europaparlamentets godkännande.
3. Fördragen ska upphöra att vara tillämpliga på den berörda staten från och med den dag då avtalet om utträde träder i kraft eller, om det inte finns något sådant avtal, två år efter den anmälan som avses i punkt 2, om inte Europeiska rådet i samförstånd med den berörda medlemsstaten med enhällighet beslutar att förlänga denna tidsfrist.
4. Vid tillämpning av punkterna 2 och 3 får den medlem i Europeiska rådet och rådet som företräder den medlemsstat som utträder inte delta, vare sig i de överläggningar eller i de beslut i Europeiska rådet och rådet som rör den medlemsstaten.
Kvalificerad majoritet ska definieras i enlighet med artikel 238.3 b i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
Denna paragraf har hittills aldrig använts, och ingen vet därför vad som kommer att hända om den ska prövas för EU:s ekonomiskt näst största land. Men utan tvivel väntar åratal av politisk och ekonomisk osäkerhet. Om Storbritannien och övriga EU inte kan komma överens upphör brittiska medlemskapet automatiskt efter två år, men många experter varnar för att det kan bli flera år av oklarhet.