Det kaos vi ser i London, sägs vara ett ”chicken race” där brexiters med vilje kastat ut ratten genom fönstret för att inte kunna väja.
Coolt som spelteori.
Men i slutändan vinner ändå byråkraterna.
Bakom Boris Johnson står som bekant en man med en plan, Dominic Cummings.
Cummings blev allmänt känd som ett galet geni i filmen om brexit (”The uncivil war”).
Ni vet, den där sortens autister som är superintelligenta men inte går att leva med? Han lever upp till beskrivningen. Inte minst för att han exploderar i svordomar (Han lär låta som filmen ”In the thick of it”. Minns ni ”fucketifucketifuck?”)
Cummings hotar ministrar med allehanda straff om de inte lyder honom – en simpel tjänsteman trots allt – och kastar personligen ut tunga ministrars rådgivare när han inte gillar dom.
Boris Johnson gör inget försök att hålla tillbaka honom.
Det här förklarar varför brittisk press är fulla av långa artiklar som försöker begripa hur denne komplexa man tänker.
(Ingen tror nämligen att Boris Johnson tänker.)
Många artiklar har jämfört Cummings med den märklige grekiske finansministern Yanis Varoufakis som kraschade när han försökte tillämpa spelteori på EU i låneförhandlingar under eurokrisen.
Den senaste förklarande artikeln om Cummings kommer från the Wired där man visar hur Cummings hämtat sitt tankegods från Silicon Valley.
Han är en politisk Elon Musk, helt enkelt.
(Musk tjänade miljarder på en startup, bygger och förlorar pengar på elbilen Tesla, vill kolonisera Mars med sitt rymdbolag och hoppas få operera in en liten dator i våra hjärnor.)
En annan intressant analys hämtar sitt stoff från Cummings egen blogg och hävdar att Cummings sysslar med att pröva av en teori om ”chicken race.” Ni vet, två bilar kör i hög fart mot varandra och den som väjer först har förlorat.
Om man skruvar av ratten och kastar ut den genom fönstret så måste man vinna. Gör man det omöjligt för sig att väja, så har man liksom tvingat på motparten att göra det.
Detta skulle förklara hur den brittiska regeringen under Cummings omilda hand valt att gå in för ett ”No Deal,” väl medvetna om att det skulle skada deras eget land oerhört.
Cummings har kastat ut ratten och räknar med att nu väjer EU.
Det som bidrog till Varoufakis´ krasch var att han inte förstod sin motpart alls. Han trodde av någon anledning att han förhandlade med politiker i ett löst samarbete kallat EU.
Varoufakis tog aldrig höjd för att EU styrs av fördrag – juridik – och inte kunde ge honom det han krävde.
Eller att det – på grund av juridiken – inte ens var EU som var hans motpart. (Det var istället 18 euroländer där var och en inte brydde sig lika mycket om grekiska bekymmer eller ens eurons framtid som de fruktade väljarna därhemma.)
Åter till chicken racet. Att Cummings inte bryr sig om de stora demonstrationerna utanför No 10 som skanderar ”Stop The Coup,” att han angriper och försvagar parlamentet, inte bryr sig om att de mest aktade Tories offentligt går emot hans plan, låter Johnson kalla sina egna partivänner för kollaboratörer, att han lurar in den heliga drottningen att spela med i attacken på parlamentet…
…det motsvarar att han kastat bort ratten.
EU kommer blinka och ge efter.
I artikeln om detta race påpekar författaren dock att även Cummings kan ha missbedömt EU. Cummings tycks tro att det är två personbilar på väg mot varandra i full fart. I själva verket, säger författaren, är det typ en cykel och en Finlandsfärja.
Kanske det.
Eller så struntar Cummings i vilket. Om man läser Cummings så ser man att han tror också på ”kreativt kaos.”
Den teorin lyder ungefär att om man river ner allt, allt exploderar i en jättesmäll!, så kan man äntligen bygga något nytt från grunden.
Rensa ut alla gamla kompromisser och halvmesyrer.
Börja om.
Då måste det få göra ont.
Det nya ska gärna vara ett slags brittiskt Singapore i Europa. Skär ner staten till nära noll. Släpp marknadskrafterna fria. Först blir det ekonomiskt kaos men allt kommer falla på plats så småningom, de rika kommer bli rikare men konsumera mycket så de fattiga får mer pengar i plånboken.
Bland libertarianer är det här en populär teori. Den övertygelsen fick vissa att stötta Donald Trump trots deras förkat för honom. Andra stöttar brexit. Runt Cummings och Johnson finns en hel grupp ministrar som tänker i den riktningen – därför att de själva är finansiellt tryggade och det ekonomiska kaoset kommer inte drabba dem.
De kan leva med att det kan ta 20 till 30 år innan välståndet börjar sippra ner till de lägre lagren. Eller 50 år. (Enligt dom själva.)
Theresa May kämpade och förlorade när hon försökte hålla ihop Torypartiet, utan någon hänsyn till den skada detta gjorde på hennes eget land.
(Sedan sommaren 2016 är brexit det enda som brittiska politiker ägnat sig åt medan Storbritannien sakta glider ner i större fattigdom och förlorar all betydelse på den internationella arenan.)
Boris Johnson för sin del struntar både vad som händer landet och hur det går för Torypartiet. Allt som leder till att han får en chans att lajva ”Churchill räddar land i akut nöd,” är han med på.
Johnson har skurit ner antalet brexitförhandlare till mindre än en fjärdedel av antalet under May-regeringen, han har kastat in i samtalen mängder med nya krav utöver det redan orimliga att ”the backstop” måste bort, han har vägrat betala brittiska EU-notan, förbjuder sina egna diplomater att fortsätta gå på EU-möten, hindrar sina förvaltningar och regioner att förbereda sig på brexit.
Låt kraschen komma!
Men nu väntar inte en kyckling i andra änden av hans chicken race. Eller en höna. Eller ens en tjur.
Där väntar verkligheten och den sköts av byråkrater.
”No Deal” eller inte, framöver kommer landet Storbritannien behöva samverka på något sätt med sina grannländer.
Alla de relationerna går via EU.
Om britterna vill flyga över europeiskt luftrum, segla eller fiska i europeiska vatten, skydda sig mot terrorism, köpa eller sälja mat, kläder, läkemedel utan att det är svindyrt och extremt krångligt – så blir EU den part man måste förhandla med.
”No Deal” finns inte.
Det blir en ”Deal” och den blir med EU.
Det spelar ingen roll vem som är premiärminister.
Sedan kan Cummings pröva hur många avancerade spelteorier som helst.