Brexit sett från EU-sidan – pest eller kolera

EU-sidan tvingas nu välja åt britterna – en plågsam No Deal eller en lång förlängning.
Bägge är dåligt för EU-sidan – här är argumenten för och emot.


Storbritanniens allra varmaste vänner i EU är mycket, mycket trötta på brittiskt, politiskt kaos.
Hollands premiärminister har liknat Theresa May vid den där riddaren i en Monty Python-sketch som vägrar backa trots att han först förlorar en arm, sedan den andra, sedan ett ben, sedan det andra.
Reducerad till ingenting skriker riddaren till sin oberörda motståndare: ”Ska vi säga att det blev oavgjort då?”
Danmarks statsminister suckade senast att: ”Det är svårt att sträcka ut en hand till någon som har bägge händerna i byxfickan.”

I det längsta har EU avvaktat med att sätta ner foten – trots att alla länge kunnat se att Storbritannien saknar en politisk ledning som kan förhandla eller genomföra ett utträde – bl a på grund av något som britterna tar på stort allvar, nämligen ”the blame game.”
EUs stats- och regeringschefer har velat slippa behöva höra anklagelser efteråt att det skulle ha varit EU som med våld puttade ut Storbritannien.
Den leken är dock rätt mycket över nu, man behöver inte vara brexitexpert längre, för att se på vilken sidan kanalen skulden ligger.

Så efter att ha haft närkontakt med Theresa May vid förra torsdagens toppmöte, skickades hon hem med ett (mjukt) ultimatum: Om hon inte kunde få parlamentets stöd för utträdesavtalet som hon förhandlat fram med EU före den 29 mars, så lämnar Storbritannien per automatik EU den 12 april.

Det fick hon inte.
Och där står vi nu.

Att Storbritannien på detta sätt kraschar ut ur EU den 12 april utan avtal är dåligt för EU-sidan också.
Vi är så tätt sammanknutna med Storbritannien att det uppstår sår om banden rivs av.
Ekonomiskt kommer det att bli förluster. De kommer framförallt allt slå mot småföretag och ge olyckliga effekter på jobben.

Å andra sidan – EU har under mer än ett år haft en svärm av tjänstemän att noggrant förbereda alla de praktiska konsekvenser av No Deal som man kunnat föreställa sig.
Och den ekonomiska smällen är vi trots allt 27 länder att dela på.
De som drabbas hårdast ekonomiskt kan räkna med att få finansiellt stöd från EU.

Det är därför fullt tänkbart att EU-ledarna den 10 april säger basta!, bara gå!
Franske presidenten Emmanuel Macron har redan sagt att han tycker det räcker mer än väl nu. Han har flera länder med sig.
(Dock har han en personlig fråga om historiskt eftermäle att tänka på – det var den franske presidenten Charles De Gaulle som på 1960-talet nekade Storbritannien att bli EU-medlem. Macron kan sin histora och bryr sig om sitt eftermäle.)

Tyska förbundskanslern Angela Merkel hatar drastiska beslut, hon väntas vara försiktigare. Hon kommer också att få flera länder med sig i det.

Vad som trots allt talar för att EU-sidan landar för krasch och bom den 10 april, är alternativet.
Det är nämligen också dåligt.

Först, att ge Storbritannien en kortare förlängning är meningslöst, det har alla på EU-sidan redan släppt.
Den brittiska befolkningen är splittrad i brexitfrågan, parlamentet är ännu mer splittrat och regeringen May lyckas inte ens komma överens internt.
En kort förlängning ger bara en upprepning av de tre års kaos vi redan bevittnat.

En längre förlängning (som ger britterna tid att hålla nyval eller ny folkomröstning, kanske revolutionera sitt icke-fungerande politiska system när de ändå är igång) skapar dock specifika problem för EU.

Först EU-valet.
Storbritannien kan inte fortfarande vara medlem den 26 maj i år och INTE ordna ett brittiskt val till Europaparlamentet.

Det finns optimister som tror att den saken går att slippa – nej.
Rätten att rösta i EU-valet är inskrivet i fördraget.
Medborgerliga rättigheter rankas högst av alla rättigheter i EU-domstolen.
Donstolen skulle kunna underkänna hela EU-valet, i alla våra 27 länder, om britterna nekades att rösta vilket förstås skulle ge total förlamning i EUs hela lagstiftningsprocess.
Ingen EU-regering har lust att ta en så stor risk.

Nästa problem:
EU har redan ändrat antalet parlamentsledamöter till ett liv utan britterna (från 751 till 705).
Flera EU-länder – bland annat Sverige – har på kuppen fått en eller två extra platser.
Allt det måste rivas upp.

Men värre ändå – britterna skulle fortfarande vara medlemmar när EU förhandlar och beslutar om sin nästa sjuårsbudget i höst.
Alla medlemsländer har vetorätt på budgeten.
Även britterna.
Den saken vore en mardröm.

Britterna skulle också vara med och besluta om Jean-Claude Junckers efterträdare, den nye ordföranden för EU-kommissionen.
Britterna skulle delta i en lång rad andra viktiga beslut som kommer upp under kommande år.

Britterna kunde väl bara lova att vara passiva?, att inte utnyttja sin formella rätt att delta i besluten?
Sorry, deras löften har noll trovärdighet.
Minus noll, faktiskt, om premiärminister May byts ut mot Boris Johnson eller Michael Gove.
Både hon och de bägge, bland flera i regeringen, har upprepade gånger argumenterat för att sluta avtal med EU för att sedan bryta det.
(Tror de att vi inte hör och läser vad de säger i Storbritannien?)

Dessutom, brittiska företrädare har på Theresa Mays order agerat stenhårt aktivt i EU fram till denna dag, utnyttjat varje sekunds inflytande – trots att hon samtidigt svurit på att Storbritannien inte skulle vara kvar i EU efter den 29 mars.
Britterna har under sina ”sista” månader stoppat EU-beslut de ogillar och blockerat andra från att tas.

Inte nog med det.
Med mindre än två veckor kvar till slutdagen 29 mars, begärde Storbritannien att få bli medlem av EUs fingeravtrycksregister Eurodac, liksom ett vässat Eurojust (åklagarsamarbete, nu med tuffare brottsåtgärder).
Lite bakgrund: EU beviljade Storbritannien i Lissabonfördraget att slippa vara med i EUs brott- och straffsamarbete. Storbritannien behöll samtidigt rätten att ensidigt välja att ingå i EU-samarbetet, skulle andan falla på.
Och det gjorde alltså andan, fem i tolv före brexit.

Varför i allsin dagar skulle Storbritannien vilja vara med i ett rättsligt samarbete de sista två veckorna av sitt EU-medlemskap, ett samarbete man vägrat ta del av fram till nu?
Den vanligaste gissningen är att Storbritannien ville ge sig själva chansen att ladda ner alla data om brottslighet, brottslingar och terrorister som Eurodac och Eurojust besitter.
En mer konspiratorisk gissning är att Storbritannien kommer använda dessa data för att byta till sig information med amerikanska säkerhetstjänsterna.

Vad som än är förklaringen, så är det få på EU-sidan som upplever att Storbritannien agerar som en vänligt sinnad granne just nu.
Brittiska löften om att inte lägga sig i EU-beslut ifall landet får en lång förlängning, kommer därför med låg trovärdighet.

Så där har ni EU-toppmötets val den 10 april.
*Antingen en No Deal förenat med en ekonomisk smäll.
Då kan man låta britterna reda ut sitt politiska kaos och återkomma när de hittat en gemensam linje och då börja förhandlingar om framtida relationer.
*Eller en förlängning på brittiskt EU-medlemskap med ett år eller så – vilket är en politiskt tickande granat men utan den ekonomiska kostnaden för EU-sidan.
Även då får alltså britterna tid på sig att hitta ur sin inrikespolitiska labyrint.

Båda alternativen är ovälkomna ur EUs synvinkel.
Så skulle May och brittiska parlamentet – mot all förmodan – faktiskt enas om något bättre för alla inblandade före den 10 april, så är det inte försent.

(Fast utträdesvillkoren slipper de inte under några förutsättningar. Om Storbritannien i framtiden så mycket som vill låna toan i Bryssel, ska de först trygga EU-medborgares existerande rättigheter, betala sin slutnota och skydda Good Friday Agreement.)




































About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU