David Cameron jublade, Donald Tusk och Jean-Claude Juncker klappade om varandra. Det var bara Europas drottning Angela Merkel som verkade missmodig över Brexit-uppgörelsen, som befäster att EU är splittrat och på väg i olika riktningar.
I framtiden kommer det att stå i EU-fördraget att Storbritannien inte har samma mål för samarbetet som övriga medlemsländer. Uppgörelsen kan därmed också bli startskottet för en snabbare fördjupning av det ekonomiska samarbetet mellan övriga länder, där Sverige kommer att tvingas välja sida.
– Vi har olika idéer om framtiden för Europeiska unionen, konstaterade förbundskansler Angela Merkel efter uppgörelsen med Storbritannien sent på fredagskvällen.
– Jag har en annan syn, men vi har visat flexibilitet.
Angela Merkels ambition under EU:s många kriser har alltid varit att hålla ihop unionen – under eurokrisen såväl som nu under flyktingkrisen. Därför är det naturligt att hon ser det som ett bakslag när Storbritannien nu förhandlat sig till ett symboliskt steg bort från övriga länder. (Här är uppgörelsen med anteckningar om de sista förändringarna av Financial Times)
Det kommer nu att skrivas in i EU-fördraget vid nästa fördragsändring att Storbritannien inte ställer upp på EU:s grundläggande mål om ”en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken” – ever closer union.
It is recognised that the United Kingdom, in the light of the specific situation it has under the Treaties, is not committed to further political integration into the European Union. [The substance of this will be incorporated into the Treaties at the time of their next revision in accordance with the relevant provisions of the Treaties and the respective constitutional requirements of the Member States.]
Det är ingen nyhet. Storbritannien har ända sedan början av 1990-talet mält sig ur när EU tagit viktiga steg för att fördjupa samarbetet. I Brexituppgörelsen är listan på undantag för Storbritannien lång:
Recalling in particular that the United Kingdom is entitled under the Treaties:
– not to adopt the euro and therefore to keep the British pound sterling as its currency (Protocol No 15),
– not to participate in the Schengen acquis (Protocol No 19),
– to exercise border controls on persons, and therefore not to participate in the Schengen area as regards internal and external borders (Protocol No 20),
– to choose whether or not to participate in measures in the area of freedom, security and justice (Protocol No 21),
– to cease to apply as from 1 December 2014 a large majority of Union acts and provisions in the field of police cooperation and judicial cooperation in criminal matters.
Men det är ändå ytterligare ett steg, om än främst symboliskt, när det nu statsfästs att Storbritannien har en särställning i EU.
Det icke-symboliska innehållet i Brexituppgörelsen är dock magert, särskilt jämfört med David Camerons storvulna besked till väljarna när han utlovade en folkomröstning om EU-medlemskapet.
Då lovade Cameron att han skulle ta tillbaka – claw back – makt från EU till Storbritannien på en rad områden innan brittiska väljare skulle få ta ställning till om de vill vara med i den reformerade unionen eller inte.
Några sådana resultat hade David Cameron inte att visa upp på fredagskvällen. I stället får han nu hoppas att avtalet om försämringar för utländska arbetare ska få väljarna att rösta för EU i folkomröstningen.
+ Lågavlönade utländska arbetare ska under sina första fyra år i Storbritannien inte få det skattestöd som brittiska arbetare får. Den här diskrimineringen ska få gälla under sju år. Cameron hävdar att den här diskrimineringen ska minska arbetskraftsinvandringen, men flera experter tror inte det kommer att ha någon effekt. EU-arbetarna från i första hand Östeuropa kommer för att arbeta och de brittiska lönerna är oftast betydligt högre än i deras hemländer.
+ Barnbidragen ska sänkas för utländska arbetare som har sina barn kvar i hemlandet. Till att börja med ska den så kallade indexeringen till levnadsnivån i hemlandet endast gälla för nyinflyttade arbetare, men från 2020 ska det gälla samtliga. Det här handlar om en försvinnande liten del av barnbidragen – 0,26 procent enligt en undersökning av Bruegel, som jag skrev om häromdagen.
Statsminister Lars Lökke Rasmussen, som också gärna vill spela på främlingsfientliga stämningar, stödde ivrigt Cameron i förhandlingarna och sade att Danmark också vill införa en sänkning av barnbidragen för utländska arbetare.
”It was a flower in my garden”, sade en nöjd Lökke Rasmussen.
Storbritannien, Sverige och andra länder som inte är med i euron får nu en så kallad ekonomisk nödbroms, som de kan dra i om de tycker att övriga länder går för fort fram i fördjupningen av samarbetet. Det räcker med att ett land drar i nödbromsen för att den ska utlösas, som Cameron krävt uppbackad av Stefan Löfven.
Nödbromsen innebär formellt bara att EU-majoriteten ska fundera en stund till på om beslutet ska genomföras, och inte någon möjlighet att lägga in veto. Men i ett politiskt känsligt förhandlingsläge kan förhalning av ett beslut ändå påverka och försena utvecklingen.
Angela Merkel förhöll sig dock diplomatisk på fredagskvällen när hon fick frågor om hon inte befarade att icke-euroländer ska förhala euroländernas samarbete.
Hon talade i stället om att det är dags att fördjupa eurosamarbetet på flera områden, och att det nu kan bli aktuellt att skriva om fördraget för att genomföra detta. Det handlar bland annat om att skapa en ”kapitalmarknadsunion”, sade Merkel.
– Storbritannien står inte i vägen för ett sådant fördjupat samarbete, sade Merkel.
David Cameron höll ett engagerat försvarstal för EU-medlemskapet på fredagskvällen, efter att under närmare tio år som partiledare talat om sitt förakt för ”Brussels” och EU. Men den här uppgörelsen ger honom knappast ökade möjligheter att få de EU-skeptiska väljarna att byta sida.
Det som ändå talar för att det kan bli en seger för jasidan är de ekonomiska argumenten för att Storbritannien ska vara med på EU:s inre marknad, och att väljare i folkomröstningar oftast röstar för att vidmakthålla det bestående, stanna kvar i EU.