Brittisk demokrati på fallrepet

Om Storbritannien skulle ändra sig om brexit och vilja vara EU-medlem igen, kan man få nej.
För landet tycks inte längre vara en fungerande demokrati.

Röran kring brexit har varit stor sedan Storbritannien vid midsommar 2016 röstade för att lämna EU.
Så stor, och så rörig, att det har passerat under radarn för de allra flesta, att Storbritanniens parlamentariska demokrati har tagit stryk i processen.

Det är ironiskt på flera sätt.
Dels för att ett av de tyngsta argumenten för att lämna EU varit att ”ta tillbaka vår suveränitet”.
Dels för att britterna ju är så stolta över sitt parlament, i brittisk mun:  ”the mother of all parliaments” och föregångare till alla andra parlament i världen.

Den grövsta attacken mot Storbritanniens parlamentariska demokrati är en lag som kallats ”the Great Repeal Bill” och som åstadkommer raka motsatsen av sitt namn.

Enligt EU-fördraget ska ju Storbritannien lämna Unionen två år efter att man anmält sitt utträde.
Då skulle Storbritannien lätt kunna bli ett laglöst land.
Parlamentet får nämligen svårt att hinna införa tiotusentals nya lagar för att ersätta alla som införts genom 44 år av EU-medlemskap.

Regeringen May har därför föreslagit att alla EU-regler som idag gäller i Storbritannien, från utträdesdagen ska fortsätta vara brittisk lag.
Inte mycket av ”ta tillbaka kontrollen” där men trots att det verkar bakvänt, så är det praktiskt.
Samma regler fortsätter att gälla tills vidare och Storbritannien kan ändra det man ogillar efterhand.

Det odemokratiska i detta, är att regeringspropositionen säger att så snart parlamentet i ett svep gjort tiotusentals EU-regler till brittisk lag, ska enbart regeringen få ändra i dessa lagar.

Parlamentet får inget att säga till om.
Det gäller tusen och en saker inom alla sektorer som EU-regler ju gör.
Allt från mammaledighet, bankers egenkapital och mängden dioxin tillåten i fisk till medborgerliga rättigheter.

Att begränsa det folkvalda parlamentets makt på detta vis är möjligt för att Storbritannien aldrig har utarbetat och nedtecknat en konstitution om maktdelning.
Istället bygger styret på tradition, doktriner och enskilda lagar här och där.

Idén om parlamentet som suverän lagstiftare var t ex omtvistad i hundratals år men anses ha slitits slutgiltigt – till parlamentets fördel – kring 1688.
Men en överlevande rest från tiden med kungars envälde är Henrik den åttonde-klausulen.

Tyrannen Henrik den åttonde begränsade parlamentets makt 1539 genom att ge sig själv rätten att i efterhand ändra lagar tagna av parlamentet,
Den klausulen har överlevt i brittisk lag och nu kom den fram.
Regeringen May – som styr med kungligt privilegium – beviljar sig själv den rätten,

Det är ett av många sätt som parlamentet har behandlats styvmoderligt av premiärminister Theresa May under brexitprocessen.
Först kom hennes besked att förhandlingarna med EU om utträdet skulle ske i hemlighet.

Argumentet var att det kunde skada den brittiska förhandlingspositionen om EU kände till britternas argument..
Men det var bara parlamentet och de brittiska medborgarna som nekades insyn.
EU offentliggör allt som handlar om brexitförhandlingen eftersom EU opererar under lagar om insyn och öppenhet.

Och att försöka hålla britternas förhandlingspositioner hemliga för EU var tämligen meningslöst.
EU har tillgång till all statistik och fakta om Storbritannien, eftersom det är ett EU-land och sådana avrapporterar enorma mängder information regelbundet till Bryssel.

Samtidigt nekade regeringen May parlamentet att rösta om beslutet att lämna in en utträdesansökan till EU.
En grupp medborgare klagade till högsta domstol och fick rätt.
Domstolen sa att en skilsmässa från EU vore så omfattande och djupgående att parlamentet – eftersom det är suveränt – måste  uttala sig.

Regeringen May har därefter nekat parlamentet tillgång till utredningar om vilka effekter som brexit kommer att få för det brittiska samhället och näringslivet.

Brexitminister David Davies har skrutit om att han hade 58 studier – extremt detaljrika – och Theresa May sa i parlamentet att hon hade läst dem.

Efter månader av löften om insyn – varvat med nekanden om offentlighet eftersom det kunde finnas ”affärshemligheter” – så släppte Davies dem till slut.
De visade sig innehålla djupsinnigheter som påpekanden att ”efterfrågan på flygresor styr efterfrågan av flygplan”, ”banker återfinns över hela England i olika antal beroende på befolkningsmängd” eller ”industrin består av flera stora bolag och många små företag”.

Nu avslöjar finansminister Phillip Hammond att han också har studier över hur brexit kan slå.
Men dessa vägrar han att offentliggöra.

Svårt att tro men premiärminister Theresa May har sedan hon tillträdde haft en politisk majoritet i parlamentet.
Hon tvingades visserligen av en domstol att låta parlamentet rösta om artikel 50 men ledamöterna röstade därefter som hon begärde.

Förslaget om att parlamentet ska avstå sin lagstiftningsmakt över tiotusentals tidigare EU-lagar lär hon också vinna.
Det har redan godkänts i två läsningar i brittiska parlamentet och väntas få ja även i den tredje i mitten av januari.

Trots detta parlamentariska stöd har dessutom den brittiska regeringen i det längsta motsatt sig att parlamentet ska få rösta om det framtida avtal som Storbritannien ska ha med EU.

Till slut tvingades Theresa May att backa på den punkten.
Parlamentet hotade att annars vägra godkänna att förlora lagstiftningsmakt (enligt ovan).

Men det enda som parlamentet i praktiken kan säga om ett framtida avtalsförslag, blir ja.
Skulle de rösta nej till vad regeringen lägger fram för dem, så försätter de Storbritannien i ett avtalslöst tillstånd.
Det kan skada landets ekonomi oerhört.
Så parlamentet är bakbundet.

Om Storbritannien någon gång i framtiden fick för sig att ansöka på nytt om medlemskap i EU,, lär det leda till en märklig överläggning på andra sidan Engelska Kanalen.
Det låter häpnadsväckande men européerna skulle tvingas ställa sig frågan om Storbritannien är en demokrati.

Kan Storbritannien sägas leva upp till kraven om att vara en demokrati och en rättsstat – vilket EU-fördraget begär – utan en konstitution som garanterar det folkvalda parlamentet dess suveräna rätt att stifta lagar och insyn i landets angelägenheter?

I dessa tider när EU har tagit strid med Polen för att en polsk regering underminerar sitt rättsväsende, kan det visa sig omöjligt att släppa in Storbritannien.

För den idé som vi hittills har levt med, att stolta traditioner räcker lika långt som lagar för att göra ett land demokratiskt och rättssäkert, det har ju den brittiska regeringen visat i praktiken inte stämmer..

About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU

Categories: Övrigt