Bryssel bemöter britternas bluffpoker


Förhandlingar avgörs väl alltid av parternas styrka?
Det känns inte så givet när man ser EU och Boris Johnson mötas vid förhandlingsbordet.


Om man är den svagare parten måste man vara listig. Detta är vad Number 10 vill vara mot EU i de förhandlingar som pågår.

Ta till exempel den hårresande idén att bryta mot internationella avtal.
Det är som bekant vad regeringen Johnson har annonserat.

Fast vänta lite. Vem går, som premiärminister Johnson har gjort, till sitt eget parlament och begär tillstånd att få bryta internationella avtal?
Alltså – inte tillstånd att dra sig ur avtalet, inte tillstånd att omförhandla avtalet.
Nej, tillstånd att få BRYTA mot det.

(Litet inpass: Att överhuset röstat ned förslaget gör inget, säger premiärministenr, han lägger bara fram det i underhuset igen förpackat i ett nytt förslag).

Det gör nog bara en regering som inte tänker sig att faktiskt bryta mot ett nyligen ingånget internationellt avtal (det skulle stå ens globala rykte dyrt) men som gärna vill kunna HOTA att bryta mot ett avtal.
Det kan ju nämligen vara ett så bra förhandlingskort att hålla över EUs huvud i de pågående förhandlingarna om ett framtida handelsavtal.

Fördelen med den konstiga idén att blanda in parlamentet, är att då tar det lite tid att fösa igenom. Regeringen kan dessutom försena processen ytterligare om det behövs. Tills EU ger med sig…
… och så kan man dra tillbaka sitt chockerande hot om avtalsbrott innan det blivit verklighet.

Det var ett riskabelt spel. Att sedan amerikanerna blev förbannade över hotet som riskerar Nordirlands status var en oväntad motgång.
Så valde USA en amerikansk president som räknar sig själv som irländare… jäklar också.
Och Joe Biden har varit glasklar med att Storbritannien ska inte räkna med något handlesavtal med USA om man kastar nordirländarna under bussen.

Tufft.
Men med fräckhet kan man komma långt. Joe Biden blir inte installerad som president förrän under tredje veckan i januari 2021. Det ger No 10 värdefull tid att driva sitt vågspel vidare.
Efteråt kan Johnson alltid skrattande säga till Biden att det där, nejdå, det hade vi förstås aldrig tänkt göra.

Fördelen med den lustiga leken är att den försvagar EUs position.
I grunden borde annars rollerna vara att världens största och rikaste konsumentmarknad kan diktera villkoren för det medelstora grannlandet Storbritannien.
Står man utanför EU så befinner man sig på andra sidan en nationsgräns. EU avgör vem och vad som släpps in över gränsen.

Men några faktorer rycker undan EUs trumfkort.
Ett är förstås att EU förhandlar med en brittisk regering som är villig att offra landets företag och jobb för illusionen att man som ett halvstort land i världen kan ha full kontroll över sitt öde.

Ett annat är att medlemslandet Irlands öde påverkas dramatiskt av utgången av förhandlingarna.
Gränsen måste upp någonstans och EU-sidan föredrar att den inte kommer upp rakt över den irländska ön med de konsekvenser som detta innebär för freden och ekonomin.
Regeringen Johnson har visserligen skrivit under ett avtal som fastslår en sådan lösning men han har ångrat sig och säger alltså sig vilja bryta mot det avtalet.

Nej, Johnson väljer en gräns på Irland… väl vetande att det alternativet kommer både Irland att starkt motsätta sig liksom den brittiska provinsen Nordirland. Men det kan man göra till EUs problem.

I Nordirland vill man absolut INTE ha en gräns på den irländska ön (hela provinsens ekonomi är ihopflätad med den irländska).
Man vill naturligt nog inte heller ha en gräns mellan Nordirland och moderlandet Storbritannien.

Så Nordirlands politiker skriver den 9 november (med 40 dagar kvar till brexit) ett brev som bisarrt nog inte ställs till deras egen regering utan till EU. Där begär man att EU löser detta.
Att förenkla gränskontrollerna är fullt möjligt och EU har redan diskuterat sådana lösningar.
Men det finns ett obligatoriskt inslag vid EUs yttre gränser där annars stora mängder varor annars tillåts passera så länge transportören har rätt dokument och underkastar sig en och annan stickprovskontroll.

Detta obligatoriska inslag är veterinärkontroll av levande djur och animaliska produkter.
Det här är produkter som kan sprida sjukdomar till djur och till människor. Därför är kontrollen ett absolut krav.

Nordirlands politiker skriver till Bryssel för att meddela att veterinärkontrollerna är oacceptabla.
Lika oacceptabelt finner de att de ska behöva “stå i denna situation så sent i processen.”
Så trygga är nordirländarna i sin sak att man lite högdraget avslutar:
“Så vi ser fram emot att lösningar på detta beslutas nästa vecka.”

Så vad gör EU nu?
Å ena sidan kan man strunta i vad nordirländarna vill, de är brittiska undersåtar och de har en regering som ansvarar för deras väl och ve.

Å andra sidan…
EU-sidan tycks uppfattas både av sig själv och av motparten, som att man har moraliskt ansvar för att brexitprocessen blir värdig och tolerabel för alla inblandade.

Kan detta vara nog för att EU ska backa från sin position som den dominanta parten i denna förhandling?, hitta på en smetig kompromiss som täcker över EU-fördragets krav på kontroll över vad som släpps in i EU?
Vi lär snart få svaret på den frågan.