Cameron och gåtan om EUs eftergifter inför Storbritannien

David Camerons bok om sitt politiska liv visar hur lite han förstod av EU.
Men också hur han ändå fick som han ville. Vilket ju är den stora gåtan.


Vad förmådde egentligen Storbritannien att få för sig lämna EU? Det finns en vetenskaplig rapport som försöker räkna på det och som listar vilka EU-länder som lutar mest åt att lämna EU. Sverige hamnar högst på listan, efter Storbritannien.
Men av alla teorier som testas (”Ju mer inflytande, ju mindre önskan att lämna,” ”ju mindre handel, ju större önskan att lämna…”) så ger ingen ett begripligt svar.
Storbritannien skiljer sig helt enkelt så mycket från andra EU-länder att jämförelser fallerar.

Något slags förklaring till brexit kan man istället hitta i självbiografin som just släppts av mannen som drog igång alltihop, premiärminister David Cameron. Ni vet, han som 2013 bestämde sig för att gå till val på att ”Med mig vid makten får ni en folkomröstning om att lämna EU.”

Varför gjorde han det?
Tja, i sina memoarer vill han inte alls hålla med om att det var för att lösa en intern tvist om EU i sitt eget parti, tories (fast det var det nog).
Eller att han skulle ha varit rädd för konkurrens från EU-skeptiska Farage och hans Ukip (fast det var han).

Nej, han gjorde det (säger han själv) för om inte han, så hade en kommande EU-skeptisk toryregering helt säkert gjort det – bara en tidsfråga – och då hade det kunnat sluta illa för Storbritannien.

Nå, det får väl räknas som en av många felbedömningar han gjorde under sin tid som premiärminister. Han berättar i boken flera exempel på hur hans risktagningar kraschar – men han ångrar sig aldrig eftersom hans avsikter alltid varit goda.

Ändå är jag villig att ge Cameron rätt i att en brittisk uppgörelse med EU hade blivit nödvändig vid någon tidpunkt.
Camerons bok avslöjar nämligen två grundläggande drag i hans inställning till EU som vi senare har sett delas av rader av brittiska toppolitiker, inte minst hans efterträdare Theresa May och Boris Johnson.

Det första draget är inställningen att Storbritannien står över andra länder, för att man är… liksom bättre. Viktigare.
Det andra draget är att Cameron och andra brittiska politiker, tycks helt blinda för sin omgivning. Bara den brittiska verkligheten (nåja, deras egen lilla skärva av den) räknas.

EU-samarbetets överlevnad vilar på att reglerna gäller lika för alla. Det där med att alla följer reglerna har blivit viktigare ju större och mer omfattande som EU-samarbetet har blivit.
Men Cameron berättar stolt i sin bok att att hans mål som premiärminister var raka motsatsen, att ”karva ut en specialnisch” till Storbritannien inom EU-samarbetet.

Han säger belåtet – och helt riktigt – att tidigare brittiska premiärministrar lyckats med det (Thatcher åstadkom 66 procents rabatt på EU-avgiften och John Major undantag för euron, arbetsmarknadsvillkor, gränskontroll och polis- och justitiesamarbete.)

Paradoxalt nog har just undantag varit EUs sätt att klara sammanhållningen. När ett land inte kan ingå i en del av samarbetet som de övriga anser viktigt, har man försökt lösa det genom tillfälliga eller delvisa undantag.
Men begränsade undantag. Tillfälliga. Inskrivna i regelboken.

Storbritannien har särskilt många och stora undantag men Cameron ville ha fler. Och när han faktiskt får fler undantag (2016), så utropar han nöjt att det här var bara början, för nu har han bänt upp porten för att utverka ännu fler brittiska undantag framöver.

Om detta är en brittisk inställning till EU så ger jag David Cameron rätt, förr eller senare måste en uppgörelse till.
EU kan inte hålla i längden med ett medlemsland som ser så på samarbetet.

Camerons berättelse avslöjar indirekt att han personligen dras med en hel del mindre trevliga egenskaper (okunnighet, arrogans, brist på empati) men vilka framgångsrika politiker gör inte det?
Frågan är om brittiska premiärministrar kanske ändå är exceptionella.
Ett exempel:
Mitt under brinnande eurokris, efter månader av kaos och katastrof som snart kommer välta totalt elva regeringar och göra mängder med européer arbetslösa eller fattigare än någonsin, drar Cameron i bromsen när euroländerna till slut hittat en väg ut ur de mest akuta problemen.

I december 2011 har nämligen övriga EU efter mycken vånda enats om nya ekonomisk/finansiella uppföranderegler i utbyte mot nödlån. Detta ser
Cameron som ett perfekt tillfälle att karva på sin nisch. Han hotar därför använda sitt veto för att stoppa euro-uppgörelsen (som inte berör Storbritannien) om han inte beviljas undantag från EU-reglerna på något av två sätt;
Han vill att Storbritannien antingen slipper EUs regler om lika arbetsmarknadsvillkor eller så får EU införa regler som skyddar den brittiska finansmarknaden.

David Cameron missade då, eller brydde sig inte om, att bägge kraven skulle underminera EUs grundläggande princip om lika villkor för alla på den inre marknaden.
Fingertoppskänsla är inte en av hans mer framstående egenskaper. Han tänkte inte på att det kunde vara en öm tå att be européerna positivt särbehandla de brittiska finansaktörerna mitt under brinnande finanskris.
I boken förklarar han tvärtom hur han än idag anser sig ha varit genuint resonabel och anständig den där gången. Han förstår fortfarande inte hur det kunde gå så fel (EU-länderna struntade i hans veto, gick runt det genom att sluta ett internationellt avtal).

David Camerons kvarvarande upplevelse blir istället att han har blivit överkörd av de andra.
Denna stund blir, enligt honom själv, ett ögonblick där han inser att EUs ”oflexibilitet” inte längre går att leva med. En uppgörelse måste förr eller senare äga rum och den tar David Cameron på sig att genomföra.

Här kunde man tro att Cameron låter utreda frågan, t ex konsekvenser av att lämna EU, bästa tidpunkt eller vilka alternativen till medlemskap är.
Inget sådant.
Han söker inspiration i sitt eget politiska landskap – det ska bli val snart – och kommer upp med några idéer som han tror väljarna kommer gilla.

2015 inleder han så den stora uppgörelse som han redan har hotat de andra EU-ledarna med sedan januari 2013 – antingen får hans land fler undantag eller så ser han till att Storbritannien lämnar EU.

Camerons krav blir bl a ett brittiskt veto över euro-beslut – trots att Storbritannien inte är med i euron – samt rätten att få diskriminera östeuropéer eftersom hans väljare tröttnat på polacker i sjukhusens väntrum.

Med tanke på att fri rörlighet och icke-diskrimination är ledande principer för EU-samarbetet skulle kanske andra EU-ledare känna detta som något av en uppförsbacke. Inte David Cameron eller hans omgivning. Här är övertygelsen stark att Storbritannien är så unikt och speciellt att andra hänsyn aldrig ens kommer på tal.

När han blir ombedd att förklara sina krav för de andra EU-ledarna vid ett toppmöte gör Cameron det glasklart att brittisk överlägsenhet förtjänar särskilda privilegier. Han svarar EUs rådsordförande Donald Tusk:
”Du får förstå att idén att vi måste komma med mössan i hand för att få en mekanism godkänd är skrattretande.”

En av de saker som Cameron inte lyckas greppa, är att hans kolleger på EU-toppmötet skulle kunna ha något att säga till om. Han lever i tron att det här borde han, en så viktig person, kunna ordna privat med ”chefen” för EU, Angela Merkel.
Henne besöker Cameron därför ständigt för att utverka löften om att få som han vill. I efterhand är han bitter över att de löften han tycker sig höra henne ge (låter olikt Merkel) aldrig uppfylls.

Just detta misstag, att det stora landet Tyskland bestämmer över alla andra européer, ska upprepas senare av May-regeringen och Johnson-regeringen när de försöker förhandla brexit. Bägge regeringar försöker gång på gång få ta det privat med Angela Merkel bara för att skickas tillbaka till Michel Barnier, EUs officielle chefsförhandlare.
”Make me an offer,” säger May pillemariskt till Merkel vilket får tyskan att gapa av förvåning.

Idén med brittiskt veto över euro-beslut har Cameron hämtat från hans tory-kollegers yrkeserfarenheter från finansmarknaden. De fruktade att euroländerna annars kunde fatta beslut som påverkade finansmarknaderna i London City. En stor inkomstkälla är att handla med europapper.
Vad kan då vara naturligare än att britterna ges veto över vad övriga Europa gör?

Vad gäller idén att diskriminera östeuropéer så är det inte bara principen om likabehandling som Cameron har svårt att få syn på. Han är lika blind för att andra EU-länder har egna intressen, nationella intressen.
Cameron blir bitter när t ex Ungern och Polen tvärvägrar fast de säger sig vara Storbritanniens vänner.

De flesta kan nog förstå att ingen polsk politiker vill gå till sina väljare och meddela att i fortsättningen kommer ni att behandlas sämre än andra européer i Storbritannien för att ni är… från Polen.
Det vore politiskt självmord.
Men inte ens idag, efter tre års besvärliga brexitförhandlingar med EU-länderna, har förre premiärminister Cameron fått upp ögonen för andra EU-länders intressen eller upplevelser.
Cameron tycker än idag att Ungerns och Polens ledare var hycklare.

Under hela 2015 och vintern 2016 pågår förhandlingen med EU-kollegerna om hans krav. Detta är samtidigt som det kriströtta EU tacklar den stora flyktingvågen och EU-samarbetet slits hårt av påfrestningarna.
Cameron lyckönskar sig själv till att inte ingå i EUs gränsfrihet och flyktingpolitik. Vad det innebär för de andra att göra det under vintern 2015-2016 är inte något som får ett omnämnande i hans memoarer.

”Några säger att jag var oresonlig i mina krav,” skriver Cameron. ”Men jag hade droppat det sociala kapitlet (arbetsmarknadsvillkor). Och William Hague (utrikesminister) ansåg att jag var modig som begärde så lite.”

Här någonstans börjar man ana hur extraordinärt britterna anser Storbritannien att vara i världen. Hur unikt och berättigat till en alldeles speciell och unik behandling av sina grannar.
Undra på att brexitförhandlingarna bara pågår och pågår.

Det märkligaste av allt i denna märkliga historia är ändå att Cameron faktiskt gjorde en korrekt bedömning.
Han kände sig segerviss eftersom tidigare brittiska ledare hade kunnat få specialbehandling när de ville det.
Helt rätt.
Övriga EU-ledare har gång på gång gett efter för brittiska krav även om de saknat rim och reson (66 procents rabatt på EU-avgiften?)

Cameron hade förstås ett extra trumfkort. Just vid denna tidpunkt sköljde en populistisk och EU-skeptisk våg över Europa som hotade fälla de flesta sittande politiska ledare vilket skulle göra det till ett särskilt hårt slag att Storbritannien lämnade EU.

Vilka skälen än var (föll alla andra också för myten om Storbritannien som något unikt, bättre, viktigare?) så fick Cameron som han ville.

EU-ledarna gick i februari 2016 med på hans utmanande krav.
Inte helt och hållet för det går inte, det vore mot EUs fördrag. Kraven måste skrivas om för att juridiskt inte öppet bryta mot EUs regler.

(Britterna fick långtgående inflytande över eurobesluten men inte veto. De fick rätt att diskriminera östeuropéer om statistik bekräftade att dessa utgjorde en finansiell kostnad för värdlandet. Vilket de inte gjorde i februari 2016. Men Juncker deklarerade på egen hand att han ansåg att de gjorde det.
Personligen tror jag att denna överenskommelse gick för långt och hade underkänts i EU-domstolen. Men det får vi aldrig veta för den skrotades så snart folkomröstningen skett.)


David Cameron liknar de torypolitiker som efterträdde honom i det att de alla visar en total likgiltighet för hur EU fungerar.
Det finns ingen förståelse för att de andra EU-ledarna har nationella hänsyn att ta eller att de försöker få ett brokigt samarbete att fungera.
Det finns ingen insikt om att utan EU-samarbetet, skulle den inre marknaden som brittiska politiker faktiskt hyllar och vill vara kvar i, inte finnas.

På den punkten skiljer sig detta nya tory-Storbritannien från sina föregångare för britterna har alltid varit extremt skickliga förhandlare i EU.
De har varit fantastiska på att få igenom sin vilja.
Skicklighet i förhandlingar bygger på att man tar reda på vad motparten behöver, eller absolut inte kan överge, och så formulerar man sina önskemål inom ramen för det.
Kompromissande, alltså. Det möjligas konst.
Brittiska diplomater har excellerat i detta så länge att de i Bryssel har betraktats som snudd på övermänniskor.

Inre marknaden är i stora delar en brittisk succé, EUs alla avregleringar av telekom, järnväg, energi, el, osv är brittiska framgångar, fri rörlighet för arbetare var en brittisk hjärtefråga (tyskarna och fransmännen avskydde det), de många handelsavtalen och utvidgningen till 12, 15, och sedan 28 medlemmar är alla brittiska projekt.
Och så har britterna alltså för egen del vunnit mer än något annat land kunnat få.

Övriga EU bär därför en del av ansvaret för de tre senaste årens plågsamma brexitröra.
Inte konstigt att David Cameron, Theresa May eller Boris Johnson kommer till Bryssel lastade med önskemål som passar deras inrikespolitik och förväntar sig att deras grannar ordnar saken.
”Make me an offer…”

Eftersom Storbritannien aldrig behövt konfrontera den obehagliga sanning som andra EU-länder fått lära sig, att reglerna gäller dem också, så har nog David Cameron rätt i att en uppgörelse mellan EU och Storbritannien förr eller senare hade blivit oundviklig.
Hur länge som helst kan inte EU ge efter utan att spricka. Det har blivit mycket svårare att ge britterna särskilda undantag eftersom ledare som ungerske Victor Orban och polske Jaroslaw Kaczynski direkt hugger varje öppning för att skaffa sig egna fördelar.

Men EU-sidan har backat förr.
Storbritannien är ju så speciellt.
I slutänden handlar det om en kalkyl – är Storbritannien så viktigt för EU kommersiellt och säkerhetspolitiskt att man kan ta den uppenbara risk som det utgör för det europeiska samarbetet att skriva om reglerna för deras skull?

Den brittiska regeringen är övertygad om det.
De har fått rätt förut.
Vilket väl är något av en gåta?

(David Cameron: For The Record, William Collins förlag, 2019)
































About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU

Categories: Brexit, EU-grannar Etiketter:,