David Cameron ser än en gång ut att misslyckas som EU-förhandlare. Han tvingas nu backa från sina krav på att Storbritannien ska få diskriminera arbetare från andra EU-länder. Men hans misslyckade taktik är inte bara en nesa för Cameron utan kan slå mot hela EU om det leder till Brexit.
Den brittiske premiärministern har enligt flera medier gett upp sitt viktigaste krav efter ett möte i Warszawa där hans samarbetsparti i EU-parlamentet, Lag och Ordning, tagit över regeringsmakten. Cameron har steg för steg trappat upp sina krav mot övriga EU-regeringar på undantag från EU:s regelverk hetsad av EU-motståndarna i sitt Toryparti och av ökande EU-motstånd i opinionsmätningarna.
Premiärminister Beata Szydlo sade öppet efter mötet att hon var oense med Cameron och budskapet från britterna var att Cameron nu är beredd att kompromissa.
Enligt Financial Times gjorde Cameron bara ”halvhjärtade försök” att sälja sitt krav på fyra års restriktioner för fulla sociala rättigheter för arbetare från Polen och andra EU-länder som får jobb i Storbritannien. Under rubriken: ”David Cameron’s hopes of curbing migrant benefits dashed in Poland” skriver FT:
Polish officials say a “deeply worried” Mr Cameron made only a weak effort to sell his idea to restrict in-work benefits for migrants for four years to Ms Szydlo. “He made a halfhearted attempt,” said one official briefed on the talks. “But he knew [that the four-year curb] was off the table”.
I Storbritannien finns i dag drygt 850 000 polska medborgare och den högernationalistiska regeringen vet att den skulle förlora all sin trovärdighet om den gick med på att dessa får diskrimineras.
Problemet är att det här kravet var det mest konkreta köttbenet till den EU-skeptiska och invandringskritiska brittiska opinionen och brittiska medier som drivit kampanjer om ”välfärdsturism”. Cameron har lovat dem att begränsa invandringen och för att visa det ställde han upp kravet på diskriminering, som skulle göra att en polsk lågavlönad arbetare som gör samma jobb en som brittisk lågavlönad inte skulle få de skattelättnader och övriga sociala rättigheter som den brittiske får. Dessutom skulle en polsk arbetare inte få ut några barnbidrag om barnen bor kvar i Polen.
De övriga tre kraven som David Cameron tagit upp är mest symboliska:
1. Övriga EU ska lova arbeta för att förbättra inre marknaden. Ett krav som alla helhjärtat skriver under på.
2. Övriga EU ska lova att medlemsländerna kan välja om de vill delta i ett fördjupat samarbete. Det står redan i EU-fördraget och stärktes ytterligare av ett uttalande på ett EU-toppmöte redan i fjol.
3. De nationella parlamenten ska få mer inflytande och kunna stoppa nya EU-lagar. I dag har de möjlighet att protestera – sätta upp ”gult kort” – och kräva en omprövning av EU-kommissionen. Ingen tror att det blir svårt att nå en uppgörelse.
Redan innan Cameron backat inför det hårda motståndet från Polen och de flesta övriga EU-regeringar på kravet om att begränsa EU:s grundläggande rättighet om fri rörlighet och icke-diskriminering såg opinionssiffrorna dåliga ut. Flyktingkrisen och terrorattentaten har ökat motståndet mot EU och enligt flera mätningar skulle en majoritet rösta för att Storbritannien ska lämna EU om det vore folkomröstning i dag.
David Camerons taktik har därför de senaste veckorna varit att trappa upp kraven i EU-förhandlingarna. Han har pekat på opinionssiffrorna och krävt en snabb uppgörelse där hans krav också skrivs in i ett nytt fördrag som snabbt ska godkännas i samtliga EU-länder. Cameron krävde att toppmötet 17-18 december skulle ge honom dessa löften.
Men han gick än en gång på pumpen. Cameron fick ett klart nej av Tysklands Angela Merkel i ett telefonsamtal den 2 december och tvingades snabbt gå ut och förklara att det nog inte skulle någon uppgörelse på toppmötet. David Camerons överklassuppfostran från bl a Bullingdon Club i Oxford har uppenbarligen inte gett honom någon förmåga att förstå sig på den forna DDR-studenten Angela Merkel.
Det är tredje gången som Cameron totalt felbedömt förhandlingsläget och öppet blivit överkörd av Merkel:
I december 2011 körde Merkel över Cameron och drev igenom ”stabilitetsfördraget”.
I juni 2014 körde Merkel över Cameron när Jean-Claude Juncker tillsattes som ordförande för EU-kommissionen.
Enligt Financial Times diskuteras nu ett kompromissförslag från EU-kommissionen som skulle innebära att Storbritannien tillåts införa en ”nödbroms” om den offentliga servicen inte klarar av arbetskraftsinvandringen. Men först efter klartecken från EU-kommissionen.