Anna Maria Corazza Bildt var Moderaternas stora röstmagnet i EU-valen 2009 och 2014. När hon nu byter parti efter att ha blivit petad i förra valet står Ulf Kristersson inför en svår balansgång – komma ut som EU-kramare för att inte förlora väljare till Liberalerna, eller EU-nejsägare för att inte tappa till Sverigedemokraterna.
I EU-parlamentsvalet 2009 fick Corazza Bildt drygt 85 000 personkryss och klättrade från åttonde plats på valsedeln och tog ett av Moderaternas fyra mandat. I EU-valet 2014 fick hon drygt 83 000 personkryss, flest av alla M-kandidater.
Därför kom det som en fullständig överraskning när M-ledningen rensade ut alla sina erfarna parlamentsledamöter inför valet 2019 av oro för att förlora väljare till SD om partiet framstod som alltför EU-positivt. Corazza Bildt protesterade men tilläts inte ens att stå på valsedeln.
De nya kandidaterna lanserade sig alla som ”nej-sägare”.
”Back to basic!” är mitt motto, deklarerade toppnamnet Tomas Tobé och förtydligade det med tre löften om att säga Nej till… EU i olika hastigheter, Sociala pelaren och Swexit.
Fjärdenamnet Arba Kokalari lovade bli en parlamentariker som ”Står upp mot byråkraterna i Bryssel och försvarar Sveriges intressen”.
Det största problemet med partiets EU-valrörelser tidigare var snarare att partiledaren Fredrik Reinfeldt inte var intresserad av valen, och inte ville ställa upp på scen tillsammans med sin gamla antagonist, toppkandidaten Gunnar Hökmark.
”När Moderatledaren inte vill tala om vilken kandidat han personvalskryssar så tolkas det självfallet som att det inte är på förstanamnet.”
I valrörelsen 2019 var partiledaren Ulf Kristersson mycket aktiv tillsammans med valkandidaterna och kunde som oppositionsledare glädja sig åt att M gick framåt, och ökade från tre till fyra mandat.
Men nu är Kristersson statsminister för en regering med mycket låga förtroendesiffror. Risken är att även missnöjda M-väljare passar på att demonstrera genom att rösta på något annat parti i EU-valet.
Tidigare EU-val har visat att väljarna ofta är ”otrogna” mot sina partier när det inte handlar om riksdagsval. Nybildade partier har lyckats ta sig in i parlamentet med hjälp av missnöjesröster. Som Junilistan 2004 och Piratpartiet 2009.
Små riksdagspartier har i vissa fall fått mer än fördubblat väljarstöd i EU-val med hjälp av kandidater som framstått som de har något viktigt att göra i EU-parlamentet. Som Marit Paulsen för Folkpartiet och Isabella Lövin för Miljöpartiet.
Anna Maria Corazza Bildt har ett tioårigt ”track record” från EU-parlamentet att visa upp i valrörelsen nästa år på Liberalernas valsedel. Hennes kamp för surströmming, livsmedel och barns rättigheter är konkreta frågor som kan locka väljare, även om hon inte varit ansvarig för några tunga lagstiftningsfrågor.
Men framför allt är det M-väljare som är missnöjda med partiets samarbete med Sverigedemokraterna som får en kandidat med ett M-klingande efternamn, som säger att hon inte bytt åsikt för att hon bytt parti. Och som lovar stå upp mot högerextrema, även om hon inte nämner Sverigedemokraterna vid namn:
”Jag kommer att fortsätta stå upp mot högerpopulisterna som vill splittra och isolera oss. Marine Le Pen, Matteo Salvini och Viktor Orbán behöver ställas till svars.”
– Jag är liberal i ideologisk bemärkelse och har alltid varit liberal, en sann europé. Så jag har inte alls ändrat mina åsikter eller min politik, säger hon på pressträffen.
Moderaterna har tappat i flera val till Socialdemokraterna i sina klassiska fästen som på Östermalm. Borgerliga storstadsväljare kan nu få ytterligare ett sätt att visa sitt missnöje med Moderaternas uppknytning till SD.
För Ulf Kristersson innebär avhoppet att Moderaternas EU-linje kommer att granskas hårdare. Vem står M-kandidaterna närmast – Liberalernas Corazza Bildt eller SD:s Charlie Weimers?
Kristersson har efter Sveriges halvår som EU-ordförande framstått närmast som en EU-entusiast i partiledardebatter och i regeringsförklaringen förra veckan:
”EU har avgörande betydelse för vår ekonomi och vår konkurrenskraft, för klimatarbetet och för vår förmåga att på ett globalt plan värna Sveriges nationella intressen.”
Men samtidigt kräver Sverigedemokraterna att regeringen nu ska föra en betydligt hårdare nej-linje i EU:s förhandlingar:
+ SD kräver att regeringen ska lägga in veto mot EU-kommissionens förslag på höjd budget. Enligt Tidöavtalet måste de fyra partierna vara överens om EU-budgeten.
+ SD kräver också att när Tidöavtalet omförhandlas i höst ska det ingå en ”utvärdering” av det svenska EU-medlemskapet.
+ SD kräver att det införs ett ”folkomröstningslås”, där varje förslag om ökad maktöverföring till EU eller förslag om ökade inbetalningar måste avgöras i bindande folkomröstningar.
+ SD:s Jimmie Åkesson Åkesson har också lanserat förslaget att Sverige ska ”ta mått och steg för att vårt land ska ha beredskap att lämna EU”. Sverige ska upprätta ett träningsläger där man ska ”träna en kader av tjänstemän med expertis att förhandla handelsavtal och annat som vi delegerat till EU och studera hur brexit kunde ha genomförts bättre”.
Sverigedemokraterna hoppas kunna vinna EU-kritiska M-väljare som tycker att partiet gått för långt i anpassning till EU.
Ulf Kristerssons regering har snarare ansträngt sig för att anpassa sin EU-linje till SD:s krav. Framför allt i migrationspolitiken där migrationsminister Maria Malmer Stenergard har sett till att få klartecken av SD för sina åtgärder, gärna på pressträffar tillsamans med Jimmie Åkesson och andra SD-företrädare.
När SD under höstens omförhandling om Tidöavtalet några månader före EU-valet pressar Ulf Kristersson för nya eftergifter som ifrågasätter medlemskapet kan avståndet mellan M och SD i EU-politiken te sig alltför litet för en del M-väljare.
Då kan ett kryss på Corazza Bildt framstå som ett alternativ, även om det står Liberalerna på valsedeln.