Danmark öppnar för mer EU i handel och mer EU i försvarspolitiken. Inte för att man vill utan för att man måste.
Jo, det där med ökad strategisk autonomi för Europa?
Den danska regeringen gör nu som svenska riksdagen i förra veckan – medger att det förändrade världsläget kanske gör att man inte kan vifta bort det som trams längre.
Efter mer än 2,5 år vid makten bjuder statsminister Mette Frederiksen (s) in övriga folketingspartier att uppdatera den gemensamma synen på dansk EU-politik.
Och i Danmarks nya utrikespolitik som hon presenterade på måndagen, får man syn på hur mycket hon kan tänka sig att ändra i EU-politiken.
Strategin går nämligen långt utöver vad som bara nyss ansågs vara utrikespolitik. EU ges en bärande roll och danskarna ansluter sig till den franskinspirerade syn på säkerhet som gäller i Bryssel numera.
Varuhandeln är t ex i fara och därför ska Danmark…:
”…ska vi anlägga en säkerhetspolitisk syn på vår försörjningstrygghet. Vi upplever en stigande geostrategisk konkurrens och en markant press på
internationella försörjningskedjor….”
EU arbetar som bekant med den saken sedan ett par år tillbaka.
Möjligheten att besluta om standards för produkter är likaså ett maktbärande element som måste försvaras mot utomstående:
”...vi ska använda hela EUs verktygslåda så att det fortsätter att vara vi som sätter globale standarder som tryggar efterlevnad av våra värderingar i Europa och globalt.”
Att EU satsar på spetsteknologi var helt nyss kontroversiellt eftersom ”politiker ska inte välja vinnare.” Men jo, numera ska de det.
”Vi vill arbeta för att minska EUs beroende av utomstående länder inom samhällskritiska sektorer och teknologier…”
Och hur ska Danmark klara detta? Jo, genom EU.
”…vi ska pressa EU upp i global viktklass så vi i Europa bättre kan främja våra egna värderingar och intressen i en ständigt mer cynisk och osäker värld.”
Detta är stora kliv för en statsminister som egentligen är djupt EU-skeptisk. Men, nu är ju världen lite mer hotfull än den var igår och då ligger EU närmare än USA.
Frederiksens regering svävar ändå inte det minsta på målet om vem som är viktigast i världen – det är verkligen inte EU.
Det är USA:
”…en enastående och avgörande partner för Danmark.”
Kina och Ryssland provocerar. Då vänder Danmark blicken mot USA:
”…Här har vi behov av ett starkt transatlantiskt svar. Därför ska
vi stödja om ett amerikanskt ledarskap.”
Natolandet Danmark, ständigt lojal följeslagare i amerikanska krig om det är i Mellanöstern eller Afghanistan, har inga som helst planer på att minska sitt engagemang i Nato eller med USA.
Tvärtom.
När nu USA utsett Kina till rival och fiende, är Danmark på. De vill bygga strategiska partnerskap i Indo Pacific (sydöstra Stilla havet) med de länder som är USAs partners där, alltså Japan, Indien, Sydkorea och Indonesien.
Dessutom har man precis gjort ett hängavtal med organisationen Asean.
Ändå tvingas regeringen Frederiksen alltså inse att EU inte går att förbigås längre i försvarsfrågor. Någonstans skymtar insikten att USA inte bryr sig lika mycket om Europas väl och ve som man gjorde en gång.
”…För Europa ska ta en större del av sitt säkerhetspolitiska ansvar och här tar Danmark sin del…. Europa ska ta ett större ansvar för vår egen skull. Men också för att fasthålla det amerikanska engagemanget i europeisk säkerhet.”
Då ställer sig genast alla danskar frågan:
Hva´ med det danske forbehold?
För Danmark har sedan 1992 ett undantag – et forbehold – från allt av EUs försvars- och säkerhetspolitiska samarbete.
Detta har i praktiken lett till allehanda fåniga krumelurer när danska soldater funnits sida vid sida om europeiska i fredsbevarande uppdrag men principen har setts som viktigare än praktiken.
Men om nu dansk utrikespolitik idag tydligt pekar ut EU som en viktig försvars- och säkerhetspolitisk aktör – är det då inte dags för Danmark avskaffa sitt undantag?
I så fall är Frederiksens inbjudan till folketinget att uppdatera dansk EU-politik ett gyllene tillfälle att göra detta.
Vill Mette Frederiksen det?
Knappast av personliga skäl, hon är djupt EU-skeptisk.
Hon verkar övertygad om att offensiv EU-politik inte ger henne några poäng i den danska väljarkåren så troligen inte heller av inrikespolitiska skäl.
Men om hon skulle se att Rysslands aggression har förflyttat danskarnas och danska partiers positioner i frågan om EU så kan det nog ske, av praktiskt realistiska skäl.