Protesterna i Paris? Nej, det är inte ostarna eller det franska kynnet. Det är ett demokratiskt upplägg som fungerar illa.
Det har erbjudits många förklaringar till varför fransmännen går amok över en pensionsreform.
Landet med de 246 ostarna har förstås nämnts (en klassisk suck från general de Gaulle) men också idén att fransmän mer än alla andra folk vill Leva Livet. Franska revolutionen har kommit upp.
Eller så är det inte alls särskilt exotiskt utan vad vi ser är en konfrontation över en illa fungerande demokrati.
Båda sidor om pensionsreformen känner att de, för sin del, har levt upp till demokratins alla krav.
President Emmanuel Macron gick faktiskt till val på reformen redan 2017 och valdes om 2022 trots att han är känd för att han genomför vad han har lovat, kosta vad det kosta vill.
Pensionsförslaget har debatterats i parlamentet och ändrats på många punkter för att tillmötesgå kritiker. Senaten har godkänt det. Men inte nationalförsamlingen. Regeringen Borne såg att antalet jaröster inte skulle räcka och tog till sitt yttersta vapen, artikel 49.3 – en slags exekutiv order som kör igenom lagen utan omröstning.
Nationalförsamlingen har en motmedicin mot detta. De kan utlysa misstroendeomröstning mot regeringen om artikel 49.3 används.
Det gjorde de. Regeringen överlevde.
Så långt kan man väl inte egentligen hävda att president Macron eller regeringen Borne har uppträtt odemokratiskt.
(Och för övrigt kommer just denna fråga att besvaras av den franska författningsdomstolen eftersom hela processen har anmälts dit för att ha skett på ett ohederligt sätt.)
Parallellt har gatans parlament gjort sig hört. Redan i januari utlyste fackförbunden demonstrationer för att protestera mot pensionsreformen.
Demonstrationerna har sedan infallit tätare och tätare, blivit större och större, argare och argare. Till slut har alla större franska städer haft massuppslutning, i Paris har icke-organiserade demonstrationer fyllt ut luckor mellan de organiserade. Strejker har följt upp protesterna.
Polisen har gripit in med allt våldsammare metoder, har sprutat tårgas och slagit blint och hårt mot alla som kommit i vägen. Demonstranterna har ilsket eldat upp soptunnor och slagit sönder skyltfönster.
Är det demokratiskt?
Ja, det får man nog säga.
Det franska demokratiska systemet ger inte mycket spelrum för medborgare utanför valen och knappt ens inom ramen för valen. Emmanuel Macron har visserligen blivit vald till president två gånger men det enda alternativ som erbjöds väljarna var en främlingsfientlig populist (Marine Le Pen) med mycket smutsig byk.
Hur demokratiskt känns det, när man står där i valbåset?
Motkraften i fransk politik har länge varit fackförbunden. När de kallar till samling fylls gatorna och tågen stannar. De är själva inte många nog för att utgöra heeela gatans parlament men folk hörsammar oftast deras appeller.
Många franska presidenter har fått stänga in sig när fackförbunden har fått ut folket.
President Macron vet det och har försökt att samsas med facken. Redan 2017, under sin första månad vid makten, kallade han och hans regering (Philippe) upp fackförbunden för att diskutera en arbetsmarknadsreform innan den gick till parlamentet.
Det gick snett direkt. Fackförbunden tågade ut och hotade återkomma med en ”het höst.” Macron struntade i dem och körde igenom sin reform.
Intressant i sammanhanget är att det råder mycket låg facklig anslutning i Frankrike. Bara runt 11 procent av arbetsstyrkan är fackligt anslutna (mot runt 70-80 procent i Sverige).
Problemet är att i Frankrike som överallt annars så blir fackmedlemmarna färre och färre. För förbunden CGT, CFDT och FO gäller det att få medialt genomslag om man ska överleva som förbund och som samtalspartner med politiker och arbetsgivare.
I denna tävling om medlemmar har de inte råd att visa sig medgörliga och kompromissvänliga. Tuffa gester, hårdhänta citat kryddade med hot (gärna mot presidenten) är metoden att knuffa sig fram till TV-kamerorna framför de andra fackförbunden.
Att fackförbunden ändå lyckas få ut så många människor i protester måste ses som ett tecken på att de representerar en hållning som inte ges utrymme någon annanstans i det franska demokratiska systemet.
Det kan förklara varför så många fransmän ändå stöder de senaste veckornas vilda protester – trots allt. Ingen gillar våld, många är rädda för det men här finns en viktig röst som inte släpps fram och det är inte rätt.
Gatuprotester har länge i Frankrike varit det mest framgångsrika sättet att skydda sociala reformer.
Det egentliga problemet med fransk demokrati är förstås hur enormt stor makt som samlas i en enda person händer, presidentens.
Han väljer regering, han bestämmer vilka reformer som ska drivas igenom, han avsätter den regering som inte lyckas.
Effekten blir ett totalt politiskt fokus på en enda person som före presidentvalet ska förklara hur guld och gröna skogar kan bli folkets, och efter presidentvalet kommer att avskys för att han inte levt upp till förhoppningarna.
Jag kan inte minnas en president som inte har avskytts av de franska väljarna. Det följer automatiskt med utnämningen, plus minus 100 dagar till att misslyckas leva upp till orimliga förväntningar.
Frankrikes politiska partier lägger inga resurser på att avskaffa det presidentiella systemet. De räknar med att det blir deras tur att vara president nästa gång, och därför vill de behålla systemet ett tag till.
Just nu lurar t ex den främlingsfientliga populisten Marine Le Pen i vassen. Hon har inte försökt att ta täten för de folkliga protesterna över pensionsreformen (klokt, det hade slagit tillbaka) men uttrycker förståelse och stöd för protester mot det politiska styre som hon vill ha bort.
Le Pen håller sig till sitt mer långsiktiga arbete att tvätta bort folks uppfattning om henne som extrem för att istället framstå som en eftertänksam politiker, värd att väljas till president 2027.
Hon kommer inte vilja avskaffa det presidentiella systemet.
En annan populist har slagit sig fram till fronten, vänstermannen Jean-Luc Mélenchon, som eldar på gatans ilska via intervjuer och på twitter, efter att ha förmått sina partivänner att göra vad de kan för att försvåra pensionsdebatten i parlamentet.
Inget kan förlåtas, att kompromissa finns inte.
Han vill bara synas, inte faktiskt ändra något.
Mittenpolitikerna har det svårt i ett sådant politiskt klimat. Socialister och republikaner kläms hårt, många övertygade om att en pensionsreform nog är nödvändig i ett Frankrike med stora budgetunderskott och snabbt åldrande befolkning.
Å andra sidan, att synas på Macrons sida just nu liknar politiskt självmord.
President Macrons egen partigrupp kommer sannolikt att falla sönder när hans mandatperiod tar slut och hans partivänner lär få svårt att bli omvalda eftersom avskyn och ilskan riktar sig så fokuserat mot just presidenten.
Fransk demokrati befinner sig i samma beråd som de flesta europeiska länder. De gamla, etablerade partierna har bara egenintresset kvar att försvara, uppstickarna är för det mesta ansvarslösa populister.
Väljarna har inte mycket val.
Men just i Frankrike står konfrontationen ännu en gång mellan gatan och presidenten, därför att systemet är riggat på det viset.
Hur kul det än är att lufta sina idéer om fransmän, baserat på 246 ostar eller franskt kynne, så är fransmännen nog inte tokigare eller mindre rationella än andra nationaliteter.