Decennier av fransk partipolitik sopas bort

Vårens franska val riskerar att inte bara att förgöra socialisterna som parti men även att knocka de borgerliga för lång tid framåt.

Présidentielle en France: c'est parti pour la campagne officielle!
Slutet för traditionell politik i Frankrike?


Den partilöse Emmanuel Macron svepte våren 2017 som en stormvind genom det franska partilandskapet. Mot alla odds och med ett stort inslag av tur slog han ut bägge de två etablerade politiska rörelser som i decennier har turats om att ha makten i Frankrike: Dels socialistpartiet, dels de borgerliga (nu samlade i en republikansk gruppering, LR).

2017 hade sittande president, socialisten Francois Hollande, ovanligt nog valt att inte ställa upp för en andra period. Så impopulär var han.
Socialistpartiet hade inget alternativ klart. Efter mycken in-fajting landade valet på en ung och okänd politiker, Benoit Hamon som klarade sig uselt. I valet fick han pinsamt låga 6,3 procent varpå han försvann från strålkastarljuset.
Partibidraget sjönk dramatiskt när socialisterna månaden efter bara lyckades få in 28 personer i parlamentet. Ett halvår senare tvingades partiet sälja det ärevördiga partihögkvarteret Solférino i centrala Paris och leta efter mer modesta lokaler.

Inför årets presidentval går det inte bättre. Partiet kunde i det längsta inte enas om ett namn men stannade till slut halvhjärtat för Paris borgmästare Annie Hidalgo. Hennes valkampanj hittills har varit en katastrof. Hon hade blivit glad för Hamons siffror – en vecka före presidentvalet ligger hon på 1,5 procent i opinionsmätningarna.

Men snart därefter väntar det slutgiltiga nederlaget för socialisterna. Partiet har gått ekonomiskt back de senaste åren med mellan 40 och 50 miljoner euro, har sparkat folk och försökt sälja sina nya lokaler.
Får socialisterna ett sämre valresultat än 2017, har man knappt rätt att få sina utlägg för presidentkampanjen täckta.
Och får man sedan i juni in färre ledamöter i parlamentet – vilket ger kraftigt sänkta partibidrag – så är partiet utblottat.

På den borgerliga sidan såg saker en smula bättre ut. Deras kandidat 2017, Francois Fillon, var länge ett starkt kort i opinionen… tills en polisutredning för bedrägeri inleddes mot honom. Han hade bl a anställt sin fru på ett påhittat jobb för partiets pengar.
Trots förnekanden rasade han i väljarnas ögon och högerextrema Marine Le Pen gick om för att vinna den eftertraktade slutduellen med Macron.

Sedan dess har LR hämtat sig. Man har utgjort opposition i parlamentet (med drygt 100 stolar mot Macrons 267). Man har stadiga politiker som syns i massmedia.
Valérie Pécresse, stabil proffspolitiker med rent mjöl i påsen (regionpolitiker, en gång minister) fick bli årets presidentkandidat.
Kampanjen började också riktigt bra med en Pécresse-effekt i opinionsmätningarna där hon raskt gick upp och la sig högt, strax under Macron.

Men efter det har allt gått fel. Pécresses försök att lansera ”det behövs en kvinna” hade inte mycket trovärdighet – hon har aldrig tagit upp det förut och nu var det ju höger-högerväljare hon behövde fånga.
Hon har svårt att hitta en borgerlig väg framåt som inte Macron redan står för utan att falla tillbaka i högerextremism där hon har svårt att trumfa ännu mer extrema kandidater.
Flera starka namn från hennes eget parti har gått till Macron-lägret.
I februari utlovades hennes come-back från stadigt sjunkande siffror från ett rally i Paris. Tillställningen blev ett fiasko där hennes robot-artade framträdande var allt som kommenterades.

Pécresse – borgerlighetens hopp för att slå Macron – ligger nu med 8,5 procent i opinionsmätningarna bakom två högerextrema politiker (Le Pen och Zemmour) och bakom en halvtokig fd kommunist (Mélenchon) vilka alla tre till helt nyss har försvarat Putin.

Republikanerna står nu inför samma utmaning som socialisterna. Presidentvalet är förlorat. Partiet går visserligen inte back men man inledde året belånat på upp till 200 miljoner kr och presidentkampanjen har kostat sedan dess.
Om inte republikanerna lyckas ta sig tillbaka från nederlaget i tid för parlamentsvalet i juni så försvinner en stor del av de fem kommande årens intäkter på ett bräde.

Det franska partilandskapet blir sig inte likt.

(Presidentvalets första runda hålls söndag 10 april. Två kandidater går vidare till den andra rundan, den24 april.)