Med en ”politisk” EU-kommission och ett Europaparlament som står inför nyval trumfar väljarflört ibland över sunt förnuft.
Som med sommartiden.
EU-kommissionen under ordförande Jean-Claude Juncker och hans högra hand Martin Selmayr har haft ambitioner att vara ”politisk” vilket dessa två definierar som ”närmare väljarna.”
Förra året resulterade detta i ett dumt förslag om att avskaffa sommartid och vintertid.
(OBS, mig kvittar det lika men just det här förslaget är dumt).
Det fick faktiskt så mycket entusiastiskt mottagande i den folkliga pressen, att många européer tycks ha missat ställa om klockan nu i mars för de trodde att EU redan genomfört förslaget.
Juncker/Selmayr var ute efter en folklig fråga som kunde visa hur ”nära” de stod medborgarna. De nappade när en finsk namninsamling fick ihop tiotusentals underskrifter mot det här med att byta tid två gånger om året.
Kommissionen rafsade snabbt ihop en öppen ”konsultation” på nätet.
Den gav önskat resultat. Cirka 80 procent av de som svarade (ovanligt många! 4,6 miljoner européer) ville liksom finnarna sluta byta tid på klockan.
Nu var dock tiden att svara ganska kort och därför var 3 miljoner av de 4,6 miljonerna som svarade på frågan om sommartid tyskar.
Men nåja.
Det var i alla fall många tyskar som höll med.
Även Europaparlamentets ledamöter gillar att få en enkel, folklig fråga då och då, till skillnad från alla komplexa lagstiftningar de normalt handskas med – som normalt slutar i kompromisser vilka är pedagogiskt svåra att förklara och försvara för väljare.
Men sommartid däremot!
Det begriper alla.
Och många är emot.
Toppen var också att EU-processen kunde riggas så att regler skulle kunna tas i april 2019. Där infaller startskottet för europaparlamentarikernas valkampanj inför maj månads val.
Förra gången det skulle bli val, skröt EP-ledamöterna gärna med billigare roaming i EU som exempel på folkligt arbete.
Den här gången skulle de kunna vifta med sommartidens avskaffande.
Kommissionen och parlamentet la därför ansenlig tid på att studera forskningen.
Mår djur och människor verkligen bättre av sommartid?
Fanns bevisen?
Nej, inga tydliga bevis i alla fall.
Toppen då går det ju lätt att avskaffa.
Högerpopulisterna i parlamentet steg ombord med sitt sedvanliga argument att ”detta ska inte EU lägga sig i.”
Med de övertygande röstsiffrorna 410 mot 192 röster klubbade Europaparlamentet reglerna.
I fortsättningen skulle EU-länderna ha rätten att bestämma själva över klockan.
Beslutandemakten var återtagen över tidsomställningen.
Problemet är bara att dagsljuset ser helt annorlunda ut i EUs södra del (Grekland och Portugal) jämfört med dess norra del (Finland och Sverige).
Det är därför rimligt att vi landar på helt olika klockslag, nu när vi ska få bestämma själva.
Alla inser naturligtvis att det lätt blir krångligt med olika klockslag, med tanke på hur mycket vi handlar med varandra i Europa numera.
Och reser.
Sedan tidsomställningsregler först infördes (1980-talet) och senast sågs över (2001) har samhandeln mångfaldigats (EUs påverkan = inre marknaden).
Vägtransporterna har exploderat i antal.
Flygresorna har rusat i höjden.
Så att vi EU-länder i dessa nya tider inför olika klockslag är kanske inte helt lyckat.
Det där har faktiskt EU-regeringarna räknat ut så de har inte ens börjat förhandla om reglerna. Lagförslaget ligger i byrålådan och EU-ordförande Rumänien anser att det är meningslöst att ens dra ut lådan.
Och det ska sägas, den saken insåg även Europaparlamentet och dess rapportör (Marita Ulvskog) när man satt ner för att formulera reglerna.
”För att säkra att inre marknaden och transporterna fungerar är det avgörande att EU har ett harmoniserat tidssystem”, skrev rapportören.
Avgörande.
Att EU har ett harmoniserat tidssystem.
Så kanske droppa hela idén då med att varje land får bestämma själv över vad klockan är?
Nej, Europaparlamentet anser det ”viktigt” för medlemsländerna att kunna bestämma själva.
Men avgörande, som vi sett, att de bestämmer sig för samma klockslag.
Så då skrev parlamentet in helt i slutet på sin lagtext, en uppmaning till EU-ländernas regeringar att prata sig samman om att kanske – helt frivilligt – ha samma klockslag även i fortsättningen.
Så kan det gå, när politiker får den där överväldigande längtan efter att vara folkliga.