Den skälvande väntan på Putins nästa drag

Just nu håller Europa andan i väntan på om Putin tänker syna USAs militära kort:
Kommer anfallet mot Ukraina?

Florence Parly  och Peter Hultqvist står bredvid varandra. I bakfgrunden  syns Frankrikes och Sveriges flaggor.
Peter Hultqvist mitt i en europeisk upplevelse


Det var en tydligt rörd svensk försvarsminister som på torsdagen beskrev i ett videomöte för den svenska pressen de starka och spontana uttrycken om europeisk solidaritet som fällts i franska Brest, när EUs försvarsministrar samlats där för ett informellt möte.
För första gången var Sverige ett av de mest utsatta länderna inför ett hot mot Europa och Hultqvist fick uppleva styrkan i att inte stå ensam.

Rysslands begäran att Nato i stort sett avskaffar sig själv, annars!… vilade tungt över EU-samtalen i Brest.
President Putins hot om en ny europeisk säkerhetsordning där Ryssland dikterar villkoren hade fått president Joe Biden att sätta upp en rad möten hela förra veckan som uppfölning på sina egna samtal med Putin.
Först mellan ryska och amerikanska vice utrikesministrarna i Wien, därefter länderna i OSSE, det europeiska säkerhetssamarbetet, så ett möte mellan Natoländer där frågan handlade om att besvara det ryska hotet.

Efter veckans intensiva samtalsrundor (många, många fler bakom kulisserna) meddelade väst – alltså USA, Nato och européerna – att det var bra att “man i alla fall samtalade.”
Ryssarna gick ut med att samtalen inte gett någonting och att president Putin nu därför presenterades med militära alternativ av sina rådgivare.

Dagen efter stängdes viktiga sajter i Ukraina ner av (ryska?) hackare, USA meddelar att de har spaning på ryska sabotörer som ska utgöra ursäkten för en invasion och försvarsexperter påminde oss alla att det var precis så här som Ukraina-invasionen 2014 inleddes, med skumma sidorörelser som spred rökridåer.

Svensk militär förflyttades raskt till Gotland, en strategiskt viktig plats som inte får gå förlorad vid en konflikt.
Är en rysk attack alltså överhängande?

Ingen vet, utom Putin.
Men amerikanerna är så nervösa att de nu planerar för hur de ska kunna hjälpa Ukraina efter en invasion, under ett långt ställningskrig.
De ska skicka vapen.
De ska träna ukrainare i närliggande länder.
De ska bidra med underrättelser så att Ukraina inte krigar i blindo.

Därmed säger USA ju samtidigt att de INTE tänker gå i krig med Ryssland över Ukraina.

Detta är vad Joe Biden sagt hela tiden men många har inte velat tro att han menar allvar.
Men president Bidens har aldrig sagt annat än att hans första prioritet är USA och den politisk/ekonomiska kris som landet genomlever som klyver befolkningen och får många att på fullt allvar dryfta risken för inbördeskrig.
Den ekonomiska klyftan är illa nog, enligt Biden, men den politiska polariseringen är direkt farlig.

Att Biden vågade snubbla ut ur Afghanistan på ett rätt förödmjukande sätt eftersom han tvingades be talibanerna om fri lejd, berodde bland annat på att i USA vill folk ha hem sina soldater.
Det finns ingen aptit på att sända ut amerikanska soldater att slåss för andra folks frihet idag i USA.
Möjligen finns det också en känsla av att de rika européerna väl äntligen kan börja slåss för sin frihet själva.

Prio nummer två är förstås kampen mot Kina, det land som Joe Biden anser utgör ett hot mot USA.
Ryssland utgör ett hot mot Europa, inte mot USA.

Vladimir Putins hot har redan demonstrerat svensk försvarspolitik för vad den är. Sveriges överbefälhavare medgav därför ärligt i Dagens Nyheter i veckan att:
“Ryska krav raserar grunden för svensk försvaret.”

Varför? Jo, för att svensk försvarspolitik bygger på att andra räddar oss. Eller med ÖBs egna ord:
“…det bygger ju på utvecklade internationella samarbeten. Det är så vår säkerhetspolitiska lösning är gjord: vi ska bygga säkerhet tillsammans med andra.”

Vi är inte med i en militärallians men det är militäralliansen Nato som ska rädda oss. Eller för att tala i klartext: USA.
Fast om USA inte vill skicka soldater för att hejda ryssarna, då rasar de svenska försvarsplanerna.

Det mycket nära försvarssamarbete med Finland som försvarsminister Hultqvist har skrutit så mycket med, är det enda som i säkert har att ställa upp mot Ryssland.

Trots värmen och förståelsen som mötte Peter Hultqvist från EU-ministrarna i Brest, så är den europeiska kapaciteten att agera minimal.
Sverige har ju också ägnat decennier åt att stoppa EU från att ägna sig åt försvarsfrågor.
Svenska politiker har ägnat åren sedan 2017 och valet av president Macron att håna idén om europeisk strategisk autonomi.

Putin har valt sitt tillfälle väl – just när Europa står skyddslöst på grund av tidigare försvarspolitiska val och USA är ointresserat, på grund av egna bekymmer.

Nu håller vi alla andan i väntan på Putins nästa drag.