Det ”fönster” för EU-reformer som öppnades när Emmanuel Macron valdes till fransk president har diskret glidit igen.
Det kunde vi se av december månads toppmöte.
Ibland sammanfaller omständigheter på ett sätt så att historien kan ta ett stort skutt.
Så var det för EU våren 2017.
EU-länderna hade kommit ur en lång period av kriser – finanskrisen, flyktingkrisen, det akuta hotet av en lång rad av nationalistiska regeringar, det brittiska hotet.
Raden av kriser hade fått EU-regeringarna att backa hemåt och bli lite mer nationalistiska.
Då kom virvelvinden Macron och påminde alla om möjligheten att använda EU-samarbetet till att gå på offensiven istället för på defensiven.
Han spred entusiasm, framtidsoptimism och vann bred uppbackning från många håll.
Men det nya läget, vad amerikanerna kallar ”window of opportunity”, varade inte länge.
Decembertoppmötet blev ett exempel på att den sedvanliga trögheten i EU är tillbaka.
EU har för tillfället (minst) fyra stora problem som väntar på en lösning.
Migration, euron, rättsstaten och försvaret.
Bara ett av de fyra – försvaret – klarades av under den korta tid då framtidsoptimismen var den bärande känslan.
Att det blev just försvaret beror möjligen på att i det här fallet hade den byråkratiska maskinen bakom EU-regeringarna, i detta fall utrikesföreträdare Federica Mogherini och hennes gäng, gjort allt förarbete.
Eller så beror det på att det externa hotet (Putin och Trump) fick de flesta att se ett stärkt europeiskt försvar som en bra idé.
När det gäller euron så var krismedvetandet fortfarande starkt i början av 2017.
De flesta euroländer insåg att tuffa ingrepp nog krävs för att trygga den gemensamma valutan innan nästa finanskris slår till.
Med ”tuffa ingrepp ” menas att euroländerna behöver avstå nationell suveränitet.
Men allt eftersom ekonomin har förbättrats under året, allt eftersom arbetslösheten sjunkit, handeln ökat, och statsskulderna betats av, har euroländerna börjat känna att tuffa reformer antagligen inte passar just deras land så väl.
Lite reform, kanske.
Finslipa kanterna en smula.
Till skillnad mot försvarsområdet, låg inga förslag till konkreta, välkalibrerade euroreformer på bordet när krismedvetandet fortfarande var starkt.
EU-kommissionens Juncker var inte kapabel att hitta lösningar som kunde gå hem.
Och Tysklands Angela Merkel kunde inte rycka in för hon befann sig mitt i valkampanj, val och regeringsförhandlingar.
Vad gäller den tredje frågan, migration, finns ett förslag från EU-kommissionen för hur en framtida stor flyktinginströmning ska kunna hanteras.
Men eftersom EU-systemet inte agerat kraftfullt mot de östländer som vägrar följa tidigare flyktingbeslut, kunde denna motvilliga grupp länder att blockera en framtida lösning också.
Den person vars uppgift det är att samla EU-regeringarna till handling, rådsordförande Donald Tusk, blev istället den som sköt allt i sank genom att på helt eget initiativ deklarera att EU borde lägga ner försöken att få östländerna acceptera tagna beslut.
Hans insats hyllades av Ungern och hans eget hemland Polen självklart.
Strunta i EU-beslut och komma undan med det? Ja tack.
Det gjorde däremot Angela Merkel, Stefan Löfven, Greklands Tsipras och EU-kommissionens Jean-Claude Juncker riktigt arga.
Strunta i EU-beslut och komma undan med det? Aldrig.
För att lösa fråga nummer tre, krävs kanske en lösning på problem nummer fyra, rättsstaten.
Vi har medlemsländer som vägrar följa EU-beslut, som fritt kan placera regeringslojala jurister i domstolarna, som censurerar TV och massmedia, som diskriminerar minoriteter och förföljer människorättsorganisationer.
Det här har länge pågått i Ungern och Polen men nu ser vi det hända också i Bulgarien och Rumänien.
EU-kommissionen har agerat men bara återhållsamt.
President Macron är den enda som talat öppet om hur stort problemet är.
Om EU inte kan laga denna spricka i sin struktur kommer den växa och en dag välta hela bygget.
Länder som tillåts uppträda på det viset och kan fortsätta ta emot pengar från övriga EU-länder, kommer knappast sluta med det för att de kommer på bättre tankar.
När EU-fönstret för en kort tid stod öppet, när grundläggande förändringar kunde ha genomförts, fanns inte de starka ledare på plats som kunde utnyttja tillfället.
President Macron var villig men ett enskilt EU-land har inte tillräcklig tyngd.
Trots att han fick varm uppbackning från viktiga grannländer räckte inte det inte.
Tyskland var tandlöst utan regering, Italien mitt i en inrikeskris där populistpartier flåsar sittande tillfälliga regering i hälarna och Spanien har skapat sin egen inrikeskris över Katalonien.
EU-kommissionens Juncker har gjort sig oanvändbar genom att sällan vara på arbetet och låta en okvalificerad medarbetare styra under tiden.
Kommissionen har misslyckats att leda framtidsdiskussionerna därför att den slängt fram förslag som varit meningslösa i att de antingen radar upp alla optioner i världen utan inbördes rangordning, eller är så radikala och kantiga att de inte alls kan bli utgångspunkt för en kompromiss.
Rådets Donald Tusk har misslyckats att leda framtidsdiskussionerna därför att han saknar intellektuell skärpa och politisk fingertoppskänslighet.
Han har klarat sig hygglig på sitt uppdrag för att han till skillnad från Juncker omger sig med en duktig medarbetarstab.
(Men inte ens staben har lyckats hindra honom från att göra bort sig flera gånger med att klumpigt lansera egna käpphästar som enbart gör hans polska kompisar glada.)
Det betyder inte att EU-samarbetet är hotat eller ens att det kommer sakta in.
EU är en stark maskin som stadigt rullar på.
Dels rullar det på i form av några riktiga duktiga kommissionärer som gör sitt:
Cecilia Malmström på handel,
Margrethe Vestager på konkurrens,
Andrus Ansip på digitala agendan.
Tack vare denna trio är EU en växande dominans inom global handel, farlig för det multinationella skattefrälset och trendsättande på allt digitalt.
Dels rullar samarbetet på i ett oändligt antal kommittéer, arbetsgrupper och nätverk mellan yrkesverksamma och tjänstemän i medlemsländerna inom i stort sett samtliga samhällsområden.
Detta föder ständigt närmare integration utan att massmedia eller våra nationella politiker tycks upptäcka det.
Macron-Merkel-duon har lovat att i mars ta nya tag med euroreformer och Polens rättsosäkerhet, när väl Merkel har en regering på plats.
Men de kommer få arbeta i uppförsbacke.
Krismedvetandet är borta.
Tänket i huvudstäderna att ”man är ändå sig själv närmast” är tillbaka med kraft.
Det svaga kortet i EU-samarbetet är just nationella politiker som svartsjukt bevakar sin egen inbillade makt, hellre än att samarbeta.
Därför är risken stor att EU inte kommer rätta till bristerna i god tid innan nästa kris kommer.