”Till bönders fördel!” lyder ett desperat lockrop när Bryssel i veckan gör ett sista försök att få igenom regler för bolagens ansvar för sina underleverantörer – populärare än regeringarna tror.

Man kunde tro att näringslivet skulle avsky EU-regler som tvingar bolag att kontrollera vad deras leverantörer i andra delar av världen ställer till med.
Inte nödvändigtvis.
Numera råkar företag oerhört illa ut när de blir anklagade för att det t ex pågår slavarbete längst ute i deras varukedja eller att en utrotningshotade asiatisk räka ingår i deras Skagenröra.
Konsumenterna straffar företag inblandade i sådana skandaler. Och varken massmedia eller konsumenter bryr sig om att invänta rättvisa utredningar eller opartiska domstolsbeslut – köpebojkotter går igång på blotta misstanken.
I USA genomför därför 43 procent av alla företag en genomlysning av sina partners för att kunna känna sig hyggligt trygga, sk ”due diligence” eller på svenska ”tillbörlig aktsamhet.”
23 procent av de amerikanska bolagen känner sig däremot osäkra på exakt vad de ska begära av sina partners för att vara trygga.
63 procent av dem är rentav villiga att betala partners ett bättre pris, om de garanterar skötsamhet.
I Europa är det ännu vanligare än i USA, att man genomför kontroller, 82 proc.
(Siffrorna hämtade från en KPMG-rapport).
Så när EU-kommissionen i februari föreslog att sätta upp europeiska regler för vilken slags kontroll företag bör avkrävas för hela sin varukedja, så var det inte alls ovälkommet.
EUs tyngd gör nämligen reglerna till ett facit. Det bolag som följt det kan lugnt avsvära sig skuld och slå ifrån sig anklagelser med stark stämma, skulle de bli utsatta.
Kontrollen handlar inte om extrema krav utan om mänskliga rättigheter – inget slavarbete, tack – och miljö/klimat/konsumentskydd – förstör inte naturen, undvik gifter.
”Det här är bra, ge oss gemensamma regler,” vädjade i februari de stora livsmedelsbolagen i Europa till EU-regeringarna.
EU-förhandlingarna fick en bra start, både parlamentet och rådet enades om en position relativt snabbt… men sedan tog det oväntat stann.
Europavalet närmar sig och parlamentets högerpolitiker kände att de måste försvara näringslivet från onödig byråkrati. En bra kampanjparoll.
Sverige bytte regering och fick ministrar som tycker att EU inte ska påverka bolagens arbete så mycket.
Så med Tyskland och Italien i spetsen tätt följda av Frankrike, med Sverige och Estland som påhejare, bromsades slutförhandlingarna.
Så hård var inbromsningen att en överenskommelse som EU-regeringarna redan hade slutit med EU-parlamentarikerna under spanskt ordförandeskap, revs upp.
Förklaringen från näringsminister Ebba Busch till varför Sverige var emot, var den lite bleka kommentaren att ”civilrättsligt skadeståndsansvar inte behövs.”
Vårens EU-ordförande Belgien försökte igen.
Man urvattnade direktivet, höjde tröskeln så att bara företag med över 1 000 anställda omfattas, lyfte bort krav på banker att rapportera…och kanske har man Frankrike med sig och närmar sig en beslutsmässig kvalificerad majoritet.
Men bland EU-ambassadörerna i Bryssel gav detta ändå inget ja.
Belgien gör nu ett sista, smått desperat försök och prövar med inkastet att ”detta kan användas av era bönder för att stoppa livsmedelsimport som inte håller normerna.”
Just orättvisan i att konkurrenterna i andra delar av världen slipper lindrigare undan miljökrav än EUs jordbrukare, har ju varit ett centralt klagomål under de senaste månadernas bondeprotester.
Visar det sig omöjligt att få de sista EU-regeringarna att ändra sig nu, blir det försent att få till ett avslut i sittande parlament.
Alla inblandade misstänker att det nya parlamentet efter valet kommer stå mycket längre till höger och att det kommer betyda döden för ”due diligence” och CSDD-direktivet.
Synd för bolag som hellre gör rätt än fel, bra för bolag som struntar i vilket.